Historien kan
ses som en utveckling genom olika stadier. Det första stadiet är stamsamhället.
Det andra stads- och statssamhället. Denna
andra form var när flera stammar genom fördrag eller erövring bildade en stad
där slaveriet från det första stadiet fortlevde. Jämsides med stadsstatens
egendom utvecklades privategendomen, dock underordnad den allmänna egendomen.
Medborgarna hade endast tillsammans makten över sina slavar och därför bundna
till den allmänna egendomsformen. Klassförhållandena mellan medborgare och
slavar var fullständigt utbildat. Hela denna historieuppfattning motsäger den
syn som lägger vikten vid erövringar, det är inte krig och våld som är
historiens drivande krafter, utan istället produktionssättet: slaveriet förblev
basen för hela produktionen under detta stadiet av historiens utveckling (Marx,
ss 141-142).
För att
beskriva det antika produktionssättet måste man börja i republiken, dvs. långt
innan kejsardömet uppträdde i det romerska riket. Under republiken under 300-
och 200-talen före Kristus, stadfästes den ordning som lade grunden för det
antika produktionssättet. Det fanns verkligen en potential för att skapa ett
samhälle byggt på arbetsdelning under antiken: slavsystemet. Slavsystemet
uppkom ur det faktum att det fanns en stormakt som strävade efter att utvidga
sitt territorium och ett omland som gav möjligheter för denna
utvidgningspolitik. Det som möjligggjorde den stora expansionen i det romerska
riket var en ekonomisk innovation: latifundier eller storgod under republiken
(Anderson, s 56). Den materiella produktionen, eller det fullt utvecklade
slavproduktionssättet förde historiens utveckling framåt, det som utökade
Roms territorium och gav riket allt större makt. Det var den romerska
stadsstaten, slavlatifundiernas skapare, som kunde genomföra denna geografiska
expansion (aa., s 59).
Redan under
280-talet f.kr hade romarna vunnit ett antal krig över galler, etrusker och
andra stammar, deras välde växte mycket under denna tidsperiod (Henriksson, ss
198-199).
Just
stadstaten markerar för Hicks just den politiska organisation som under
antiken, runt medelhavet, lade grunden till den merkantila ekonomin, till dess första
stadier (aa., s 52). Hicks menar att man, i likhet med Marx, kan definiera vissa
produktionssätt eller stadier som ”naturliga” i den ekonomiska utvecklingen
och att en ekonomisk historieteori liknande Marx´, men ej deterministisk i
samma mening, kan urskiljas i studier över historiens utveckling. Hicks
ansluter sig därmed till ”handelsteorin” med köpmännen och utrikeshandeln
som viktiga faktorer, när det gäller att förklara den ekonomiska tillväxten
eller kapitalismens framträdande som dominerande system längre fram under
handelskapitalismens tidevarv, dvs. från medeltidens mitt på 1100- och
1200-talen.
Rom under
republiken var ett samhälle som utmärktes av en strikt ordnad hierarki: det
fanns mäktiga adelsmän som kallades patricier och det fanns folket eller
plebejer. Hur denna ordning uppkommit berodde på den samhälleliga utvecklingen
under kungadömets tid, dvs. under århundradena ca 750 till ca. 500 f..kr.
Under denna tid formerades det romerska samhället, det gavs utrymme för
enklaver av samhällen längs den italienska kusten och dessa utvecklades
efterhand till städer med handelsutbyte bl.a med det gamla Grekland, deras
moderstat. Ur en sådan stadsenklav skapades kungadömet Rom i samverkan med
kontaker med etruskerna i norra Italien. Vad som sedan skedde under århundradenas
lopp, var en koncentration av samhälleliga funktioner kring en centralmakt.
Denna kunde i längden inte upprätthålla sin överhöghet pga stridigheter med
omliggande städer och pga inre stridigheter om makten i Rom. Istället skapades
en republik där senaten eller de ledande adelsfamiljerna tog över styrelsen av
Rom med dess omnejd.
