--- Kan skrivas ut i formatet liggande A4 (Landscape) ---
BERÄTTELSEN OM IESHO

Kapitel 1.
Vid tiden för denna berättelse, i en tid av fred i Israel mellan Herodes den stores blodiga regim fram till hans död år 4 f.v.t. och det israeliska uppror som ledde till förstörelsen av templet i Yoreshlem år 70, levde många i stor fattigdom eller i slaveri. I städernas gränder satt tiggare och invalider och på torg och marknadsplatser stod slavar uppställda tillsammans med kreatur och annat som var till salu. Också arbetarna hade svårt att klara sig eftersom det ofta var billigare att köpa en slav än att anställa en arbetare. Sämst bland arbetarna hade daglönarna, vilka försökte leva på ströjobb och säsongsjobb. Det var faktiskt inte ovanligt att människor gjorde sig till slavar för att inte svälta ihjäl.
    I dalgången mellan bergen i Israel och bergen i öknen i öst ligger landet Ghor. Detta område bildades för länge sedan vid en jordbävning vilken fick marken att sjunka ner flera hundra meter. Från berget Hermon i norr rinner floden Yarden söderut, genom Ginnesarasjön och genom landet Ghor ner till Döda havet, som inte har något utlopp. Temperaturen vid Döda havet är mycket hög, såväl dag som natt, och vattnet dunstar bort i ungefär samma takt som det rinner till från floden. Det salt som förts till Döda havet av Yarden under tidernas lopp har anrikats och blivit kvar där och därför har salthalten blivit så hög att varken växter eller djur kan leva i detta hav, vars yta ligger 370 meter under Medelhavsytans nivå. Redan uppe i norr, vid Ginnesarasjön, ligger vattenytan 211 meter under havsytans nivå.
    Ghor var ett egendomligt landskap vid denna tid. Närmast runt den slingrande floden växte en tropisk skog med överflöd av färggranna växter och vilda djur, medan sluttningarna ner mot dalen var ofruktbar ökenliknande hed. Längre söderut bredde Yarden ut sig och dess leriga vatten flöt genom vide och tre till fyra meter hög vass och rann sedan ut i Döda havets gråaktiga vatten.
Vid Yardenflodens nedersta lopp i färjlägret Bet Abara, predikade Yohannan döparen. Han predikade omvändelse från syndens väg och erbjöd de omvända ett rituellt vattendop. Profeter brukade gå klädda i grova tyger och ha ett läderbälte. Så också Yohannan. Han var en Herrens nazir (väktare) och hade en mantel av grovt kamelhår. De som fullgjorde ett nazirlöfte, det kunde vara både kvinnor och män, drack inte starka drycker och klippte inte håret. De manliga nazirerna rakade inte heller sitt skägg.
      Yohannan levde av vad öknen hade att erbjuda, sådant som ökenfolk brukade äta: torkade eller rostade gräshoppor (vilka lär smaka som räkor), samt krossad sötrot och blad med smak av honung. Yohannan var den första profeten i Israel på flera hundra år och hans framträdande sågs som ett tecken på att Meshiha, Herrens utvalde konung, snart skulle komma. Från hela landet kom folk för att lyssna på Yohannan, för att bekänna sina synder och för att bli döpta. Yohannan sa:
    – Ni ormyngel, vem har sagt att ni kan undkomma domen? Bär då den frukt som hör till omvändelsen. Och säg inte: Vi är också barn till Abraham, för jag säger er att Herren kan uppväcka barn åt Abraham ur stenarna på marken. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas på elden.
    Folk frågade honom vad de skulle göra och han brukade svara:
    – De som har två skjortor ska dela med sig åt dem som inte har någon, och den som har bröd ska dela med sig på samma sätt.
    Även uppbördsmän, israeliter som drev in skatt och tull åt romarna, kom till Yohannan för att bli döpta. När de frågade vad de skulle göra, kunde han svara:
    – Driv inte in mer än vad som är fastställt.
    När det kom soldater i romarnas tjänst och frågade om råd sa han:
    – Pressa inte pengar av någon med våld eller hot. Var nöjda med er soldatlön.
    På detta och på många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade sitt budskap. Man undrade om han var Meshiha? Men han sa:
  – Jag döper er med vatten, men det kommer någon som är mäktigare. Jag känner honom inte och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar.
    Det var vid denna tid slavens eller den lägst ansedda tjänarens uppgift att ta av husbonden hans sandaler.
    – Han ska döpa med helig ande och han ska skilja agnarna från vetet.
    När prästerna i Yoreshlem sände folk för att fråga ut honom och försöka utröna om han menade sig vara Meshiha, så svarade han:
    – Jag är inte Meshiha.
    Då frågade de om han var Eliah [profeten i 2:a Konungaboken] eller profeten [den profet som skulle komma enligt 5 Mos 18:15]. Men Yohannan svarade:
    – Jag är varken Eliah eller profeten, utan en röst som ropar i öknen enligt profeten Eshaia:

