Upptakten till det spanska inbördeskriget.

UNDER KUNG ALFONSO XIII:s tid som kung för Spanien hade landet ett otal regeringsskiften. Detta skapade en stor oro i landet som dock inte syntes utåt. Spanien förlorar under denna period de flesta av sina kolonier. Efter 1:a världskriget ( som Spanien inte deltog i ) fick den spanska ekonomin ett rejält uppsving, främst då i provinserna Baskien och Katalonien. Man exporterade utomlands under kriget ( till båda sidor så klart ) och upplevde rekordvinster, samtidigt som inflationen steg och arbetarna krävde mer betalt och bättre arbetsvillkor. Den spanska militären blev irriterade på sina dåliga löner och bildade juntor för att sätta press på regeringen. Katalanerna kämpade för att bli självständiga, de tyckte att resten av Spanien levde på dem. 
Spanien hade förlorat många man när de slogs om sina kolonier och nu stod striden om Marocko mot Fransmännen. Katalanerna, galicierna och baskerna vägrade ställa upp i kastilianarnas krig. ( Majoriteten av det spanska folket bestod av kastilianare >> spanska=kastilianska. ) 

MOTGÅNGARNA I MAROCKO förstärkte missnöjet med kriget i Spanien. De sociala motsättningarna förvärrades varje dag. Liberala och konservativa regeringar fortsatte att växla vid makten. I Barcelona ( Kataloniens huvudstad ) och i gruvdistrikten kokade det, anarkister genomförde dagliga attacker och lönnmord. I Barcelona dödades på några år över 700 personer i politiska mord. Gatustrider var vanliga mellan anarkister, strejkare, strejkbrytare, fackföreningsmedlemmar, polisen och militären. Allt var som upplagt för att det skulle brista vilken sekund som helst. 
 



De Rivera gör sitt intåg.

DEN 13 SEPTEMBER 1923 trädde överbefälhavaren i Katalonien, Don Miguel Primo de Rivera fram som nationens självutnämnde frälsare. Han såg sig själv som ”hjärnkirurgen” som skulle skära bort allt ruttet i samhället. Han skulle förbjuda alla politiker och politiska partier, som enligt hans mening bara fört landet i ruin och kaos. 
Rivera hade ett nära samarbete med kung Alfonso XIII som gav honom sin välsignelse som statschef. De Rivera införde diktatur och förklarade att andra partier och åsikter var onödiga och överflödiga. Motståndare slängdes i fängelse och många försvann utomlands. De Rivera införde en hel del ”idiot-reformer” och var ingen bra politiskt tänkare. Han klarade inte att rädda Spanien ur den ekonomiska kraschen 1929. Han drog sig slutligen undan och dog i Paris 1930. 

NU FÖLJDE en tid av förvirring och politiskt kaos. Alla gamla partier försökte roffa åt sig makten. Den gamle generalen och Marockoveteranan Berenguer liknade situationen i Spanien vid ”en champagneflaska i färd med att spränga sin kork”. Det var precis så. Över sex miljoner lantarbetare levde på svältgränsen, en miljon småbönder hade det inte bättre. Tiotusentals fattiga flyttade till industrierna i Barcelona och Baskien. Några unga katalanska socialister försökte sig på en statskupp i Jaca i Aragonien men ledarna togs tillfånga och avrättades. En av de unga kuppmakarna var flygaresset Ramón Franco, Francisco Francos yngre bror, som hade blivit folkhjälte genom att flyga över södra Atlanten till Argentina. Han hade hoppats på att kuppen hade nått Madrid när han kom tillbaka, men inget hade hänt och han blev mycket besviken. Han dog senare i en flygkrasch i Portugal.