Under
republiken bildade provinserna skattebasen för riket vilket skulle fortsätta
att vara ordningen även under kejsardömet senare. Kontrollen över
riksfinanserna var emellertid
bristfällig
under hela republiken och en skattereform skulle komma att behövas alltmer
under den sk. kejsartiden (Jervrud (b), ss 3-4). På 200-talet f.kr finns
uppgifter på att konfiskationer och överlåtelser bl.a till gamla veteraner
skedde på Sicilien, som blivit en romersk provins. Jord som tagits från
besegrade fiender eller samhällen kallades ager publicus, allmänna marken och
en stor del av denna utarrenderades också billigt till företagsamma
kapitalister som drev jordbruk i stor skala, de sk. latifuniderna (Henriksson,
ss 247-248).
Vad kännetecknade
det antika produktionsättet? Det var framförallt ett slavsystem, ett system där
makten över produktionsmedlen låg i händerna hos storgodsägarna. Det fanns
en koncentration av realkapital, naturtillgångar (i egentlig mening: jord) och
teknik hos patricierna, medan arbetskraften tillhandahölls av en ofri
arbetskraft. Det de kunde ge samhället var ett ofrivilligt bidrag för att
fylla de materiella behoven. Koncentrationen av privategendomen började mycket
tidigt, redan under republiken och accelererade under inbördeskrigen och i
synnerhet under kejsartiden. Samtidigt skedde en omvandling av de plebejiska småbönderna
till ett proletariat utan utvecklingsmöjligheter mellan patricierna och
slavarna (Marx, ss 142-143). Det romerska riket var en agrarekonomi under hela
kejsartiden. Den största statsinkomsten, över 90 % , kom under kejsartiden från
jordskatten (eller rättare sagt de kombinerade jord- och personskatterna). Den
starka bondeklassen var en förutsättning för statsinkomsterna (Jervrud (b), s
2).
Sociala
faktorer styrde de ekonomiska förhållandena, dvs. släktband etc., var
viktigare än individuell ekonomisk vinning. Marknadsekonomin fanns ej som under
kapitalismen Marknadsekonomin styrdes ej av ekonomisk teori före det
kapitalistiska systemet. Ekonomiska beslut kunde t.ex ofta tas genom den
politiska processen utan full information och utan tanke på
transaktionskostnader, dvs. med förluster, under antiken.
Det var alltså
inget kapitalistiskt samhälle som fanns under antiken, inte som ett dominerande
produktionssättet, det fanns enbart vissa inslag av kapitalism eller öar i det
dominerande slavproduktionssättet. Den urbana ekonomin var i det stora hela
obefintlig (Anderson, s 19), tillskillnad från senare samhällen under
handelskapitalismens tidevarv från 1200 och -1300 talen i västeuropa.
Produktionssättet eller slavsystemet byggde på produktivkraften som
huvudsakligen var jordbruket och produktionsförhållandena som fanns mellan
slavarna /arrendatorerna (eller: coloni) och mellan bönderna och de jordägande
stormännen.
Under antiken
fick tekniska uppfinningar som t.ex vattenkvarnen och slåttermaskinen pga
bristande intresse aldrig ett betydande inslag i jordbruksekonomin.
Slavproduktionssystemet uppmuntrade inte dessa uppfinnnigar att bli till normala
hjälpmedel inom jordbruket. Därav kan man dra slutsatsen att tekniken i sig
inte är tillräcklig som drivkraft för en ekonomisk förändring, det krävs
nya sociala förhållanden, eller produktionsförhållanden, för att göra
dessa nya uppfinnnigar till kollektiv teknologi (Anderson, s 74).
Det romerska
rikets skatteuppbörd och dess insamling var av största vikt för rikets
fortbestånd under hela perioden från republiken in i kejsartiden.