  En röst ropar i öknen:
  Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.
  Fyll varje klyfta och sänk varje berg.
  Gör krokiga stigar raka och steniga vägar jämna.
  Så att alla ser Herrens räddning. [Jes 40:3].

Det kunde vara mycket folk kring Yohannan när han predikade, för man vallfärdade till honom. Särskilt i samband med de högtider som skulle firas i templet i Yoreshlem. Då hade tusentals galileer sina vägar förbi och en del stannade i flera dagar för att lyssna på Yohannans predikningar. Några bodde hos folk i trakten, men de flesta bodde under vindskydd av flätad vass eller sov under bar himmel, för vid Döda havet var det varmt och torrt året om.
    Det fanns en stämning av spänd förväntan bland israeliterna vid denna tid. Yohannan hade ju sagt att Meshiha var att vänta, men att ingen människa visste vem han var. Många unga män tyckte att det var en spännande tanke att Meshiha kunde finnas mitt bland dem. Kanske stod han någonstans bland Yohannans åhörare?
— KÄLLORNA —



Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var  ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. [Luk 1981 3:1].




































Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte. [Joh 1981 1:28].

Betania. En plats öster om Jordan, även kallad Betabara.
[Orter i Palestina på Jesu tid, 1917 års Bibel, vid uppsl Betania].

- så uppträdde Johannes döparen ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan. Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vildhonung. [Mark 1981 1:4].

Simson, Samuel och Johannes döparen voro nasirer.
[Ordförklaringar och sakupplysn till 1917 års Bibel,
vid uppslaget Nasir].

[4:e Mos kap 6].





När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom, sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har också Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas bort och kastas i elden." [Luk 1981 3:7].

Folket frågade honom: "Vad ska vi då göra?" Han svarade: Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd ska göra på samma sätt." Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: "Mästare, vad ska vi göra?" Han svarade: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Och när det kom soldater och frågade honom: "Och vi, vad ska vi göra?" sade han till dem: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold." [Luk 1981 3:10].

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han ska döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna ska han bränna i en eld som aldrig slocknar."  [Luk 1981 3:15].











Och detta var Johannes vittnesbörd när judarna i Jerusalem sände präster och leviter för att fråga honom: "Vem är du?" Han bekände och förnekade inte, han bekände: "Jag är inte Messias". De frågade: "Vad är du då? Är du Elia?" Han svarade: "Nej, det är jag inte." - "Är du Profeten?" - "Nej", svarade han. Då sade de: "Vem är du? Vi måste ha ett svar åt dem som skickat oss. Vad säger du om dig själv?" Han sa: "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt."  
[Joh 1981 1:19].


Större bestånd af vass (Phragmites communis), som här når en höjd af ända till 5 meter och i hvars stora bruna vippor vinden leker... Som virke till hyddor, men äfven för många andra ändamål används denna vass ända upp till Jerusalem... Under högsommaren försvåras vistelsen här af den rufvande hettan. Men under vår och höst finnas dock tider, då en palestinsk bergsbo hänryckt dröjer här, lyssnar till flodens brus och badar i dess vatten. I en af vass och grenar snart sammanflätad hydda finge han tak öfver huvudet, om han icke skulle nöja sig med stjärnhvalvet. Jag minnes lifligt en novembernatt 1910, då jag låg där under bar himmel. Det bländande månskenet gjorde det svårt att sofva. Jag lyssnade till flodens entoniga brus. Då och då gick en vindfläkt genom tamariskerna vid stranden. Schakaler tjöto som små barn på afstånd. Sedan blef allt tyst och stilla. Då genombröts på östra landet tystnaden af boskapsvaktarnas ängsliga nödrop: hohohoho! - en påminnelse om det djupa allvar, som ligger bakom denna idyll i Jordanens enslighet, där ända till medeltiden äfven lejon och leoparder lurade.
[Dalman. Orter och vägar i Jesu lif, sid 55].

