Ekonomisk historia- övergången till det moderna
samhället
-studiet av människors ekonomiska och sociala förhållanden under gångna
tider
Ekonomisk historia är ett intressant och aktuellt ämne. Ämnet beskriver och förklarar långsiktig samhällsförändring både lokalt och globalt. För att förstå industrisamhällets omvandling och de problem som skapats ur denna förändring är en historisk bakgrund viktig. Problemen är oftast beroende av förändringar över lång tid och har paralleller till tidigare skeenden i historien. Att studera ekonomisk historia ger därför nya synsätt och förklaringar till förhållanden både förr och i nutiden.
Ekonomisk historia som ämne
Ekonomisk
historia studerar ekonomisk förändring eller stagnation i förfluten tid.
Viktiga
faktorer som studeras är produktion, konsumtion, teknik, sparande, handel,
marknader och befolkningsförändringar.
Själva ordet
ekonomi betyder ”att hushålla” och detta har ofta varit ett studieobjekt:
hur har man använt och fördelat knappa resurser inom ett samhälle, över
olika historiska perioder och vad har det inneburit för ekonomins utveckling?
Grundaren av
ämnet i Sverige, Eli F. Heckscher beskrev den ekonomiska historieforskningens
uppgift som att undersöka hur människornas försörjning har tillgodosetts
genom tiderna.
Ekonomisk
historia ger kunskap om hur ekonomin fungerat i gångna tider och gör att man
kan förstå samtiden bättre. Man kan också göra relevanta prognoser om
framtiden. Produktion, ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget materiella förhållanden
studeras inom ämnet. Med bl.a ekonom-historiker som Douglass North och R.W.
Fogel, har ämnet fått större uppmärksamhet, vilket visade sig i att dessa
fick ekonomipriset till minne av Alfred Nobel år 1993.
Schematiskt
kan man historien på följande sätt, med delperioder och ungefärliga årtal:
1. Antiken 500
f.kr- 500 e.kr
(slavekonomin)
2. Medeltiden
500 e.kr-1500 e.kr
(feodalismen/länsväsendet 900-1200 e.kr)
3. Nya tiden
1500 e.kr-1800 e.kr
(merkantilismen/handelskapitalismen 1300 e.kr-1700 e.kr,
kolonialismen 1500
e.kr-1800 e.kr)
4. Modern tid
1900 e.kr –
(industrikapitalismen/imperialismen 1800 e.kr-1900-talets början,
finanskapitalismen 1900 e.kr- )
Att man gör
en sådan uppställning underlättar när man studerar gångna tider.
Delperioderna uttrycker den indelning av historien som ekonom-historiker ibland
använder sig av.
Inom ekonomisk
historia studeras främst utveckling i modern tid, från marknadssystemets
uppkomst och mest från ca. 1700-talet och framåt.
I ekonomisk
historia tittar man på faktorers inverkan på människorna under olika
produktionssystem som t.ex feodalismen (jordbruksekonomi) eller kapitalismen
(industriell ekonomi) och hur produktionsfaktorer som arbetskraft, jord och
kapital förhållit sig till varandra under olika historiska perioder. Ämnet
använder sig främst av ekonomisk teori (nationalekonomi), men även av samhällsteorier
från sociologin, kvantitativ metod (statistik) och kvalitativ metod (historisk
källkritisk metod). Ekonomisk historia skiljer sig från den allmäna historia
i sina generella förklaringar av historiska händelser.
Under
1980-talet ändrade ämnet inriktning och man började samla in stora
kvantitativa mängder data för att försöka förklara ekonomiska förlopp.
Tolkningar som t.ex nationalproduktions-, befolknings- och prisutvecklingsförlopp
gjordes nu alltmer. Samtidigt blev också socialhistoriska förklaringar
vanligare och gav större insikter i människors sociala levnadsförhållanden.
Man studerade nu saker som fördelningen mellan fattiga och rika länder, olika
grupper och klasser som befolk- ningen är uppdelad i. Även relationerna mellan
män och kvinnor studerades och man tittade på skillnader i faktorer som arbete
och inkomster. Vidare har från 1960-talet den ”nya ekonomiska historien”
(NEH) bl.a lyft fram institutionernas viktiga roll för den ekonomiska förändring
över historien. Det är saker som
äganderätt, ideologier, företag, organisationer m.m.., som man menar spelar
en avgörande roll för den ekonomiska utvecklingen både lokalt och globalt.
NEH har också fått ökad betydelse i och med att de forskare som fick
ekonomipriset till minne av Alfred Nobel år 1993 tillhör denna
”skolbildning” eller tankeriktning.
