HOS YOHANNAN DÖPAREN

På vägen ner från Yeriho vandrade de genom skogar med palmer och fruktträd. Men efter stund ändrade landskapet karaktär, så att träden växte alltmer sparsamt. Snart vandrade de på en hed, som blev mer lik en öken desto längre ner i dalen de kom. Folk från Yeriho och Yoreshlem vandrade samma väg som de ner mot byn Bet Abarah, och på vägen mötte de många som redan hade besökt profeten och som nu var på väg hemåt.
    Så såg de platsen där Yohannan predikade. Mycket folk hade kommit till Bet Abarah för att lyssna till honom. Utanför byn, vid vadstället över floden, syntes mängder av små hyddor och på en glänta vid floden såg de hundratals människor som stod i grupper eller vandrade omkring på platsen. Uppifrån sluttningen tycktes människorna där nere vara små som myror.
    Flodens entoniga brus hördes nere i dalen från flera platser samtidigt, men hördes från en mer bestämd riktning när de kom längre ner. De vandrade förbi byn och fortsatte åt det håll där floden fanns. De kunde inte se floden längre eftersom den var omgiven av täta snår och en skog av mycket hög vass. Överallt såg de små hyddor som var flätade av grenar och vass. Utanför hyddorna satt människor, mest män och pojkar. De pratade med varandra eller satt bara och vilade sig. Så kom de fram till den glänta där allt folket hade samlats och de kunde nu se floden. Dess leriga vatten flöt i en jämn men stark ström, och tvärs över floden var ett rep uppspänt mellan två kraftiga pålar.
    Shemon tittade sig omkring för att försöka få syn på Yohannan, men han såg ingen som passade in på beskrivningen. Yohannan sades ju vara klädd i en mantel av grovt kamelhår och ha ett brett bälte av skinn runt midjan. Som profeten Eliah. Och hans hår skulle hänga långt ner på ryggen i flätor och tovor, eftersom han för länge sedan hade avgivit ett nazirlöfte. – Han var en Simson utan Delilah.
    De hade vandrat ända från Yoreshlem och det började bli sent. Hans far sa att de skulle söka upp en plats att övernatta på, innan det blev mörkt. I morgon skulle de nog få se Yohannan. De hittade en plats en bit bort från floden, där andra fiskare hemma från sjön hade slagit läger. Under färden till Yoreshlem hade de sovit under bar himmel varje natt i Ghor, eftersom det var ett behagligt klimat i Ghor under vintersäsongen. De brydde sig därför inte om att bygga en koja nu heller.
    Trots att de hade vandrat hela dagen, hade inte Andreos ro att sitta still. Han sökte upp jämnåriga från de andra lägren i närheten. Också Shemon hade gärna velat se sig omkring, men han stannade hos sin far och Yitzhak vid lägret och hjälpte till. När det började skymma kom Andreos tillbaka. Yonan läste tackbönen och sedan åt alla fyra en gemensam måltid med torkad fisk, bröd, getost, oliver och frukt. Till maten drack de vin blandat med vatten.
    Innan Shemon och Andreos kröp ner under sina utbredda mantlar för att sova, berättade Andreos att han hade träffat en pojke från Kafr Nahum som också hette Yohannan. Han hade sett profeten tidigare på dagen, när denne hade kommit till lägret och predikat. Alla hade blivit mycket imponerade av honom. Man sa att han var ett sändebud från himlen och alla hade lyssnat noggrant på allt han hade sagt. Många tyckte sig förstå att Yohannan talade så att bara dem som kände Läran skulle förstå den dolda innebörden. Annars skulle gojim komma och gripa Yohannan. Shemon låg länge och tänkte på allt han hört om Yohannan och när han till slut somnade var det helt tyst omkring honom i mörkret. Bortsett från det ständiga bruset från floden.
