Guernica.

GUERNICA HADE INGET luftförsvar. Fronten gick då omkring femton kilometer från staden, som normalt bara hade 7000 invånare men som nu var fylld till trängsel med civila flyktingar. Historiskt var Guernica en av baskernas heligaste platser, där stod och står än, resterna av den mycket gamla ek vid vilken baskernas ledare av tradition alltid brukade träffas, och där alla Spaniens kungar brukade svära eden om att de skulle respektera baskernas lokala rättigheter. Då det första planet kom, den 26 april 1937, fluget av den tyske majoren von Moreau, hann kyrkklockan i staden bara ringa en kort varning. Sedan kom planen i våg efter våg. Junkerplanen leddes av löjtnanterna von Knauer, von Beust och von Krafft. 

DÅ RÄDEN VAR slut var Guernica en rykande ruin, över 1000 människor hade dödats, ännu fler var svårt lemlästade. Detta var den största och mest samlade flygattacken mot något mål dittills under hela kriget. Kvar oskadda stod resterna av den gamla eken, baskernas gamla parlament och den vapenfabrik som hade byggts långt utanför staden och som kanske var målet för bombardemanget. Guernica blev en svår chock, vittnesmålen kom snabbt ut och nationalisterna försökte först förneka att någonting alls hade hänt. Sedan hette det att baskerna själva sprängt sin egen stad. Vid den här tiden skulle det hållas en stor internationell utställning Paris. Den landsflyktige konstnären Pablo Picasso, som inte bott i Spanien sedan 1903, fick i uppdrag att göra en väggmålning i den spanska republikens paviljong. Han målade "Guernica", hans kanske mest kända verk. Parisutställningen blev den stora samlingen för Republiken, då stora spanska konstnärer i exil som Juan Miró framträdde med kolleger från hela världen som Henry Moore, Jacob Epstein med musiker som spanjoren Pablo Casal och sympatiserande kolleger som Benny Goodman och Benjamin Britten. Marlene Dietrich, Charlie Chaplin, Bette Davis och Joan Crawford gav alla sitt offentliga stöd på olika sätt för folkfronten. Francos få anhängare bland intellektuella surade, "...alla homosexuella, fegisar och dårar är på republikens sida." 

    "Man drev nog bland skandinaverna ganska konsekvent den tesen att vi främst var antifascister. Vi hävdade med viss rätt att vi skulle slåss i Spanien även för vårt land, vår demokrati. Samtidigt visste vi att detta kunde vara början till ett nytt världskrig. Och det gällde att stoppa det. Detta var så klart inom den radikala rörelsen i Sverige. Vi kunde läsa oss till det och vi fick höra det i föredrag - att vi stod inför aftonen till ett nytt krig. 

    CONNY ANDERSSON