I ämnet
spelar också teknikens utveckling en viktig roll i ekonom-historikers modeller,
vilken kan förklara samhällsutvecklingen. Detta i motsats till ämnet
nationalekonomi som ser teknikfaktorn som liggande utanför den modell av
ekonomin som studeras. Därför uppmärksammar nationalekonomer ej de tekniska
innovation-erna och deras roll på samma sätt som inom ekonomisk historia.
Ekonomisk historia har också en långsiktig syn på ekonomisk utveckling och
ekonomisk tillväxt tillskillnad från den nationalekonomiska forskningen.
Kriser och
stagnation studeras inom ekonomisk historia. En aktuell forskning pågår kring
jämförelser mellan krisen i början på 1990-talet i svensk ekonomi och den
under mellankrigstiden (1920-1930-talen). De historiska jämförelserna kan ge
insikter om vilka faktorer som utlöste krisen på 1990-talets början. Först
kan man se vilka skillnader som fanns mellan de båda tidsperiodern, för att
sedan kunna avgöra vad som är gemensamt och kunna analysera krisens orsaker.
Analysen kan även utnyttja erfarenheter av tidigare förd ekonomisk-politik
under 1920-30-talen, och se de långsiktiga (strukturella) problemen kontra de
kortsiktigare (konjunkturella) problemen.
Skillnaden
mellan utvecklade (I-länder) och underutvecklade (U-länder) länder studeras
också och man letar då efter förklaringar till den uppdelning mellan rika och
fattiga länder som finns idag i världen. Det finns teorier som säger att
vissa länder ligger i centrum av den ekonomiska utvecklingen och andra länder
som befinner sig i utkanten. Man kan se att vissa U-länder blivit underleverantörer
till de rika länderna. Det finns förklaringar som betonar U-länders koloniala
bakgrund: att dessa länder utnyttjas tidigare i historien av I-länderna, som
tagit varor från kolonierna. Detta har då lett till en internationell arbetsfördelning
av produktion av varor och tjänster, där U-länderna levererar råvaror till
I-länderna som sedan förädlar dessa produkter och säljer dem med stor vinst.
Det har blivit en fördelning mellan vinnare och förlorare.
Ämnet
ekonomisk historia har utvecklats ur ämnena nationalekonomi och allmän
historia. Från år 1951 har ekonomisk historia varit ett självständigt ämne
vid universiteten i Sverige och har växt starkt från 1970-talet. De flesta
ekonomer läser en grundkurs i ekonomisk historia idag under sin utbildning.
New Economic
History (NEH)-traditionen, som använder sig av nationalekonomisk teori,
dominerar inom dagens forskning. Stora kvantitativa dataserier bildar grunden för
generella teorier kring ekonomisk utveckling.
Denna
utveckling kan i stor utsträckning tillskrivas Eli F. Heckschers inflytande på
ämnets utveckling redan från början av 1900-talet.
I Sverige har
Eli F. Heckscher ansetts som ämnets grundare i och med dennes omfattande
arbeten kring Sveriges ekonomiska historia från medeltiden och framåt, vilka
han genomförde under 1920-30-talen. Heckscher hade en stark dragning mot det
ekonomisk-teoretiska hållet även om han gjorde omfattande undersökningar
utifrån insamlade faktauppgifter. År 1929 fick Heckscher en personlig
forskningsprofessur i ämnet ekonomisk historia i Stockholm. Redan år 1904 hade
skrivit Heckscher att ekonomisk historias centrala uppgift var att utforska det
ekonomiska livets utveckling och teorier/förklaringsmodeller från
nationalekonomin blev viktiga från starten inom ämnet.
Historieämnet
kom att dominera ämnets inriktning fram till år 1969, då ämnet fick en mer
samhällsvetenskaplig karaktär med bl.a tillväxtteorier. Under denna första
period gjordes omfattande forskning inom de svenska basnäringarna som t.ex
skogshanter-ing, berghantering, sjöfart, järnhantering och studier av olika företags
historia.
Statistisk
metod fick allt större betydelse under 1960- och 1970-talen, man kunde nu, med
datorer hjälp göra större undersökningar av faktorer som löneutveckling,
befolkningsförändringar och konsumtionsförändringar under olika historiska
perioder.
Ekonomisk
historia är idag ett tvärvetenskapligt ämne som består av ekonomisk teori,
statistisk metod och historisk källkritik (faktainsamlande).