    Ändå var det inte bara flodens ljud som kunde höras i mörkret. Den som låg vaken kunde flera gånger under natten få höra tjut från schakaler. Och i snåren på andra sidan floden hördes några dova morranden från en leopard som strök omkring där.

Shemon vaknade av Andreos röst, när Andreos yrvaket frågade sin far om något. I lägret började man komma på fötter och Yonan sa åt sina två yngsta söner att gå till floden och tvätta sig. Shemon reste sig upp och gick mot floden och Andreos följde strax efter honom. När de hade tvättat sig kom en pojke fram till Andreos, det var Yohannan från Kafr Nahum. Han hälsade att hans far Zabdai ville träffa deras far i ett viktigt ärende. Yohannan följde med Shemon och Andreos tillbaka till Yonan och berättade för Yonan om Zabdais önskemål. Yonan kände till Zabdai, som var ägare till en av de större fiskeflottorna i Kafr Nahum. Yonan bad Yohannan att visa honom vägen till sin far.
    Efter en stund kom Yohannan tillbaka och sa att han kunde visa dem var profeten hade predikat dagen innan. Shemon och Andreos följde med Yohannan och han visade dem platsen och berättade vad han kom ihåg av det budskap som hade framförts. Yohannan hade sagt:
  – Jag är inte Meshiha. Jag döper er i vatten, men det ska komma någon som är större än jag. Jag känner honom inte och jag är inte värdig att ens knyta upp hans sandalremmar.
    Shemon frågade om han verkligen var säker på att orden hade fallit så. Var inte Yohannan värdig att utföra slavtjänst åt han som skulle komma? Men pojken var säker på att han hade sagt just det. Och sedan hade han sagt:
   – Han ska döpa i ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden. Han ska samla vetet i sin lada och bränna agnarna i en eld som aldrig slocknar.
    Shemon funderade över vad pojken hade sagt. En så stor konung var svår att föreställa sig. Så stor att Yohannan inte var värdig att vara hans slav och så stor att gojim skulle besegras en gång för alla och kastas i en evig eld. Gojim som härskade över hela världen, som hade soldater i alla länder och som beskattade alla folk.
    En äldre man, som uppfattade pojkens recitation av profeten, sa att Meshiha kunde finnas här mitt ibland dem. Ingen visste vem han var, inte ens Yohannan, och ingen kunde säga hur han skulle framträda inför sitt folk. Andreos såg misstroget på mannen och sa att det ju bara fanns vanliga människor här. Mannen log mot Andreos och förklarade att Herren nog kunde tänkas vilja pröva sitt folk. Och att Meshiha kanske inte skulle komma utstyrd så att alla kunde känna igen honom. Han kanske skulle framträda i anspråkslösa kläder för att pröva sitt folks trofasthet och laglydnad.
    Fler personer la sig i diskussionen. En del höll med den gamle mannen, medan andra hävdade att Meshiha naturligtvis inte skulle framträda här i Ghor utan först i templet i Yoreshlem. Snart var diskussionen i full gång och mindre grupper bildades runt omkring, där andra frågor diskuterades. Shemon, Andreos och Yohannan lyssnade intresserat, stolta över att det var de som hade startat alla diskussionerna.

Senare, när de satt och väntade på profetens framträdande, sa Yohannan att hans far ville att Shemon skulle gifta sig med dottern till en av hans fiskare, som nyligen hade dött i feber, och flytta in i hans hus i Kafr Nahum. Änkan hade inga söner, men en ogift dotter. Shemon undrade hur Zabdai kunde känna till honom, de hade ju inte träffats? Yohannan sa att Andreos hade berättat om sin familj i Zabdais läger. Zabdai hade blivit intresserad och frågat ut Andreos. Shemon tittade på Andreos som nickade. Shemon visste att detta måste komma, att hans far förr eller senare skulle utse hans blivande hustru. Han var gott och väl giftasvuxen, men han kände sig ändå oförberedd på det som nu höll på att ske.