Konsekvenserna för Roms utveckling vilade i händerna på att detta system
fungerade och upprätthölls, tillsammans med militärmakten och den
organisation som riket administrativt utgjorde. De två skattereformer som under
kejsartiden fick mest genomslag i riket var den av kejsar Augustus, den sk.
census (skatteindrivning) som han lät genomföra ungefär år 0, samt kejsar
Diocletianus genomgripande förändring av skattesystemet år 297 e.kr.
Utveckling över
tiden innebar att staten fick allt svårare att få in erforderliga skattemedel
för att bekosta både den militära apparaten, lyxkonsumtionen och
administrationen i riket. I Rom fanns det, under det första århundradets första
hälft, först en tendens att gynna rika romerska medborgare att etablera
privata egendomar i provinserna. Men under kejsar Nero ändrades inriktningen
till att gynna lokala bönder och rika provinsmedborgare att köpa statlig jord
att uppodla. På så sätt hoppades Rom att få in säkrare skatter och
inkomster, eftersom de rika romerska jordägarna i provinserna, med stor
politisk makt ofta undsluppit skatterna (Jervrud (b), s 7).
Det romerska
skattesystemet var regressivt i den mening att politisk makt medförde möjligheter
till skattelättnader eller hel befrielse. Detta ökade klyftan mellan de olika
samhällsklasserna. Produktivkrafternas (teknikens och arbetsorganisationen) nivå
och de rådande produktionsförhållandena (maktförhållandena mellan adeln och
folket) bestämde samhällsstrukturen och innebar svåra förhållanden för småjordbrukaren
och den oprivilegierade i samhället. Konsekvenserna för colonatet (småarrendatorerna
av den statliga jorden) av Augustus skatterefom var i förlängningen en ökad
flykt från jordbruket. Detta accelererade under 200-talet i det ekonomiska kaos
som då rådde i hela riket med inflation och ökad korruption (aa., s 9).
Egypten som
provins spelar en stor roll i de källor som finns bevarade för att beskriva
situationen som rådde. Här finns flera källor kvar gällande jordskatter,
personskatter och arrendeavgifter. Personskatten i Egypten, var en av de många
skatterna som man kan se inverkade på flykten från jorden och spädde på den
ekonomiska nedgången under 200-talet. Denna personskatt var differentierad och
drabbade vissa ur befolkningen hårdare än andra, de som gynnades var romerska
medborgare, överklassen och andra privilegierade, andra befolkningsgrupper fick
betala en större andel av dessa skatter. De rättsligt-sociala skillnaderna var
stora mellan borgare och bönder (aa., ss 13-14).
Från
100-talet e.kr uppkom liturgier (offentliga plikter), vilka innebar att främst
stadsråden med ekonomiska tillgångar eller jordägare med stora egendomar
drabbades av dessa extra utgifter. De utkrävdes en ekonomisk säkerhet och därmed
gynnades uppkomsten av privata egendomar, i Egypten, under 200- och 300-talen
e.kr. De stora egendomsägarnas jordkoncentration ökade (aa., ss 15-16). Detta
förhållande gällde förmodligen generellt i övriga riket också. Den
korrupta finansadministrationen var en stor börda för bönderna och resultatet
kunde bara bli ett ökat antal bönder som lämnade, i princip, bärkraftiga
jordbruk. Statens gynnande av de privata egendomarna som kunde betala liturgier
och extraskatter, ledde till en enorm jordägarkoncentration (aa., s 18).
Penningekonomin
kollapsade i stort sett under Diocletianus regim och naturaskatter infördes nu
som reguljära inslag i rikets finanser. Detta som ett sätt för staten att
kunna fortsätta att driva in erforderliga skattemedel. En ”budget” kunde för
första gången i historien upprättas, baserad på naturaskatter (aa., s 20).
