Svenska frivilliga.
DET
SPANSKA INBÖRDESKRIGET har beskrivits som ett av
de grymmaste i krigens historia. Det var grymt, som alla inbördeskrig.
Det kom att engagera många människor långt utanför
Spaniens gränser genom att frivilliga från 53 länder anslöt
sig till vänstersidan. Över 40 000 utlänningar kom, 500
av dem var från Sverige. Av de 500 svenskarna återvände
300 till Sverige, 164 stupade, de övriga vet man ingenting om. De
flesta svenskarna var sjömän till yrket, oftast kommunister,
några få var socialdemokrater eller syndikalister, ytterst
få var intellektuella.
MEN I DE brittiska,
franska och amerikanska brigaderna fanns personer som skulle gå till
världslitteraturen, flera av dem blev nobelpristagare som Ernest
Hemingway, André Malraux och Claude Simon. Där
fann också många andra författare som George Orwell,
Arthur Koestler, poeten W.H. Auden eller "Den lille Prinsens"
författare Antoine de Saint Exupéry.
Slagordet för Europas vänster var att göra "Spanien
till fascismens grav i Europa", kampen skulle stå i Spanien,
för Hitler och Mussolini var på stark frammarsch.
Liberala och vänsterintellektuella i Europa och USA stödde därför
folkfronten och även om de inte själva deltog aktivt i striderna
reste många till Spanien för att delta i seminarier eller för
att på andra sätt visa sina sympatier, filmstjärnor som
Shirley Temple och Errol Flynn till exempel. Många
kom som journalister, författare eller bara iakttagare som Jean-Paul
Sartre, Simone Weil eller Christopher Isher Wood och
Graham Greene. Där fanns också legendariska svenska pennor
som Barbro Alving (som skrev under signaturen Bang). Konservativa
författare ställde upp för Franco. Evelyn Waugh,
T.S. Eliot och WB. Yeats, naturligtvis också Mussolinidyrkaren
Ezra Pound.
KAMPEN BLEV symbolisk
på många sätt. Den var konfrontationen mellan kyrka och
ateism, mellan reaktion och demokrati, mellan fascism och kommunism. Den
största enskilda frivilligbrigaden var fransk, över 10 000 man.
Tyskar med vänstersympatier och österrikare uppgick till omkring
5000. Över 2800 amerikanare anlände för att slåss
för vänstern i Spanien. En stor andel av de utländska frivilliga
stupade, minst 5000. Även Francosidan tog emot frivilliga från
hela Europa, bl.a. nordbor som t.ex. finlandssvensken Carl von Haartman,
som senare skrev en bok med titeln:
"En nordisk caballero i Francos armé." Spanien blev som
ett stort övningsområde inför andra världskriget.
Tyska och italienska förband tränades, utrustning prövades.
Bara några månader efter Francos seger bröt andra världskriget
ut.
INBÖRDESKRIGETS FÖRSTA
månader blev mycket blodiga på bägge
sidor eftersom både vänster- och högersympatisörer
jagade misstänkta och kända fiendesympatisörer inom sina
områden. På republikens sida mördades de första veckorna
hundratals präster och nunnor och andra som troddes vara sympatisörer
till Franco. Högersidan kallade sig nationalister, därför
att de trodde sig slåss för en bred nationell ovilja mot republiken.
Nationalisterna avrättade vänstersympatisörer. I dag tror
man att över 100 000 människor hämtades i sina hem av den
ena eller den andra sidan för att efter summariskt förhör
avrättas i gryningen. Ett av offren var författaren Frederico
Garcia Lorca, som mördades av falangisterna ( fascisterna). Nu
ligger han i en okänd grav någonstans i Granada.
"Jag
minns också något som jag föll för ganska hårt
emotionellt. Det var en affisch där man kunde se en kvinnofot med
paragattas, dom här spanska tofflorna, knutna med tygsulor under.
Foten trampade sönder ett hakkors mot en stenläggning. Det var
en symbolik i detta som grep mig. Jag hade varit Spanien innan och sett
dessa fattiga kvinnor i sina paragattas. Jag kommer inte ens ihåg
texten på affischen. Det stod naturligtvis ‘slå fascismen’
eller något liknande. Men just detta att dom hade gjort en kvinnofot,
hakkorset, stenläggningen... och så ingenting mer. Man tänkte:
Kan kvinnorna kämpa mot fascismen ... för fan, alltså...
så skulle väl vi också... "
PER ERIKSSON
Svenskar i spanska inbördeskriget, Göte Nilsson,
Stockholm 1972
 
|