    Shemon hann inte tänka länge på vad som skulle komma, innan han hörde ett sorl av röster från stranden. Yohannan var på väg! På andra sidan floden såg de en man med långt hår klä av sig sin mantel, rulla ihop den och binda den på huvudet med bältet. Han hade ingen särk under, utan iklädd endast sitt höftskynke klev han ned i den starka strömmen och vadade över mot den västra sidan. Han gick långsamt och höll fast i linan som var spänd över vadstället. Forsen drog i hans kropp och vattnet nådde honom upp till magen där det var som djupast. När han tagit sig upp på strandbanken lossade han knytet på huvudet och släppte ner det på marken. Han såg på de församlade, men sa ingenting. När han strukit bort det mesta vattnet från kroppen tog han upp byltet från marken och började gå mot en liten stensås i närheten.
    Allt fler människor strömmade till och nedanför åsen stannade Yohannan och lyssnade till några män som trängt sig fram till honom. Shemon kunde inte höra vad de talade om, så han försökte komma närmare. Han såg att Yohannan stod tyst och lyssnade, och att han utan ett ord satte på sig sin mantel, spände bältet runt midjan och klättrade upp på åsens topp. Yohannan ropade till de församlade:
 – Ni huggormsyngel! Ni huggormars avföda! Vem har sagt er att ni kan undkomma domen? Bär då den frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga: Vi har Abraham till fader. För jag säger er att Herren kan uppväcka barn till Abraham ur dessa stenar på marken.
    Han pekade på stenarna i åsen som han stod på. Så höjde han handen i en varnande gest och sa:
 – Redan är yxan satt till roten på trädet. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas ner och kastas på elden.
    En av de män som nyss talat med Yohannan ropade till honom:
 –  Men vad skall vi göra? Säg oss det! Hur ska vi göra för att bättra oss? Yohannan svarade:
 –  Dem av er som har kläder ska dela med sig till dem som inte har kläder. Och dem av er som har bröd, ska dela med sig till dem som inte har bröd. Det är vad ni ska göra! Så kan ni bättra er!
    En uppbördsman, som drev in skatt åt gojim, och som stod längre fram ropade till honom:
 –  Mästare, säg oss, vad ska vi uppbördsmän göra? Yohannan vände sig till honom och svarade:
 –  Driv inte in mer än vad som är fastställt. Försök inte lura någon för att sko er själva.
    En soldat, som tagit värvning hos gojim, vilken också stod närmare Yohannan än vad Shemon gjorde, ropade:
 –  Och vi soldater, vad ska vi göra? Yohannan svarade soldaten:
 –  Ni ska inte pressa pengar av folk med hot eller våld. Var nöjda med er soldatlön.
    Sedan fortsatte han sin predikan:
 –  Ni kallar er för Herrens folk. Lyd då Herrens vilja med er. Omvänd er. Herrens rike är nära. Den som bättrar sig och vänder om från syndens väg, ska få förlåtelse för sina synder. Omvänd er och kom och bli döpta.
    En levit som blivit utsänd av prästerna i Yoreshlem ropade till Yohannan från sin plats bakom Shemon:
 –  Vem är du? Är du Meshiha?
    Folk vände sig om och tittade på leviten, som stod i en grupp med andra leviter. Yohannan svarade:
 –  Jag är inte Meshiha. Leviten frågade vidare:
 –  Vem är du då? Är du Eliah? Eller profeten? Tala om för oss vem du är, så vi kan tala om det för prästerna i Yoreshlem, som har sänt oss för att fråga dig. Yohannan svarade:
 –  Jag är varken Eliah eller profeten. Jag är en röst som ropar i öknen, som profeten Eshaia har sagt:

En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.
Fyll varje klyfta och sänk varje berg.
Gör krokiga stigar raka och steniga vägar jämna.
Så att alla ser Herrens räddning.
