När Yonan kom tillbaka till Bet Saidan med sina söner berättade han för sin hustru om mötet med Zabdai. De diskuterade Zabdais erbjudande och var överens om att det var ett bra erbjudande. Eftersom det var Yitzhak som skulle ta över huset och fiskeverksamheten i Bet Saidan efter Yonan, så kom det mycket lämpligt att Shemon, och kanske också Andreos, kunde finna möjlighet till försörjning i Kafr Nahum, som ju låg ganska nära.
    Nästa vecka var det fullmåne, och på den fjärde dagen i veckan (fjärde dagen efter shabat) begav sig Yonan och Shemon till Kafr Nahum för att träffa Shemons tilltänkta hustru och hennes mor. Det tog dem mindre än en timme att gå från Bet Saidan till Kafr Nahum, och när de kom fram frågade de efter vägen till Zabdais bostad. Zabdai skulle nämligen närvara vid trolovningen i den avlidne faderns ställe. Hos Zabdai blev de bjudna att sitta ute på verandan. Zabdai granskade Shemon och tycktes vara nöjd med honom. De tre männen gick sedan till de fattigare fiskarkvarteren där änkan och hennes ogifta dotter bodde kvar efter faderns död.
    Husen i fiskarkvarteren var mycket små, byggda i gråsvart sten hämtad från berget ovanför byn, och de hade ljust röda tegeltak. Zabdai visade dem till ett av dessa hus, som låg i en grupp av liknande hus, vilka hade gårdarna vända mot varandra. Utanför huset ropade han på änkan, som hette Rachel. En kvinna i femtioårsåldern kom ut och hälsade på dem. Zabdai sa att detta var Yonan och Shemon från Bet Saidan, vilka de hade talat om och vilka nu hade kommit för att diskutera äktenskap. Rachel bjöd dem att sitta under det verandatak som vätte mot gården och sedan gick hon in i huset och hämtade småkakor och fruktjuice.
    När de hade kommit överens om vilkoren, gick Rachel för att hämta sin dotter Shava, som var fjorton år och som vaktade deras får på sluttningen. När de två kom tillbaka stannade Shava på gården, ett stycke från verandan, och tittade blygt på Shemon, som också han kände sig blyg. Yonan sa till Shava och Shemon, att om de inte själva var emot det, så var de från och med nu trolovade. Shemon sa att han inte var emot detta och Shava visade att hon inte heller var emot det.
    Från denna dag måste Shemon börja spara till sina gåvor till Shava, mattan, vilka han skulle ha med sig när han kom på besök under trolovningstiden. Ingen hemgift, mohar, skulle betalas till flickans familj, eftersom Shemon och Andreos skulle flytta till Kafr Nahum och försörja änkan. Bröllopet skulle hållas i Bet Saidan nästa höst efter lövhyddofesten och kalaset skulle bekostas av Yonan.

(Hösten år 30). Shemons bröllopsdag närmade sig och det var mycket festbestyr kring Yonans hus. Dagen före bröllopets första festdag gick Shemon med sina vänner till Kafr Nahum för att hämta bruden, som skulle föras i bärstol till festplatsen. De började gå först sent på eftermiddagen och kom inte fram till Kafr Nahum förrän det blivit mörkt. Sådan var seden. När de närmade sig byn såg de ljus framför sig på vägen. Det var brudens väninnor som genom ett bud, utsänt i förväg, hade fått veta att brudgummen var i antågande. De stod och väntade vid vägen i byns utkant med tända facklor för att visa brudgummen vägen till huset där bruden och hennes mor bodde. Väl framme steg alla gästerna in i huset och dörren stängdes.
    Inne i det lilla huset satt eller låg alla gästerna tätt tillsammans och man hade ett litet kalas. I ett hörn satt bruden med en slöja för ansiktet, omgiven av sina väninnor. Shemon och hans vänner blev kvar hela natten, medan gästerna från Kafr Nahum gick hem var och en till sig när kalaset var slut.
    Tidigt nästa morgon, under färden tillbaka till Bet Saidan, hade bruden fortfarande sin slöja för ansiktet. Hon satt i bärstolen med håret utslaget för sista gången. Som gift kvinna måste hon sedan ha håret täckt när hon vistades utomhus. På vägen sjöng festsällskapet, som nu också bestod av Shavas släkt och vänner, bröllopssånger och alla skrattade och var glada.

Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!
Dina ögon är duvor, där de skymtar genom din slöja.
Ditt hår är likt en hjord av getter som strömmar nedför Gileads berg.

Dina tänder liknar en hjord av nyklippta tackor,
nyss uppkomna ur badet, alla med tvillingar,
ingen bland dem är ofruktsam.

Ett rosenrött snöre liknar dina läppar, och täck är din mun.
Likt ett brustet granatäpple är din kind,
där den skymtar genom din slöja.

Din hals är lik Dawids torn, det väl befästa.
Och tusen sköldar hänga därpå,
hjältarnas alla sköldar.

Din barm är lik ett killingpar,
tvillingar av en gasell,
som går och betar bland liljor.
 
Till dess morgonvinden blåser och skuggorna flyr,
vill jag vandra borta på myrraberget,
på den rökelsedoftande höjden.

Du är skön alltigenom,
min älskade,
på dig finns ingen fläck.

När festdagarna var över var det dags för Shemon att flytta till sitt nya hem. Shemon, Andreos, Shava och Rachel vandrade på morgonen mot Kafr Nahum, bärande på gåvor och andra tillhörigheter.
    Kafr Nahum var en långsträckt stad utan stadsmurar, byggd längs stranden nedanför den bergsluttning som sträckte sig nästan ända fram till sjön. Bebyggelsen vid stranden var samlad inom ett åttahundra meter långt område och det fanns byggnader ungefär tvåhundrafemtio meter upp på sluttningen. Högst upp, vid en liten bäck, låg synagogan, byggd i svart sten. I staden bodde ungefär femtusen människor, de flesta i små svarta stenhus med tegeltak, samlade i tätbebyggda kvarter närmare sjön. Husen låg i grupper vända mot varandra, med gemensamma gårdar där det mesta hushållsarbetet gjordes och där man åt och umgicks med varandra.
    På sluttningen nedanför synagogan fanns de kvarter där arbetarna och hantverkarna bodde, och längre ner vid sjön fanns kvarteren med fiskarna. Shemons hus låg ungefär femtio meter från stranden, mitt i kvarteret med den fattiga fiskarbefolkningen. Byn Bet Saidan låg en halv mil öster om Kafr Nahum.