(Senhösten år 29). Muraren och småbrukaren Iesho bar-Yavseph från Nazírat i Galil, var en av dem som stannade en tid för att lyssna till Yohannan döparen efter tempelinvigningsfesten, en fest som firades sent varje höst. Iesho deltog i diskussionerna folk emellan och som de flesta andra hade han låtit döpa sig. Två unga män från Galil, Andreos och Yohannan, la märke till Iesho. De förstod att han var en ovanligt vis man och hans budskap fångade deras intresse. När Iesho gick till sitt läger, så följde de efter honom för att se var han bodde. Efter en stund vände sig Iesho om och såg att de följde honom. Han väntade in dem och frågade:
    – Vad söker ni? De svarade:
    – Mästare, vi undrar var du bor. Iesho sa:
    – Följ med så får ni se.
    De följde Iesho till hans läger och stannade och samtalade med honom den eftermiddagen. Men ett par timmar innan skymningen gick Andreos och Yohannan och hämtade Shemon, Andreos äldre bror. De sa:
    – Vi har funnit Meshiha! Shemon blev nyfiken och följde med tillbaka till Iesho. Iesho såg på honom och sa:
    – Du är Shemon bar-Yonan. Dig ska jag kalla för Kepa [klippa].
    De samtalade till skymningen. Sedan gick de unga männen till sina familjers lägerplatser, för att tillbringa natten där.
Dagen efter bestämde sig Iesho för gå tillbaka till Galil. Han mötte ännu en galilé, Pilipos. Iesho bad att han skulle följa med honom. Pilipos var från Bet Saidan vid Ginnesarasjön, samma stad som Andreos och Shemon kom från. Pilipos var mycket intresserad av Yohannan döparen och hans budskap, men märkte snart att Ieshos budskap var intressant. Pilipos gick för att hämta Natanael, en släkting från Kana. Till Natanael sa han:
    – Kom så får du se honom som Moishe och profeterna talar om i skrifterna: Iesho bar-Yavseph från Nazírat.
[5 Mos 18:18, 2 Sam 7:12, Jes 7:14, 9:6, 52:13-53:12,
Jer 23:5, Hes 34:23, Dan 7:13, Mik 5:2].
    Natanael frågade:
    – Kan det komma något gott från Nazírat?
    Nazírat var en mycket liten stad, kanske bara hundra meter i diameter. Den hade från början varit en utpost för väktare och den låg inte långt från den större staden Kana, Natanaels egen hemstad. Pilipos svarade:
    – Följ med och se själv.
    Iesho såg Natanael komma och hälsade honom med orden:
    – Se, här kommer en trogen israelit. En man som inte sviker. Natanael frågade:
    – Hur kan du känna mig? Iesho svarade:
    – Jag såg dig innan Pilipos gick och hämtade dig. Du satt under ett fikonträd.
    Att sitta under ett fikonträd var ett talesätt vilket syftade på rättfärdiga israeliter. Natanael utbrast:
    – Mästare, du är Meshiha, Israels konung! Iesho log och svarade:
    – Du tror på mig därför att jag såg dig under fikonträdet. Mer än så ska du få vara med om.
    – Sannerligen säger jag er, ni ska få se himlen öppna sig och ni ska få se Herrens änglar stiga ner för att tala med människobarnet och sedan åter stiga upp till himlen.
Senare samma dag bröt Pilipos och Natanael upp och började vandra norrut med Iesho. Efter två dagar kom de till Ginnesarasjön. Då gick Iesho och Natanael västerut upp genom bergen i Galil, medan Pilipos gick längs östra stranden av Ginnesarasjön till Bet Saidan. I Nazírat skildes Iesho från Natanael, när Natanael gick vidare till sin hemstad Kana.