Ekonomiska
idéer- ett urval
Adam Smith (1723-90) skrev år 1776 boken ”An inquiry
into the Nature and Causes of the
Wealth of Nations”. Han var den
klassiska nationalekonomins grundare och samtidigt moralfilosof i England. Hans
viktigaste begrepp är ”arbetsdelning” och
”den osynliga handen”. Smith menade att marknadens expansion ledde
till ökad arbetsdelning, detta ledde till ökad produktivitet (produktion per
person) och ökat välstånd. Den andra idén om ”den osynliga handen”
innebar att varje individ strävar efter sitt eget bästa och om alla är fria
och strävar efter sina egoistiska intressen kommer samhället att vinna på
detta i stort, trots att individerna inte har för avsikt att tjäna samhällets
bästa. Staten ses som ett hinder för individernas fria handlande, om inte
staten bara ägnar sig åt stöd till allmänintresset. Detta är den klassiska
liberala teorin, där frihandel ses som motorn till ökat ekonomiskt välstånd
både för individen som för landet i helhet.
Moderna
ekonomer och skolbildningar studeras också inom ämnet, som t.ex
J. M. Keynes och den monetaristiska skolan.
John Maynard
Keynes, engelsk ekonom, som skrev boken “General theory of Employment,
Interest an Money” år 1936. Han blev uppmärksammad för sin syn på hur
sparandet kan strypa investeringar och konsumtion i en ekonomi, eftersom osäkerhet
och förväntningar irationellt styrde denna verksamhet. Att förväntad
vinstutveckling styr investeringarna, innebär att dessa blir spekultativa och
nyckfulla. Denna instabilitet i kapitalismen ökar när nationalinkomsten ökar,
mer pengar används då till sparande. Vilket minskar investeringar och
konsumtionen, arbetstillfällena minskas också , liksom inkomsterna för människorna.
För att
motverka denna negativa spiral menade Keynes att staten kunde råda bot på
underinvesteringarna genom att suga upp de likvida medlen i ekonomin. Bl.a genom
att lånefinansiera offentliga investeringar till t.ex vägbyggen,
bostadsbyggande osv... Staten borde också föra en lågräntepolitik menade
han, för att stimulera privata investeringar.
Monetarismen,
med Milton Friedman som känd förespråkare, har i sin teori, från 1950-talet,
uttryckt synen att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta
medlet mot ökande inflation. De menade att centralbanken skall stå oberoende
av politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen. En
annan central tes var synen på den naturliga arbetslöshetsnivån: ekonomin
hade en tendens att återgå till en viss nivå på arbetslösheten som inte
kunde underskridas på lång sikt. Stimulanspolitik hjälpte bara kortsiktigt
och reslutatet skulle bara bli ökad inflation. Istället borde politiken syfta
till att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen.
Monetaristerna tog upp den gamla synen på marknadens självreglerande
mekanismer och satte upp målet prisstabilitet. framför en aktiv ekonomisk
politik. Kriserna skulle uthärdas, ej bekämpas. Detta liknar de tankar som
”NEH-skolan” hade, och även Heckschers syn (redan från 1920-30-talen) på
den ekonomiska teorin. Teorin som
skall bestämma både vad som är viktigt att forska om, och också användasför
att tolka och förklara utvecklingen.
Hur omvandlades en fattig jordbruksekonomi till ett modernt industriland?
Industrialiseringen
och urbaniseringen innebär modernisering. Hur har en fattig jordbruksekonomi
kunnat omvandlas till en industrialiserad modern stat? Hur har avkastningen från
jordbruket kunnat räcka till för att försörja en befolkning inom industrin
och människor bosatta i städerna?
Det som krävs
är ekonomisk tillväxt eller inkomstökning per person (per capita), samt
ekonomisk utveckling i ett samhälle, från jordbruksproduktion till ökad
industri-produktion.
Förvandlingen
till industrisamhället hade både en teknisk och en social sida.
Produktiviteten ökade, dvs. produktionen per person och arbetsfördelningen
likaså. Den ekonomiska organisationen i samhället förändrades.
Feodalismen
var ett länsväsende som behärskade hela Europa, under stora delar av
medeltiden. Det var ett hierakiskt lojalitetssystem med förpliktelser och
ansvar. Överst satt kungen, sedan vasaller (länsherrar), undervasaller och
underst bönderna och de livegna (ofria arbetare) på godsen och jordlotterna. Bönderna
betalade skatter i natura, alltså i form av olika varor från sitt jordbruk,
till sina länsherrar.
North skriver
att feodalismen med godssystemet innebar att folk fick beskydd som de behövde
under oroliga tider. Samtidigt innebar det att säker tillgång på arbetskraft
fanns att få för länsherrarna, speciellt under tider med liten befolkning som
under medeltidens början. Arbetskraften ökade sedan genom befolkningsökningen,
och under 1200-talet var denna ökning en viktig orsak till marknadsekonomins
uppsving. Befolkningsökningen under 1000-1200-talen i medeltidens Europa
innebar att lönerna till arbetskraften sjönk, och till att mer odling av ny
jord kunde ske. Dessa saker gjorde att en växande marknad för försäljning av
jordbruksvaror uppstod.
