Kaos råder.

DEN 12 APRIL 1931 hölls en folkomröstning: FÖR eller EMOT monarkin. Republikanerna ( som var mot monarkin ) segrade nästan i alla provinser. Kungen flydde och republikanernas flagga hissades på byggnader runtom i Madrid. Den nya republikens förste premiärminister hette Niceto Alcalá Zamora, en andalusisk advokat. När vänstern vann valet genomfördes en massa reformer som fråntog kyrkan, de konservativa och militären deras makt, vilket inte var populärt. 

UNDER TIDEN hade general Franco skaffat ett elitförband av moriska soldater i Marocko som han förde över Gibraltar till Asturiens berg. Francos trupper fick kontroll över armén och sållade bort alla liberala officerare. 1936 vann dock en vänsterkoalition, folkfronten, valet igen. Farliga generaler skickades bort och Franco blev stationerad på Teneriffa på Kanarieöarna. José Antonio Primo de Rivera, Don Miguel Primo de Riveras son, som hade tagit över sin fars roll som premiärminister, arresterades och fängslades i Valencia. Kaos rådde överallt i hela Spanien och frågan var inte längre om det skulle bli inbördeskrig utan när? 
 

Franco tar över.

"Ska vi genom feghet och svek överlämna Spanien till hennes fiender?"

PLANEN VAR att Franco med främlingslegionen och de marockanska elitförbanden skulle ta sig söderifrån upp mot Madrid, andra trupper skulle komma norrifrån. Mussolini och Hitler sände flygplan för att hjälpa till med truppöverföringen från Marocko. Och precis som morerna en gång för 1200 år sedan utan större besvär erövrade iberiska halvön, svepte nu Franco och hans Afrikaarmé ganska snabbt fram över bergen upp mot Kastilien. Totalt beräknas över 75 000 marockanska "frivilliga", moderna tiders morer, ha slagits på Francos sida. De mötte häftigt motstånd i Andalusiens städer, men ganska snart var Francoarmén inom skotthåll från Madrid. Där låg republikens huvudstyrka, en blandning av oftast totalt otränade illa utrustade civila, studenter, arbetare, kvinnor, militiamän. 
Madrid belägrades. I tre år varade den sega kampen. Republikaner gjorde också hårt motstånd i Asturien, Baskien, Valencia och Katalonien, särskilt i Barcelona. Basker och katalaner slogs lika mycket för sin egen självständighet som för republiken. Det lilla flygvapnet stödde regeringen liksom matroserna i flottan, som gjorde myteri mot sina officerare. Men nästan alla officerare gick över till Francosidan som hade överlägsen militär utrustning. 

NÄR UPPRORET pågått endast några veckor infann sig plötsligt hos högertrupperna i Pamplona prins Juan av Bourbon, greve av Barcelona, son till kung Alfonso XIII som då levde i exil i Rom. Don Carlos, som han kallades, var då 23 år och beredd att återta Bourbonernas vakanta tron. Fadern hade ju aldrig abdikerat, bara liksom sökt tjänstledigt. Don Carlos var Alfonsos tredje son, men den äldste, Alfonso av Asturien hade gett upp sina kungaambitioner och gift sig med en kubanska. Son nummer två, Jaime, hertig av Segovia var född döv och avstod frivilligt från att bli kung. Alltså var det nu Juan Carlos tur, greven av Barcelona, som erbjöd sina tjänster, nyutexaminerad från Royal Navy College i Dartmouth. Där stod han nu i nationalisternas läger, redo att ta befälet eller i alla fall bli ny prins av Asturien, kronprins, i väntan på Alfonsos abdikation. Man kan förmoda att livlig aktivitet utbröt över fälttelefoner och telegrafer. Tronfrågan var ytterst känslig. Det fanns många carlister alldeles i närheten, de erövrade Navarra och återinförde katolicismen i undervisningen redan i september. Det fanns högerextremister som absolut inte ville ha någon kung alls. Och det fanns de som var beredda att hylla Don Carlos, självklart. Inbördeskriget var ju mot republiken, alltså räknade de flesta med att monarkin självfallet skulle återinföras. 
Efter rådslag tackade högergeneralerna Don Carlos för hans mod och initiativ. Men i praktiken blev han arresterad av generalen Mola, som satte honom i en bil och eskorterade prinsen varsamt tillbaka över Pyrenéerna, "för hans egen säkerhets skull", som det hette. 

Ingen kunde vara gladare än Franco över detta beslut. Franco var då ännu inte utnämnd till statschef eller generalissimo och han hade aldrig accepterat att bli den 23-årige Don Carlos premiärminister. Franco hade andra planer. 

"1936, när kriget bröt ut, då resonerade vi kors och tvärs om vad som hände därnere. Jag vet inte, det är svårt idag att komma fram till den atmosfär som härskade 1936. Du får räkna med hur det såg ut i Europa då. Den ena demokratiska historien efter den andra hade försvunnit. Polen var halvfascistiskt. Finland var halvfascistiskt, Rumänien var fascistiskt, Tjeckoslovakien blev ju tilltufsat genom den så kallade Münchenöverenskommelsen, där Chamberlain lovade "fred i vår tid". Schuschnigg, minidiktatorn i Österrike, slog ner arbetarklassen i Wien-upproret den 12 februari 1934. Hela tiden så tätnade det politiskt sett i Europa. Ljusen släcktes ett efter ett. Man hade någon slags jävla stelkramp. Är det oundvikligt detta, att fascismen ska segra i alla de här länderna? Bara när Tyskland dukade under för Hitler, vilket resonemang vi hade sinsemellan då, försökte hitta vad de hade gjort för fel? Hur skulle de ha gjort för att klara ut det där? Hur skulle de ha jobbat för att stoppa fascismen? 

BENGT SEGERSSON  
Spaniens sak var vår, Kerstin Gustafsson-Mekki Karlsson, Stockholm 1992