Nazerath (hebr), en Nazira (arab).
 [Rand McNally Bible Atlas, sid 359].

I den grekiska urkunden var han tékton vilket betyder husbyggare (jmf med arkitékton, vilket betyder överbyggmästare). I Europa var husbyggaren timmerman, men i Palestina är alla hus byggda av sten. Husbyggaren hade som regel ett småbruk vid sidan av. Byggnation och odling är också mycket vanliga teman i hans liknelser.  [Den ursprunglige Jesus, sid 78].

Man kan anta att det var som mest folk kring Johannes döparen vid Jordan på vintern, eftersom Jordandalen hade ett behagligt klimat på vintern, men ett obehagligt hett klimat på sommaren. Tempelinvigningsfesten i november till december är vinterns pilgrimsfest och galiléerna valde då troligen att vandra till Jerusalem genom Jordandalen, då de också kunde söka upp Johannes döparen. [Författarens kommentar].

Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom, frågade han vad de ville. De svarade: "Rabbi (det betyder mästare), var bor du?" Han sade: "Följ med och se!" De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: "Vi har funnit Messias" (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: "Du är Simon, Johannes son. Du ska heta Kefas" (det betyder Petrus). [Joh 1981 1:38].


Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sa till honom: "Följ mig!" Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: "Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret." Natanael sade: "Kan det komma något gott från Nasaret?" Filippos svarade: "Följ med och se!" Jesus såg Natanael komma och sa om honom: "Där är en sann israelit, en som är utan svek." Natanael frågade: "Hur kan du känna mig?" Jesus svarade: "Innan Filippos ropade på dig, såg jag dig under fikonträdet." Då sade Natanael till honom: "Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung." Då sade Jesus till honom: "Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se." Och han sade: "Sannerligen, jag säger er: ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."
[Joh 1981 1:43].
(Tidigt på våren år 30). När tiden för purimfesten närmade sig, vandrade Iesho till Yoreshlem för att fira högtiden i templet. Han gick först till de två dammarna vid Bet Hisda, alldeles utanför norra delen av muren runt Yoreshlem. Den ena dammen var fylld med ett grumligt rödaktigt vatten, medan det under vintermånaderna strömmade friskt vatten till den andra dammen. Vid dammarna fanns fem pelargångar där många sjuka satt. De väntade på att se rörelser i dammen med det klara vattnet. Det ansågs att en ängel steg ner i dammen ibland och rörde om i vattnet och att den som därefter först hann ner i dammen blev botad, vilken sjukdom han än hade. Vid dammen väntade en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. När Iesho fick reda på hur länge mannen varit sjuk, frågade han den sjuke om han ville bli frisk. Det fanns tiggare vars sjukdomar var viktiga för att de skulle kunna tigga ihop till sitt levebröd och det var inte alla som ville bli botade, men denne man ville bli frisk för han sa:
    – Herre, jag har ingen som kastar ner mig i dammen när vattnet börjar svalla. Det är alltid någon som hinner före mig.
    Iesho sa:
    – Res dig upp och ta din bädd och gå.