Douglass North
och Robert P. Thomas menar att de institutionella faktorerna
förklarar Europas ekonomiska tillväxt. Dessa insitutionella faktorer
kan man se redan från 1300-talet och framåt. Det var saker som förbättrade
kommunikationer, infrastruktur (vägar), kreditväsen (växlar, checkar),
jordbrukspolitiken och fackföreningar (gillen, skrån) som spelade en stor roll
för den ekonomiska tillväxten.
Effektiv
ekonomisk organisation är enligt författarna orsaken till den ekonomiska tillväxten.
Äganderätten var viktig: individernas ekonomiska incitament att investera ökades
av att de ägde sin jord själva eller sin egen verkstad.
Att
godssystemet med ofria arbetare slutligen försvann menar North berodde på att
marknadsekonomin ökade. Att handeln ökade samtidigt som äganderätten stärktes
till jorden. North har skrivit om den effektiva organisationen som avgörande för
att ge individen ekonomisk motivation, där människorna strävar efter att öka
sin egen vinst i sitt jordbruk eller i sin verkstad
Detta ledde också till en total ekonomisk tillväxt i ett land eller i
ett område. North menar också att en stark stat var en drivkraft för
marknadesekonomins utveckling. Staten var viktig för att minska den osäkerhet
eller kostnad det innebar att transportera t.ex gods i oroliga trakter eller med
långsam flodtransport. Allt detta som var en verklighet för köpmannen under
medeltiden, innan utbyggd infratruktur (vägar, kanaler osv..) hade byggts.
North menar
alltså att regler, lagar och statlig kontroll garanterar marknadens tillväxt,
om olika institutioner följer den liberala teorin och främjar handeln och det
fria varuutbytet. Institutioner och politiska system under 1660-1680-talen främjade
den ekonomiska utvecklingens riktning. Lagar som äganderätten främjade
ekonomin genom politiska beslut. I England uppkom en ”finansiell revolution”
före den ”industriella revolutionen”. Äganderätten tryggades under denna
period, vilket ledde till en vidgad kapitalmarknad samt en ökad handel och
industriell verksamhet. Staten blev viktig för handelsrättens, äganderättens
och kapitalmarknadens utveckling. Politisk stabilitet, institutioner,
decentralisering och äganderätt i ett land, innebar ekonomisk tillväxt.
Effektiva insitutioner minskade kostnaderna för att köpa och sälja varor på
en marknad och tillsammans med teknik gav detta en ekonomisk utveckling enligt
Norths ”stadieteori”: handelsutvidgning ledde till en marknadsutvidgning,
vilket gav ökad arbetsdelning (en effektivare produktion av varor och tjänster),
som ledde till befolkningsökning och institutionell utveckling mot ett
kapitalistiskt system.
Pålsson Syll,
docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har en annan syn och menar
att den ekonomiska tillväxten tvärtom kom före institutionernas utveckling i
samhället, under medeltiden. Syll menar att faktorer som marknadsutvidgning,
befolkningsökning, tekniska framsteg, innovationer m.m., gav upphov till
kapitalismens utbredning i första skedet. Faktorer som sedan gav upphov till
institutionella förändringar vilka North pekar på, som utökad äganderätt,
handelns och marknadsekonomins utvidgning. För Syll är de materiella förutsättningarna
avgörande för den ekonomiska tillväxten och kapitalismens inträde på scenen,
medan det för North blir de politiska faktorerna som blir avgörande.
Pålsson Syll
menar att de ökade vinsterna (den sk. kapitalackumulationen) var grundorsaken
till kapitalismens uppkomst, inte effektivare institutioner.
Under
medeltiden (det feodala samhället) gick all skatt och ränta som bönderna
betalade till feodalherren eller kungen till lyxkonsumtion i stort sett. Detta förändrades
under senmedeltiden, på 1200-1300-talen, och ett sparande uppstod ur de ökande
vinsterna från jordbruket och den ökade handeln. Vilket i sin tur gav ökade
investeringar i jordbruk och i byggande av fler fartyg och maskiner.
1500-1600-talens handelskapitalism skapade ökade rikedomar från kolonier till
de europeiska länderna och idéer om samlande av pengar på hög (bullionism),
samt idén att den positiva handelsbalansen var viktig för en nations rikedom,
ökade på denna utveckling.
Det var en långsam
process som efter flera århundraden ledde till den moderna industristaten först
i västvärlden (Europa och USA), för att sedan spridas till allt fler länder
under 1800-1900-talen.