Svåra krig och missväxter ökade på extraskatterna under hela kejsartiden,
medan de reguljära skatterna i princip var statiska i alla fall de två hundra
första åren e.kr i romerska riket. De som drabbades hårdast av extraskatterna
var bönderna och arrendatorerna under hela perioden. Vad gäller personskatten
under 300-talet så betalade t.ex jordbruksbefolkningen oftast tyngre caput
(personskatt) än stadsbefolkningen, som ibland var helt befriad från denna
skatt (aa., s 21).
Tre
konsekvenser av de höjda skatterna var:
a)
övergivandet av
jorden, agri deserti, ökade i omfattning över tiden alltmer
b)
minskningar av
uppodlad mark och minska jordbruksavkastning
c)
jordbruksarbetarnas
antal sjönk (aa., s 41).
En annan faktor som påverkade skattenivån i Rom var en ökad armé och
administrations- kostnader under de oroliga tider som rådde från och med
200-talet e.kr. Med statisk jordbruksproduktion var staten tvungen att lagstifta
om tvångsodling, för att hålla kvar jordbrukarna vid jorden. Storgodsägarnas
krav tillgodosågs alltmer av staten på bekostnad av småbrukarna, vars
ekonomiska ställning undergrävdes alltmer. På 300-talet e.kr bands coloni
till egendomsplatsen, en föregångare alltså till livegenskapen under
feodalismen. Coloni blev nu viktiga primärt som brukare av jorden och inte längre
som skattebetalare i första hand. Detta för att godsägaren skulle kunna
betala erforderliga skatter till provinsstyrelsen respektive till staten.
Diocletianus reformer som hade haft intentioner att vara rättvisa och
regelbundna, gav istället som resultat en ökad centralisering och utsugning,
vilket visar på skattepolitikens negativa verkningar för jordbruket. Stöld
och våld blev vanligare, och tvångsrekvisitioner ökade i omfattning (aa., ss
22-23). Den ökade bundenheten för coloni vid jorden var ett direkt svar från
myndigheterna att försöka tvinga kvar arrendatorerna vid den statliga jorden,
men detta misslyckades i längden och slutresultatet blev agri deserti, dvs. att
jorden övergavs och bönderna och arrendatorerna flydde sin väg.
Flera faktorer samverkade till denna utveckling: krigen, missväxter, ökad
administration, minskad regional handel, ökad lyxkonsumtion hos de rika,
minskad befolkning, minskad avkastning från jorden m.m.. Minskat ekonomiskt
initiativ kan ha varit en annan bidragande faktor till den ekonomiska krisen i
det romerska riket: staten höjde skatteansvaret för den enskilde
skattebetalaren när denne lyckades höja sin produktivitet. Investeringar i
jordbruket ledde för den enskilde jordbrukaren till större skatteansvar. En
annan förändring som infördes i början på 300-talet i hela riket var en förändring
av den sk. origoprincipen. vilket innebar att folk tvingades att stanna kvar
inte bara vid sin födelseplats, utan även vid egendomsplatsen där de
arbetade, det var en skärpning av den tidigare principen som bara gällt att
man skulle betala skatt där man var född. Detta kan ses som en förelöpare
till den livegenskap som blev vanlig under feodalismen, ca. 4-500 år senare.
Skattereformens resultat blev bl.a att bönderna ej längre fick
skattereduktioner vid t.ex missväxt eller översvämningar. Staten tog allt
mindre hänsyn till de enskilda bönder som ej kunde leva upp till statens
generella skattenormer. Detta ledde i sin tur till att små jordägare alltmer
ville få politiskt och ekonomiskt beskydd av stora egendomsägare, vilka kunde
stå emot statens krav (aa., ss 24-26). Detta är en föregångare till den
utveckling som godssystem-et innebar under feodalismen.Utveckling kan beskrivas
i historiematerialismens termer som att det antika produktionssättet med den
dominerande produktivkraften jordbrukets organisation, kom i obalans med de rådande
produktionsförhållandena: en jordägarklass med senatorer och storgodsägare
och småbrukare i de olika provinserna. Det som skedde var ett ökat övertagande
av produktivkrafterna av de maktägande klasserna i samhället, på bekostnad av
småbrukare och andra jordbrukare inklusive arrendatorer, detta urholkade hela
samhällssystemet över tiden och förrödde jordbrukets avkastningsgrad. Detta
skedde genom ökad korruption och konsumtion med statens goda minne, samtidigt
hade de ökade krigen och missväxterna hade en viktig del i denna utveckling.