    Mannen kände sig snart frisk nog att kunna följa uppmaningen och han rullade ihop sin bädd och började gå därifrån. Men det var vilodag och några män som var utsända för att se till att folket vid dammarna följde lagen, sa till honom att han inte fick bära på sin bädd. Man fick varken gå långt eller bära tungt på vilodagen. Mannen svarade att någon hade gjort honom frisk och sedan uppmanat honom att bära bort sin bädd. De ville veta vem som hade gjort det och de frågade ut mannen, men han kunde inte svara för han kände inte Iesho och Iesho hade försvunnit ur hans åsyn bland alla människor. Då sa de till honom att han måste söka upp dem, så fort han hade hittat mannen som botat honom.
    Senare mötte Iesho mannen i templet och sa till honom:
    – Du har blivit frisk. Lev nu ett rättfärdigt liv, så det inte händer dig något som är än värre än den sjukdom du blev fri från.
    Då sökte han upp männen vid Bet Hisda och berättade vem som hade gjort honom frisk. Männen följde med till templet och började förfölja och trakassera Iesho för att han botade sjuka på vilodagen. Iesho sa till dem:
    – Min far verkar i denna stund och därför verkar också jag.
    De ville döda honom för han satte sig över deras tolkning av shabatsbudet: Den som ohelgar vilodagen ska dö.
[2 Mos 31:14].
    Att han dessutom antydde att Herren var hans far och därmed jämställde sig själv med Herren, väckte än mer anstöt.
    När det blev kväll gick Iesho till Getsemani, en trädgård i Kidrondalen strax öster om Tempelberget. Fattiga pilgrimer vilka inte hade råd att hyra rum i Yoreshlem kunde tillbringa natten vid Getsemani. Middagssolen värmde upp sluttningarna runt trädgården, vilken låg som i en gryta mellan Tempelberget och Olivgårdsberget, så att temperaturen under natten vid Getsemani ofta var flera grader högre än i Yoreshlem, där det kunde bli ganska kallt under vinternätterna. Dessutom fanns en stor grotta vid Getsemani, i vilken olivoljan pressades på senhösten, och den kunde användas som regnskydd.
    Tidigt nästa morgon gick Iesho tillbaka upp till tempelplatsen för att värma sig i den första morgonsolen. Det fanns en gångtunnel med en trappa upp till templet från Kidrondalen. Han gick upp genom den och vandrade omkring i solen på tempelplatsen för att få upp värmen i kroppen. Senare på förmiddagen kom några fariseer och skrifttolkare fram till Iesho, som satt i solen ensam på den låga muren vid tunneln till Kidrondalen. Fariseer var anhängare av ett religiöst parti och skrifttolkare var upplärda auktoriteter vilka tolkade de religiösa skrifterna. I en av dessa skrifter står: Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så ska båda dödas.
[5 Mos 22:22].
    De ställde en kvinna framför Iesho och sa:
    – Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Enligt Moishes lära ska en sådan kvinna stenas till döds. Vad säger du?
    De förstod att han ville vara barmhärtig mot kvinnan i stället för att följa lagen, så som han hade varit barmhärtig mot den sjuke mannen vid Bet Hisda i stället för att följa Shabatslagen. De ville samla vittnesmål mot honom. Men Iesho teg och böjde sig ner och ritade med fingret på marken. När de envisades såg han upp och sa:
    – Den av er som är fri från synd, ska kasta den första stenen på henne.
    Sedan böjde han sig ner och fortsatte att rita på marken. De blev stående tysta runt honom och gick sedan därifrån en efter en. De äldre först och de yngre sist. Iesho blev ensam kvar med kvinnan och efter en stund tittade han upp och frågade henne:
    – Vart tog dina åklagare vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade:
    – Nej herre, ingen.
    – Inte heller jag dömer dig, sa Iesho. Gå nu, och synda inte mer.