Under
1700-talet skedde inträffade en förändring i den ekonomiska tillväxttaktens
ökning, det var då marknadssystemet och kapitalismen kan sägas ha etablerats
i västvärlden. Vad gav ekonomisk tillväxt i västeuropa under 1700-talet,
under den ”industriella revolutionen”? Denna fråga ställs ofta av
ekonom-historiker och de brukar framhålla flera olika faktorer, men mer sällan
bara en avgörande faktor, eftersom ekonomisk tillväxt är ett mycket
komplicerat skeende.
Förenklat kan
man säga att det finns två huvudteorier som förklarar den ekonomiska tillväxten:
Den första
teorin visar på ett fritt varuutbyte mellan två eller flera parter, vilka alla
får fördelar av bytet. Handeln blir motorn i denna tillväxtmodell. Man kan se
exempel på detta i de handelscentra som historien givit exempel på: städer
som Genua på 1200-talet, Venedig på 1300-talet, Antwerpen på 1400-talet,
Amsterdam på 1600-talet, London på 1700-talet, New York på 18-1900-talen. Det
är en individualitsisk syn, där individens rättigheter blir viktiga. Den
privata äganderätten, fri arbetsmarknad och frihandel gynnar handelns
utveckling. Alla dessa faktorer anses enligt den liberala synen ge upphov till
kapitalismens uppkomst och till ekonomisk tillväxt.
Den
marxistiska teorin menar att vinsterna från produktionen används som kapital
till nya produktionsmedel, maskiner, byggnader osv.. Vinsten eller det sk. mervärdet
ger upphov till de rikedomar som skapas och ökar över tiden. Överskottet som
produceras kontrolleras av kapitalägarna och detta ger upphov till klasskampen.
Kontrollen över arbetet är den viktiga punkten i denna teori. När kapitalägarna
under fabrikernas framväxt på 1700-talet runtom i Europa fick kontroll över
produktionsfaktorerna (arbetskraft, kapital och naturtillgångar) blev samhället
kapitalistiskt.
Enligt denna
syn var all historisk utveckling beroende av den materiella produktionen. Om
avkastningen på kapitalet (kapitalackumulation) ökades, skulle också tillväxten
öka.
I ekonomisk
historia har strukturella förklaringstyper (det samlade reultatet av många människors
eller institutioners handlingar) blivit vanliga och en sådan förklaring visar
på hur ekonomin växlar mellan tillväxt och nedgång över tiden, i ett
cykliskt mönster, så kallade konjunkturcykler. Dessa används till att visa på
regelbundenheter i den ekonomiska verksamheten med ständigt återkommande uppgångar
och nedgångar. Många forskare menar att dessa mönster finns inom bl.a
lager- och investerings-verksamhet i en samhällsekonomi.Genom att
studera en längre tidsperiod och använda statistiska data till detta, kan man
se faktorer som t.ex industriproduktions-förändringar eller hur konsumtionen
ändras och få en bild av förändringen i ekonomin.
Inom dessa långa
strukturella vågrörelser eller cykler finns det kortare konjunktur-cykler. De
europeiska fram till 1939 utmärks av sk. Juglar-cykler med ca. 7-9 års längd.
Svåra depressioner inträffade 1857, 1873, 1890/93, 1907, 1920 och 1930, med
nedgångar i ländernas ekonomiska tillväxt. Mildare konjunkturnedgångar,
recessioner, inträffade 1866, 1882/84, 1900 och 1937. De värsta nedgångarna
inträffade år 1873 och år 1930. Den
svenska ekonomins utveckling följer ganska väl den europeiska vad gäller
detta konjunkturmönster.
Lennart Schön,
professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har framställt ett schema
på konjunkturcykler i ekonomin, där modellen utmärks av 40-års cykler:
Åren
1850-1870, 1890-1910, 1930-1950 och 1970-1990
var perioder med sk. omvandlingsfaser inom industrin och jordbruket i
Sverige. Medan åren 1870-1890, 1910-1930, 1950-1970 och 1990-2010 (med en
prognos om framtiden) ses som sk. rationaliseringsfaser i den svenska ekonomin.
Schön
definierar en omvandlingsfas som att hemmamarknaden inom landet får ett
uppsving, t.ex från 1970-talet till början av 1990-talet i Sverige.
Den andra
cyklen, är en rationaliseringsfas då exporten stiger, t.ex under 1950-talet
till början av 1970-talet. Mellan dessa uppsving kommer kriser eller nedgångar
i ekonomin. Den strukturella förändringen utmärks av först en ekonomisk
kris, sedan en strukturomvandling, därefter en strukturrationalisering och till
sist: åter en kris-
period.
Strukturationalisering innebär att man använder befintligt produktionssystem
(den industri och de maskiner man redan har i ekonomin) för att lösa krisen,
medan strukturomvandling innebär att nya produktionsprocesser (ny industri, nya
maskiner osv..) uppstår.