Staten, lagstiftningen, kulturen och vetenskapen medverkade till att skapa
en gynsam miljö för den materiella produktionen under republiken och den
tidiga kejsartidens Rom. Sedan kom politiken att hämma och bromsa den
ekonomiska utvecklingen. När statens uppgift under senare delen av kejsartiden
blev att försvara de bestående egendomsförhållandena, vilka inte längre överensstämde
med produktionsutvecklingens krav. Detta sker under perioder av social
konflikter och ger som resultat att en del av samhällets merprodukt förbrukas
på att försöka kvarhålla status quo i samhället, till att ej förändra de
rådande produktionsförhållandena (Huberman, s 11).
Under
300-talet ville både staten och jordägaren ha bundna coloni för att få in
skatter respektive för att kunna betala de tunga skatterna. Med en coloni,
bunden vid jorden, kunde jordägaren ta ut maximalt arbete och klara statens
krav lättare. Statens intresse ledde samtidigt till att alla yrken bands vid
sin utgångsplats och arbetsuppgift, vilket skapade ett ”kastsystem”, allt i
syfte att skydda statens ekonomiska intressen. Utsugningen av kejsarens ämbetsmän,
skatteindrivare, stadsråd och de stora egendomsägarna, var samtidigt mycket
vinstrik, speciellt i det tidiga kejsardömet. Egendomsskatten, beräknad på
egendomens värde, som uttogs under hela denna behandlade period låg på samma
nivå både för den fattige som den rike. Bördan blev alltså tyngre för en
bonde som levde på existensminimum, jämfört med en rik jordägare. Den största
bördan för det vanliga folket var att skatten ej varierade med skördens
storlek (aa., ss 39-41).
Den onda
cirkeln med ökade statsutgifter, vilket ökade skattenivån och jordbrukarnas
flykt från jorden och gynnade jordägarkoncentrationen, vilket i sin tur ökade
bundenheten till jorden osv.., bröts aldrig av någon kejsare under det sk.
principatet (ca. 30 f.kr till ca. 200-talet e.kr) eller under det sk. dominatet
(ca. 200-talet till ca. 370-talet e.kr). Jordbruket, källan till antikens
rikedom blev till slut en alltför svår belastning för Rom.
364 e.kr
delade Theodosius upp Rom i en västlig och en östlig del och Konstantinopel
blev imperiets centra. Under 400-talet kom invasionerna alltmer att drabba västrom.
Alarik och västgoterna plundrade Rom 441 e.kr och år 495 kom nådastöten för
det västromerska riket då den siste kejsaren avsattes.
Litteratur
Anderson, Övergångar
från antiken till feodalismen, 1980
Henriksson, A,
Det västliga Hellas, 1991
Hicks, Den
ekonomiska historiens teori, 1970
Huberman, Människans
rikedomar, 1978
Jervrud (b),
Det romerska skattesystemet för jordbruket: En undersökning och jämförelse
av kejsartidens skattereformer och deras resultat, (Ekon. Hist. Instit. Lund,
Stencil), 1986
Marx, K, Den
tyska ideologin // Människans frigörelse: ett urval ur Karl Marx skrifter av
Sven-Eric Liedman, 1995, ss 135-198 Jag, Per Jervrud är författare till den här artikeln, Antikens ekonomiska system, och jag släpper fritt dess innehåll under
GNU Free Documentation License, Version 1.2 and later.