Templet i Yoreshlem var en mycket stor byggnad. Ytterst fanns en väldig mur med inbyggda tunnlar upp till tempelplatsen. Innanför murarna låg Gojims förgård, eller Tempelberget, en 480 meter lång och 300 meter bred uteplats dit alla hade tillträde – gojim kallades alla som inte var israeliter. Där satt Iesho den morgon då skrifttolkarna och fariseerna kom med kvinnan som var anklagad för äktenskapsbrott. Där kunde människor samlas för att prata och diskutera, för att promenera eller för att göra affärer. Denna plats liknade ett stort torg och längs murarnas insidor fanns höga pelargångar. I väst, i nord och i öst hade gångarna dubbla rader av pelare, medan den södra pelargången var bredare och hade fyra rader av pelare. I pelargångarna brukade de laglärda utbilda sina lärlingar till skrifttolkare och här skulle också Iesho komma att undervisa.
    På en förhöjning på Tempelberget fanns en inre mur runt själva templet. Där innanför var det förbjudet för gojim att vistas. Och det fanns många regler som skulle följas av de israeliter som ville gå dit in. De fick inte vara orena enligt renhetslagarna i Torah [Moseböckerna] och de fick inte föra med sig andra mynt än israeliska mynt. De flesta affärer i Israel gjordes upp med romerska mynt och i Gojims förgård kunde man växla sina romerska denarer, med en bild av kejsaren inpräglad, till israeliska sikler, vilka hade en bild av templets speciella kollektbössor inpräglad. I nord och i syd fanns vardera fyra portar i den inre muren, vilka brukade vara stängda. I öster fanns den nionde, stora porten, som brukade vara öppen och som ledde in till Kvinnornas förgård. Den inre tempelgården var uppdelad i Kvinnornas förgård, den plats dit kvinnor hade tillträde, och Israeliternas förgård, dit endast israeliska män hade tillträde. Ytterligare längre in fanns Prästernas förgård, avskild från Israeliternas förgård av en halv meter hög mur. Genom en bred port mellan Kvinnornas förgård och Israeliternas förgård kunde kvinnorna se vad som hände i Prästernas förgård. Portarna i den inre muren låg ett par meter över Gojims förgård, med trappor upp till varje port. På samma sätt låg Prästernas förgård lite högre än Kvinnornas förgård och Israeliternas förgård. I Prästernas förgård fanns altaret. Vid lövhyddofesten, några dagar efter försoningsdagen, fick männen gå in i Prästernas förgård och gå runt altaret.
    Längst in i och högst upp på den inre tempelgården låg tempelbyggnaden. Templet var byggt i vit marmor med en femtio meter hög förhall. Templets inre rum var trettio meter långt, tio meter brett och tjugo meter högt. Ett dubbelt draperi, förhänget, avskilde Det heliga från Det allra heligaste. Till Det heliga hade endast tjänstgörande präster tillträde och till Det allra heligaste hade endast översteprästen tillträde, på försoningsdagen en gång om året.
 Därefter var en judarnas högtid (purimfesten), och Jesus for upp till Jerusalem.Men vid fårporten i Jerusalem ligger en damm, som på ebreiska äfven heter Betesda, med fem pelargångar. I dessa låg en stor mängd sjuka, blinda, halta, förtvinade, som väntade på att vattnet skulle röras. Ty en ängel steg tidtals ned i dammen och upprörde vattnet. Den som nu först steg ned i vattnet, sedan det hade blifvit upprördt, han blef helbrägda, med hvilken sjukdom han än var behäftad. [Joh 1883 5:1].

I närheten af denna port, som man måste söka norr om templet (Neh. 3:1), visades senare som "fårdammen" en dubbeldamm, hvars form gaf förklaringen till pelargångarnas öfverraskande femtal därigenom, att den femte pelargången skulle löpt på tvären mellan de båda dammarna. Det är i hvarje fall samma dubbeldamm, om hvars hvirflar Pilgrimmen från Bordeaux berättar. Eucherius säger, att den ena dammen fylldes av vinterregnet och den andra innehölle rödt vatten. Sofronius (omkr. 610) nämner Fårdammen vid Marie födelses krypta, alltså intill Annakyrkan.
Redan på 300-talet hade man vid dammen byggt en kyrka, som äfven Madabamosaiken tycks angifva bredvid Annakyrkan. I närheten af Annakyrkan påträffades 1871 under ruinerna av ett kapell äfven en rymlig cistern (om 6 och 16 m.). Fortsatta gräfningar, som ännu 1914 icke voro slutförda, blottade spår af ännu en behållare söder därom.
[Dalman. Orter och vägar i Jesu lif, sid 213].

Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge, frågade han honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade: "Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ned i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit, hinner någon annan ner före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå." Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.  [Joh 1983 5:5].


The old Syriac translation gives it as Beth-Hisda, "House of Mercy" (i.e. of God), and this is probably what the Greek transcription Bethesda attempts to reproduce.
[Rand McNally Bible Atlas, sid 392].

Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till honom som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd." Han svarade: "Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå." De frågade: "Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?" Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen.
[Joh 1981 5:9].

Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: "Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre." Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Nu började judarna förfölja Jesus eftersom han hade gjort detta på en sabbat. Men han sade till dem: "Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag." Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud. [Joh 1981 5:14].





Alla gick hem, var till sitt, men Jesus gick till Olivberget.
[Joh 1981 7:53].

