Elless IF

Bandyn föddes när seklet var ungt


Bandyn i Sjötorp föddes redan kring sekelskiftet.

Gamla kämpar kan berätta att intresset för den nya sporten stegrades kring 1915, och att det var sjömän som vintertid gick i land och ängnade sig åt den fartfyllda leken på isen.


Det var naturligtvis primitiva skridskor och hemmagjorda klubbor som kom till andvändning vid träningsspel på hamnbassängen eller sågarviken. Uppgifterna från den här tiden är något knapphändiga, men den 2 mars 1919 antog "Sjötorps Idrottsklubb" formella linjer. Den första verksamhetsberättelsen konstaterar ett ökat intresse för fotboll och en önskan om allmän idrott på programmet.



Om bandyn nämns dock inget det första året, men i början på 20-talet börjar det figurera referat från vänskapsmatcher i bandy, och i detta sammanhang nämns Sjötorps BK.


Sjötorpslaget imponerade stort genom snabbhet på skridskorna och fint samspel.


Ur en rikstidning från 1927 saxas följande text:


"Målrekord för svensk bandy sattes i söndags i Sjötorp. En kombination från Gullspång och Otterbäcken gästade Sjötorps BK. Trettiofem mål mot noll vann hemmalaget med efter sexton mål i första halvlek. Blodbladet gick av stapeln på en bana på Göta Kanal".


Inte ens på den tiden var det alltså bara båtar som gick av stapeln på kanalen... Och det kraftfulla språket i idrottsreferaten är tydligen inget modernt påfund.
Blodbad i Bandy.


Men visst kunde det gå hett till ibland, även på den tiden. I en match i lergropen i Töreboda, när Sjötorp var på besök, slog "Springarns-Erik" ner Lille Karlssons Bertil på uppvärmningen. Det var naturligtvis inte avsikligt som lagkamraten träffades, men Bertil ruskade på sig och spelade matchen trots en lättare hjärnskakning.

-Du kunde ju inte hjälpa det, sa Bertil till Erik.


Visst gick man in för matcherna på allvar, men när "Pettera- Oscar" fanns med hände det att han mitt under matchen kunde ses med pipan i mun. Det gällde ju att ta små andningspauser...

Alla gillade inte bandyn, i alla fall inte officiellt. Oscar Johansson, som hade sönerna Erik, Tage, John och Åke på isen, talade alldrig direkt uppmuntrade om bandyn hemma, men när det var dags för match smög han allt upp till hamnplan för att titta.


Det här med utrustningen ställdes det naturligt inte lika stora krav på då som nu, men så kallade helrör kom på 30-talet och klubborna "fabrikstillverkades" av Emil Karlsson. Den tidens Ingmar Magnusson, men historien förtäljer inte om några fler en sjötorpsspelarna använde sig av Emils klubbor.


De flesta matcherna spelades på kanalen, och energiske ledaren Sam Ljungström följde spelet från sin kiosk i pensionatet. Han var nämligen för nervö för att våga stå vid planen. Ibland flyttades matcherna till sjön, och en DM-final mot Villa spelades i Otterbäcken. Sjötorp vann med 4-0. Det var ofta heta derbyn mot MAIF, MBK och Hajstorp, och Sjötorp gick för det mesta segrande ur striden. För övrigt brukade det vara ett gott omen om det var begravning på Öhmans pensionati Mariestad.


1934 vann Sjötorps BK Norra Skaraborgsserien, och därefter spelade klubben mestadels i Västra Västgötaserien. Vid denna tidpunkt, 1935 togs bandyn upp på allvar i IF Weimer i Lyrestad. Derbymatcherna mot Sjötorp var naturligtvis givna höjdpunkter på vintern, men spelarmaterialet i båda föreningarna blev med tiden tunt och en sammanslagning mellan Sjötorps BK och Weimer diskuterades.

Efter bandysäsongens slut 1945 beslutades också att bandysektionen i IF Weimer skulle gå samman med Sjötorps BK för att bilda en förening, och det gjordes i maj 1946. Då såg Lyrestad-Sjötorps Idrottsförening dagens ljus, och förkortades till LS. Utskrivet blev sedan namnet Elless Idrottsförening, och David Karlsson valdes till ordföranden.




Heja, David!


David Karlsson var den som byggde upp bandyn i Elless. En klassisk eldsjäl, som nästan aldrig såg problemen utan istället möjligheterna. Han gav aldrig upp. Han slogs både för föreningen och sina ideal.

I första hand handlade om att ta hand om bygdens ungdomar. Alla skulle få spela.


Och 1972 fick han bevis på uppskattning, då Svenska Bandyförbundet utsåg honom till årets ungdomsledare i Sverige. Ett resestipendium på 750 kr.



David var den sanne idealisten


David blev glad, men hade annars inget övers för pengar i idrotten.


- Idrottens grundmening är att hålla på för att det är roligt och inte för ekonomisk vinning. Pengarna förstör idrotten, sa David då.


Tänk om han hade varit med idag...
David Karlsson var välkänd i bandykretsar i hela landet. Alla visste att han slogs för sitt, att han hade en stark vilja och framförde sina åsikter, men han var också respekterad för sitt rättframma ledarskap. Och han blev som sagt uppskattad. Landshövdingens tavla och TSL:s idrottsledarstipendium var andra utmärkelser han fick.

Men kanske var det annars ett hedersuppdrag som att få arrangera en junior-VM-matchi bandy som Dvid uppskattade allra mest. Och trots svåra väderbetingelser klarade han både det och ytterligare någon juniorlandskamp.


Det var inga lätta förhållande de första åren. Att spela på Fisklösen innebar stora påfretsningar. Isen höll inte för några maskiner, och då plogades banan med häst framför den tidens ismaskin...
Vid något tillfälle hände det att isen brast och hästen gick genom isen, men även den situationen klarades av.


När den nya bandygrytan stod klar, där banan än i dag ligger, uppstod också problem med exempelvis tunn is och nysnö. Otaliga gånger var de gånger som David fick ihop folk för att handskotta hela banan. Det hände också att han med skidor på fötterna drog ut slangar för att spola den knottriga isen, därför att isen inte höll att gå på.


David levde för sin bandy. Men hade också två livsmedelsaffärer, han var kommunalpolitiskt engagerad och även aktiv i kyrkliga sammanhang. Hur hann han?


Ja, det frågade sig många. men i det som många gånger kanske uppfattades som ett organiserat kaos, fanns egentligen en planering som gjorde det mesta möjligt för David.


Han gladde sig åt att få se sina söner Sten-Åke och Lars ta klivet in i A-laget och spela dominerande roller där.


Lika lyckliga var han förstås när Morgan Jansson och Sören Storm båda fick dra på sig den svenska landslagströjan i historiens första pojklandskamper mot Norge i Vänersborg. Morgan och Sören blev Elless första landslagsmän -men inte det sista, skulle det senare visa sig.