Slöinge-
projektet

Hemsida
Projektet
Utgrävningar

Landskapet 1
Landskapet 2

Metoder 1
Metoder 2

Fynd
Guldgubbar
Hallar 1
Stolphål

Litteratur

Järnålder

I Halland har sedan 1980-talets mitt många utgrävningar gjorts av järnåldersböndernas boplatser. Men det var förrän 1992 som man fann spåren efter samhällets högsta skikt - hövdingarna. Det skedde genom samarbete mellan lokal fritidsarkeologi och den exploateringsarkeologi (väg E6/20) som pågick i Slöingetrakten. Sedan dess har mindre utgrävningar och inventeringar visat på ett tämligen omfattande komplex med spår av bosättning och begravningar.

Spåren av bosättningarna täcker en lång period, ungefär från 375 - 1000 e Kr. De äldsta fynden är från folkvandringstid medan de flesta fynden daterats till vendeltid och äldre vikingatid. Fynden skiljer sig från vanlig bondebebyggelse bl a genom förekomsten av guld- och silverföremål och importföremål som glasbägare. Andra udda fynd är sådana som visar att tämligen specialiserad produktion bedrivits.

I Slöinge har man tillverkat glaspärlor, guld-, silver- och bronsgjutning och man har också bearbetar granater och bärnsten.

Slöingeboplatsen skiljer således från andra kända boplatser från järnålder i regionen. Precis som många andra rika järnåldersboplatser i Sydskandinavien visar både fynd och byggnader (hallar) på en aristokratisk miljö. Även läget för själva bebyggelsen visar att innevånarna velat manifestera sin makt i yngre järnålderslandskapet.

Ett av målen med Slöingeprojektet är att genom en studie av omgivande område bygga modeller för hur just denna sorts centra fungerade i en bygd. I nuläget står det klart att boplatsen inte var isolerad utan fungerade i en större bygd.

SLÖINGEPROJEKTET syftar till att studera en aristokratiskt präglad bosättning från yngre järnålder. Denna samhällsklass var i Västsverige intill nyligen bara representerad genom lösfynd och enstaka rika gravfynd. Utgrävningarna är både inriktade på boplatsen i sig samt på boplatsens relation till omgivande bebyggelse och kulturlandskap.

Ill: Anders Andersson, RAÄ

Uppdaterad 2000-10-15 (96-02)
Lars Lundqvist