Historiskt kan
man se att ”den långa depressionen” 1873-1896 samt 1920- och 1930-talens
kriser passar väl in i ovanstående mönster som perioder av strukturrationali-
seringar, där gamla produktionsformer blev alltmer svåra att använda.
Man kan också
se att sk. utvecklingsblock (uppfinningar) tillsammans med
rationali-seringar inom befintlig produktionsform har hjälpt samhället
med att komma ur de ekonomiska krislägena. Man kan se det i t.ex 1850-talets järnvägsbyggande
som hjälpte upp järn- och stålindustrin. 1890-talets elmotor, 1930-talets
elektrifiering med fler bilar och bostäder, 1970-talets elektrifiering med ökad
automatisering osv..
Den
ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1700-1900-talen- en översikt
Grunden för
den ekonomiska expansionen i Sverige, liksom i övriga Europa låg i den
jordbruksrevolution som tog fart under 1700-talet. Den ökade produktionen per
person gav en ökad arbetsfördelning, ökad marknadsproduktion och en ökad
kapitalbildning (sparandet ökade till nya investeringar).
Tillväxten av
produktionsfaktorerna arbete, land (genom nyodlingar bl.a) och kapital låg
bakom jordbrukets förbättringar från
1750-talet i Sverige. I början av 1700-talet fördes den ekonomiska politiken
av ett parti som kallades ”hattarna”. Sverige hade då en expansiv ekonomisk
politik (merkantilismen) och staten gav stora bidrag (subventioner) till
industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor. Penningmängden
steg och därmed även priserna, det blev inflation. Detta ledde till ett
underskott i statens finanser, staten hade en underbalanserad budget.
I mitten på 1700-talet ändrades så regeringsmakten till en grupp
kallad ”mössorna”. Dessa avvecklade subventionerna, minskade penningmängden
och halverade priserna. Denna deflationspolitik (prissänkningar på varor och
tjänster) resulterade i en återhämtning i ekonomin, och en ökad ekonomisk
tillväxt.
Under
1800-talets början inträffade en befolkningsökning i Sverige. Staten satsade
betydande summor på infrastrukturen under denna period och flera finansiella
institutionerna, som banker, bildades.
Den kraftiga
folkökningen hade i Sverige på 1830-talet givit upphov till en stark tillväxt
av jordbrukets underklasser men den ökade produktiviteten (produktions-mängd
per person) inom jordbruket under 1800-talet gjorde att både folkmängden och
levnadsstandarden kunde öka samtidigt, vilket inte skett tidigare i historien.
Tidigare hade ökad folkmängd alltid lett till mer fattigdom för folket.
Produktiviteten kunde nu hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen
gav upphov till, vilket förhindrade prisökningar. Dessutom ökade industrins
arbetstillfällen så mycket att antalet arbetslösa inte steg, vilket annars
skulle ha sänkt lönerna för arbetarna. Inkomster och konsumtionsnivå steg i
Sverige, liksom produktiviteten inom jordbruket under perioden 1820-1850-talen.
De höga spannmålspriserna drev på investeringarna. En betydande ökning i
produktionen av spannmål i hela Sverige fanns också under perioden 1780-1829.
Försörjningsförmågan inom jordbruket ökade pga skiftesrörelsen och
nyodlingsverksamheten, som gav en jämnare och säkrare produktion av livsmedel.
Sveriges förändring
från jordbruksproducent till modern industristat började under senare hälften
av 1800-talet, tre fjärdedelar av vår befolkning levde ännu av jordbruk på
1860-talet. Vid första världskrigets utbrott hade jordbrukarna minskat till hälften
av landets invånare. Samtidigt fanns en växande produktion och en konstant
konsumtion inom livsmedelssektorn.
Vad gäller konsumtionen av industrivaror per person kan man se en liknande
trend som utmärkte jordbruket: fram till ca. 1820-talet ökade ej konsumtionen,
däremot mellan 1825-1855 steg konsumtionen mycket, för att sedan fram till
1870-talet endast bli svagt ökande.
Under
1800-talet fanns starka liberalistiska inslag i den ekonomiska politiken i
Sverige. Från mitten av århundradet skedde en succesiv övergång till en
alltmer oreglerad marknadsekonomi. Den liberala doktrinen blev en accepterad
princip och att staten inte blandade sig i den ekonomiska utvecklingen sågs som
något positivt. Detta mönster bröts snart, som under 1880-talets
jordbrukskris med fallande varupriser, vilket innebar att de statliga
ingripandena ökade. Ett exempel på detta är de stora investeringar svenska
staten gjorde i infrastrukturen, järnvägar m.m., från 1850-talet och framåt.