En farisé som stod alldeles i närheten av Shemon ropade då till Yohannan:
 –  Varför döper du då? Om du inte är Meshiha och inte är Eliah och inte är profeten?
    Yohannan tittade på honom och svarade:
 –  Jag döper i vatten. Men det ska komma någon som är större än jag. Och som jag har sagt er: jag är inte värdig att vara hans slav. Han ska skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga. De rättfärdiga ska han döpa i ande och de orättfärdiga ska han döpa i eld.
 –  Mitt bland er står en man som ni inte känner. Efter mig kommer han som går före mig, som vägleder mig. Eshaia profeterade:
Mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg som du skulle gå.
 –  Prästerna i Yoreshlem är inte mina herrar. Jag äter inte deras bröd och jag bor inte i deras hus. Jag lyder Herrens vilja. Jag lever av gräshoppor som jag torkar i solen eller rostar på en glödbädd. Jag äter mos av sötrötter som jag smaksätter med blad som smakar honung. Jag äter av det som jag finner i öknen, där inga människor plöjer och där inga människor sår. Och jag bor i ett hus som har himlen till tak.
    Han såg ut över de församlade och fortsatte:
 –  Hör! En man hade en vingård på en bördig mark. Han luckrade upp jorden och rensade den från stenar och planterade förädlade vinplantor. Han byggde ett vakttorn och högg upp ett presskar. Han väntade sig att kunna skörda druvor av hög kvalitet, men vid skördetiden fanns bara små vilddruvor. Han gjorde allt vad han kunde för sin vingård, men år efter år gav den endast vildvin. En dag fick mannen nog. Då rev han ned inhängnaden och lät vingården trampas ned och fördärvas.
 –  Försök att förstå! Vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem. Detta är att bära god frukt. Om ni inte gör för andra vad ni vill att andra ska göra för er, så dömer ni er själva. Domen är att ni ska behandlas som ni behandlar era medmänniskor, men som ni inte vill bli behandlade själva. Omvänd er. Herrens rike är nära.
 –  Lyckliga är de som vandrar efter Herrens lära.
 –  Lyckliga är de som tar hans vittnesbörd på allvar, de som söker honom av hela sitt hjärta. De som inte gör orätt utan vandrar på hans vägar.
 –  Du har givit dina befallningar för att efterföljas. Jag tackar dig av hela mitt hjärta för att jag har fått lära din rättfärdighet. Jag glädjer mig över dina vittnesbörd mer än över alla skatter av guld och ädla stenar. När dina ord öppnas ger de ljus och skänker förstånd åt de enfaldiga.
 –  Mitt i natten står jag upp för att tacka dig för din rättfärdighets lära. Jag kommer tidigt i morgonens gryning och ropar ut den. Och hela dagen begrundar jag den. Låt mig gå fram på rymlig plats, för jag begrundar dina råd.
 –  Ja, furstar frågar sina lärda om råd mot mig. Men din tjänare begrundar dina råd och lyssnar till dig. Jag ska tala om dina vittnesbörd inför konungar. Må din nåd komma över mig, Herre, så att jag kan svara dem.
 –  För evigt, Herre, står ditt ord fast i himlen. Från släkte till släkte varar din trofasthet. Allt annat stort har ett slut, men ditt ord är evigt.
 –  Det är tid för Herren att handla, för de har förfuskat Läran. Herre, du är rättfärdig och dina domar är rättvisa. Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet och din lära är sanning. Räddningen är långt borta från de trolösa, för de frågar inte efter dig. När jag ser dem känner jag leda för de söker inte efter dig och de lyssnar inte till dina ord.
 –  Herre, låt mitt rop komma inför ditt ansikte och låt mitt förstånd bli efter ditt ord.
    Yohannan tystnade och höjde sina armar mot himlen. Han stod så en stund och förde sedan långsamt ner armarna. Han tittade ut över församlingen men sa ingenting mer. I stället gick han ner för åsen och rakt genom församlingen, som banade väg för honom, bort mot floden.
