Slutet.NATIONALSTYRKORNA MARCHERADE in i Barcelona den 29 januari 1939. Nu fanns bara Madrid kvar. Skulle det bli en sista blodig uppgörelse, en sista bitter strid för dem som inte hade någonting att förlora? Kriget slutade exakt som det hade börjat, med en militärkupp. Eller i alla fall försök till kupp. Det var överste Casado, ledare för en av de sista fungerande vänsterstyrkorna, centrumarmén, som revolterade mot sin egen ledning, mot kommunisterna. Han trodde sig kunna nå en fredsuppgörelse med Franco och framträda som fredens soldat. Precis som Franco tänkte nu denne överste på vänstersidan "rädda Spanien från kommunism". Under en lång tid förde han hemliga kontakter med Franco bakom ryggen på sin egen regering och sina egna kamrater. Kommuniststödda förband i Madrid gick till slut till anfall mot förrädaren Casado, som stöddes av en liten och osammanhängande grupp anhängare bestående av f d. borgerliga antikommunister, personer som en gång haft vänstersympatier, men som nu ångrade sig, till dem kom anarkister, som traditionellt alltid slogs mot kommunisterna.DET UTBRÖT några dagars förvirrat inbördeskrig inom inbördeskriget. Striderna pågick i centrala Madrids regeringskvarter. Över 200 personer dödades, 500 skadades, innan allt var slut. Då var också den sista motståndskampen mot Franco slut, alla som kunde flydde från Madrid. Den sista republikanska armén utplånades, försvann, upplöste sig själv. Santiago Carrillo var den siste kommunistledaren som lämnade Madrid den 27 mars 1939 då de första nationalistiska styrkorna redan paraderade in, utan att möta något motstånd. "Han pasado!”, ”De har gått!”, ropade Francoanhängarna som samlades på gatorna. De hade försvunnit, republikanerna, kommunisterna och alla andra. De flesta vänstersympatisörer och f d. soldater försökte i panik ta sig ut mot kusterna, över 50 000 republikaner fanns i Valencia och Alicante, Gandia och Almeria. Casado tog sig ombord på ett brittiskt fartyg och lyckades rädda sig undan, 300 av hans sista soldater stod med sina vapen på kajen och såg fartyget lägga ut. UNDER DE FÖLJANDE dagarna föll de sista republikanska motståndsfickorna i resten av landet. Den 30 mars tog falangen Valencia, de möttes av kvinnor och barn som rusade ut för att kyssa erövrarnas händer medan rosor och mimosa kastades ner från balkongerna. Tusentals republikaner på flykt togs till fånga, fruktansvärda skräckscener utspelades. Många begick självmord. Men då satt redan republikens förste president och de flesta av ledarna i säkerhet i Frankrike. Med dem Casado. Den 31 mars 1939 upphörde allt motstånd. General Franco befann sig då i Burgos. Svårt förkyld satt han lutad över sitt skrivbord då hans adjutant kom in och meddelade att de nationalistiska trupperna hade nått sitt mål. Franco tittade inte upp från sina papper. "Mycket bra", sade han "tack så mycket". Adjutanten gick ut och stängde dörren. Från påven Pius XII fick Franco följande dag detta telegram:
   |