Just den första ”världskrisen” i västvärlden 1857-58 innebar att den
svenska ekonomin blev påverkad av de internationella konjunkturväxlingarna. De
politiska följderna blev en nationalliberal ekonomisk politik, där staten gick
in och styrde ekonomin när så behövdes, speciellt i lågkonjunkturer. Detta
skulle förstärkas än mer under nästa kris i Europas ekonomi från
1870-talet.
De industrier
som gynnades av efterfrågan under denna tid var främst trävaruprodukt-ionen.
Sågverk växte upp i massor, det tillkom flera massafabriker som producerade
papper, vilket efterfrågades alltmer från utlandet. Järnhanteringen fick ett
uppsving genom de nya metoderna för att framställa stål osv..
I Sverige ökade
industrins tillväxt under 1850-1900 vilket innebar en ökad levnads-standard,
en ökad konsumtion av köttprodukter och höjda löner. Samtidigt skapade den
industriella expansionen sociala problem, som staten började ta mer ansvar för.
I lagar under 1870- och 1880-talen, reglerades fattigvården, barnarbete och
arbetsskyddsfrågor.
Den ekonomiska
tillväxten i Sverige accelererade under tre korta perioder då produktionen tog
fart och steg mycket. Den första perioden var på 1850-talet, den andra på
1870-talet och den tredje på 1890-talet. Den industriella expansionen var
mycket anpassad till exogena faktorer som den ökade efterfrågan från utlandet
på landets olika produkter, vilket sammanhängde med den ökade frihandeln i
Europa från 1840-talet. Det som orsakade det industriella genombrottet i
Sverige under 1850-talet var en ökad efterfrågan, inte enstaka innovationer
eller teknik som man tidigare ansett som den viktiga orsaken. Från 1870-talet
skedde en en industriell expansion i Sverige som fick en genomgripande betydelse
för samhället. En omfattande investeringsverksamhet inleddes inom industrin
och i bostads- och järnvägs-byggandet. En ökad jordbruksexport uppkom, samt
en stor ökning i kapitalvaru-industrins produktionsvärde (maskiner, utrustning
m.m..). Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska exportvaror som möjliggjorde
denna utveckling.
Man kan tala
om ett industriellt genombrott i Sverige från mitten av 1800-talet och fram
till första världskriget. Både vad gäller en ökad genomsnittligt tillväxttakt
för hela ekonomin, en stor ökning av industrisektorns andel av ekonomin och
viktiga organisatoriska förändringar inom den industriella sektorn: ändrad
produktion, finansiering och distribution. Mellan åren 1859 till 1914 ökade
industriarbetarna i antal från 9 till 30% av den arbetande befolkningen.
Efter det första
världskriget förde regeringen under 1920-talet en deflationspolitik med stram
penningpolitik som ledde till en ökad ekonomisk tillväxt i landet.
1900-talet var
industrins sekel, då industrin växte fram och mognade och samtidigt
kontinuerligt omvandlades, det var ett sekel då Sverige på 1960-talet var ett
av de rikaste länderna i världen, sett till BNP per person (BNP:
bruttonationalprodukt eller det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster
i ett land under ett år). Perioden 1900-1950 var Sverige ett land i stark tillväxt
ekonomiskt, vilket sedan mattades av och blev till en nedgång under andra
halvan under 1900-talet. Det är också så att Sverige varit mycket beroende av
den internationella ekonomiska konjunkturen under hela århundradet och att
utrikeshandeln och den industriella expansionen styrts av sk. exogena faktorer
till stor del. Så har t.ex den svenska exportens utveckling varit en sådan
viktig faktor. Sedan 1800-talets mitt ökade utrikeshandeln snabbare än både
BNP och industriproduktionen. För Sverige finns nationalräkenskaper ända från
1860-talets början, dessa visar att bruttonational-produkten under ca. 100 år
har vuxit med ungefär tre procent i genomsnitt per år, vilket är en hög
siffra i jämförelse med andra europeiska länder under samma tidsperiod..
1930-talets början
var en turbulent tid med minskad världshandel och depression. Både i Sverige
och utomlands upplevde man fallande priser och en enorm arbetslös-het. I
Sverige infördes en låg räntenivå, vilken bottnade i en ändrad ekonomisk
politik. För att stimulera byggande och andra investeringar och för att
motverka den ekonomiska krisen införde staten den nya politiken. Under
1920-talet hade statsmakten fört en annorlunda politik med åtstramningar och
sparande, som de främsta målen. En underväderad krona, efter år 1931 gav
också en ökad export från Sverige, vilket ledde till att mer kapital fanns på
hemmamarknaden och därmed skapade utrymme för en låg inhemsk räntenivå.