    Shemon följde efter och vid stranden såg han Yohannan stå ute i vattnet. En man hade tagit av sig manteln och särken och gick klädd i sitt höftskynke ut i floden till honom. Yohannan la ner mannen i vattnet och höll honom tryckt under vattenytan en stund innan han lyfte upp honom. Han sa någonting till mannen som sedan gick upp på stranden. Från en kö som snabbt hade bildats kom man efter man ut till Yohannan i floden. Shemon skyndade sig att ställa sig i kön och började ta av sig sina kläder.
    När det blev Shemons tur la han ner klädbyltet på marken och vadade ut till Yohannan. Trots att Shemon hade sett hur dopet gick till var han inte beredd när Yohannan tryckte ner honom under vattnet. Shemon hade glömt att fylla lungorna med luft och snart började det dansa ljusa fläckar framför hans ögon och ringa i hans öron. Efter vad som tycktes vara en alltför lång tid kände han hur Yohannan drog upp honom över vattenytan. Han flämtade efter luft och hörde Yohannan säga:
 –  Nu har jag dränkt ditt gamla liv och alla dess syndiga tankar. Kvar finns ditt nya liv. Gå nu bort och sök efter Herren och hans rättfärdighet.
 Yohannan släppte taget om Shemon och Shemon vadade mot land och hämtade sina kläder. I kön såg Shemon sin far och sina två bröder. Fadern tittade allvarligt på honom men Shemon kom sig inte för att säga något utan stod tyst och såg på sin far. Shemon stod på stranden och såg hur först Andreos och sedan Yitzhak och Yonan blev döpta av Yohannan.
    Yohannan predikade inte mer denna dag utan sedan alla som så önskade hade blivit döpta vadade han över floden tillbaka till den östra sidan.

Någon timme före solnedgången mötte Shemon Andreos, som var mycket upphetsad. Andreos sa:
 – Vi har funnit Meshiha!
    Shemon blev nyfiken och bad honom att visa var han var. De gick genom lägret och följde floden söderut. Andreos sa:
 – Han heter Iesho bar-Yavseph. Han är från Nazírat i Galil. Han är Meshiha!
    Efter en stund vek Andreos av upp på stranden in mellan några sandåsar, och där på en sten satt en man i trettioårsåldern. Han var enkelt klädd och var varken särskilt lång eller särskilt ståtlig. Mannen hade mörkt lockigt hår som var delat i en mittbena och som räckte nästan ned till axlarna. På bakhuvudet var en del av håret samlat i en hårpiska, vilket var vanligt bland vuxna män. Mannen tittade upp när de kom och sa till Shemon:
 – Du är Shemon bar-Yonan (Yonans son). Du ska kallas Kepa (klippa).
    Mannen såg allvarligt men vänligt på dem. Shemon tittade på Andreos, som såg överaskad ut. Andreos sa till Shemon:
 – Jag har inte talat om dig...
    Till Iesho sa Andreos osäkert:
 – Det här är min bror... Shemon...
    Shemon och Andreos satte sig på marken framför Iesho. Iesho satt tyst och såg på dem och plockade med sin böneremsa. Efter en stund sa han:
 – Yohannan är en profet. Han för fram det sanna budskapet om Herrens rike. Men det finns många falska profeter som för fram sina egna tankar. Ni ska inte sträva efter denna världens visdom. Och ni ska inte sträva efter denna världens rikedom. Sök efter Herrens rikedom, för den som söker efter Herren ska finna honom. Alla människor söker efter mat och kläder, men ingen människa vet om hon lever nästa dag. I stället för att försöka rädda er själva och vara hårdhjärtade mot andra, ska ni göra för andra allt vad ni vill att andra ska göra för er. Älska era medmänniskor så som ni nu älskar er själva. Då ska er skapare i himlen belöna er.
    När det började skymma sa Iesho åt dem att gå tillbaka till Yonan.