Gunnar Myrdal, nationalekonom, lade
år 1933 fram tanken på att orsaken till den höga arbetslösheten var den låga
efterfrågan i samhället och menade att en underbalanserad budget i dåliga
tider skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin. I en konjunkturnedgång
borde man stimulera ekonomin genom större statliga utgifter, främst i form av
offentliga arbeten. Detta skulle öka efterfrågan eftersom utgifterna gav
upphov till inkomstökningar på ett håll i ekonomin, vilket genererade nya
utgifter och därmed inkomster på ett annat håll i ekonomin. En sk.
multiplikatorprocess satte alltså igång och bidrog till en konjunkturuppgång.
Den nya arbetslöshetspolitiken från 1933 blev expansiv i landet och
finanspolitiken ändrades. Denna nya syn innebar samtidigt en brytning med den
neoklassiska teorin.
Den svenska
konjunkturen 1929-55 utmärktes i stort av uppgång och
struktur-rationaliseringar inom industrin. Dvs. det skedde inte stora
nyinvesteringar i landet under denna period, utan med befintlig industristruktur
gick tillväxten uppåt under perioden. Efter andra världskriget startade en ny
period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten till andra länder
steg snabbt. Däremot innebar behoven inom landet att importen ökades
samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes med devalvering,
nedskrivning av kronans värde, vilket upprätthöll den fortsatta ökningen av
exporten. Koreakriget 1950-51 spädde på utvecklingen med en uppgång i
produktionen och priser. Staten gick sedan in under lågkonjunkturen i slutet av
1950-talet med stimuleringar till näringslivets investeringar vilket höll uppe
produktionen.
Under
1960-talet upplevde såväl Europa som Sverige en period av snabb ekonomisk
tillväxt, det var en period av ökad frihandel som lade grunden till detta.
Sverige upplevde under 1970-talet en ökande andel av offentlig konsumtion som
innebar en stabiliserande faktor på på
konjunkturerna. Mellan åren 1948-73 skedde också en tillväxt i världshandeln,
som växte med i genomsnitt åtta procent per år, vilket för Sverige som
exportberoende land var av största vikt.Vändpunkten kom 1970. Sedan dess har
det ekonomiska läget inte gått i positiv riktning för landet som helhet.
Inflationen ökade samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten
ökade (sk. stagflation). En lösning hade kunnat vara om den statliga eller
offentliga konsumtionen hade varierat motcykliskt, dvs. ökat i lågkonjunkturer
och minskats i uppgångsfasen, vilket ej skedde. Inverkan hade varit betydlig
eftersom statens och kommunernas förbrukning svarade för en fjärdedel av
BNP:s ökning.
Under
1980-talets början förde regeringen en expansiv industripolitik med hjälp,
subventioner, till industrin. Man hade en starkt underbalanserad budget, en
stigande penningmängd och en hög inflation (jämför ”hattarnas” politik på
1700-talet..).
Men
1970-talets oljekriser innebar att den expansiva finanspolitiken inte längre
kunde fullföljas enligt keynsiansk anda och när kreditmarknaderna avreglerades
1985 innebar detta ytterligare en utveckling mot ett slut på den ”svenska
modellen”, där sysselsättningen tidigare hade setts som det främsta
ekonomisk-politiska målet.
Under perioden
1970 till 1990-talet har den ekonomiska tillväxten i Sverige sjunkit drastiskt.
Samhällets sparande är främst de privata och offentliga investeringarna.
Dessa investeringar drivs till största delen av konsumtionen, vilken har
minskat i landet under 1970-1990-talen. År 1990 föreslog regeringen istället
en åtstramande politik som skulle hålla nere inflationen på bekostnad av en högre
arbetslöshet (en parallell till ”mössornas” politik från 1750-talet..).
En neoklassisk
ekonomisk politik har sedan dess förts, i kombination med ökade skatter.
Krisen i början på 1990-talet i svensk ekonomi innebar en minskande BNP
(bruttonationalprodukt, eller det samlade värdet av producerade varor och tjänster
i ett land under ett år) och en hög arbetslöshet.
Monetarismen
kan sägas ha fått större inflytande i den ekonomiska politiken idag i
Sverige, med dess tankar på politikens uppgift som att stabilisera penningmängden
för att få ned inflationen. Vidare i tanken på att staten bör föra en
restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation (dvs. minska
penningmängden i bankerna, så att ingen ”överhettning” av ekonomin inträffar)
och att centralbanken skall stå oberoende från politiken och vara mer självständig
gentemot den politiska konjunkturen, som kanske inte alltid sätter ekonomisk
effektivitet i främsta rummet .
Per Jervrud