För trädgårdens namn är "Getsemani" Matt. 26:36 och Mark. 14:32 den bäst betygade formen. Namnet måste därför leda tillbaka till det Häbreiska gat schemanim, "press för oljor"...
[Dalman. Orter och vägar i Jesu lif, sid 218].

Nu finnes verkligen i den trakt, som af traditionen på 300-talet betecknades som Getsemane, en rymlig grotta, hvars användning som oljepresställe i denna omgifning skulle legat nära till hands och som äfven var tillräckligt stor därför, då den är 17 m. lång och 9 m. bred. [Dalman. Orter och vägar i Jesu lif, sid 219].


Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet.
[Joh 1981 8:2].



De skriftlärda och fariséerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott.  [Joh 1981 8:3].

De ställde henne framför honom och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor ska stenas. Vad säger du?" Detta sade de för att ställa honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Och han böjde sig ner igen och ritade med fingret på marken." När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer" [Joh 1981 8:3].

Kapitel 2.
Nästan alla hus i Israel var byggda av sten. Ieshos far Yavseph hade varit murare och byggt hus tillsammans med sina fem söner. Efter pappans död hade bröderna fortsatt i hans spår och Yakhov, som var den äldsta av bröderna, hans son från ett tidigare äktenskap, hade tagit över som byggmästare efter pappan. Vid sidan av arbetet med att bygga hus, som var ett säsongsarbete, bedrev de ett gemensamt småbruk för att försörja sig och sina familjer. De odlade vindruvor, fikon, vete, korn, gurkor, tomater, lök, kryddväxter etc.

(Sommaren år 30). En vilodag var Iesho maftir, uppläsare, i synagogan i Nazírat. Han skulle läsa ett stycke ur profeten Eshaias skrift. Han öppnade skriften och läste på hebreiska och översatte sedan till de församlade. Israeliterna talade arameiska vid denna tid, ett språk som hade trängt ut det likartade hebreiska språk som talades av Dawid, konungen. Han sa:

    – Herrens ande är över mig. Han har utsett mig att framföra ett glatt budskap till de ödmjuka. Han har sänt mig för att läka de förkrossades hjärta, förkunna befrielse för de fångna och predika om en tid av Herrens behag. [Jes 61:1].
 
    Sedan han läst sin text lämnade han tillbaka skriften till tjänaren i synagogan och alla satt tysta och tittade på honom. De väntade på att han skulle säga något om textens mening. Och han sa till dem:
    – I dag har denna profetia uppfyllts för er som hörde mig.
    Man undrade vad han menade. De kände ju honom. Han var muraren, son till Yavseph och Mirjam, bror till Yakhov, Joses, Yehuda och Shemon. Och hans systrar bodde ju hos dem i Nazírat.
    – Också profeter har ett hem och en familj, sa Iesho. Men där tror man inte på dem. Det fanns många änkor på profeten Eliahs tid, då det inte regnade på tre år och sex månader och det blev hungersnöd i landet. Ändå sändes inte Eliah till någon av Israels änkor, utan till en änka i Sarefat nära Sidon, så att hon och hennes barn slapp svälta. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid och ändå botade han ingen av dem, men däremot syriern Naaman.
    Staden Nazírat låg på en liten kulle som stupade brant på östra sidan och synagogan låg vid en källa nära ett tio meter högt stup. När de kom ut ur synagogan var några förargade på Iesho. De menade att han var en hädare och de hotade att knuffa ner honom för stupet och stena honom. Men Iesho gick därifrån och ingen gjorde honom något.

(Sensommaren år 30). Inför lövhyddofesten, en skördefest, sa Ieshos bröder till honom:
    – Stanna inte här i Galil under högtiden, utan gå till Yoreshlem och för fram ditt budskap där. Ingen verkar i skymundan som vill bli allmänt erkänd.
    Inte heller hans bröder trodde på honom vid denna tid. De hoppades att han skulle sluta att skämma ut dem inför deras vänner och bekanta.
    – Min tid har ännu inte kommit, svarade Iesho. Men för er är det alltid rätt tid. Er kan inte världen hata. Mig hatar den därför att jag visar den att dess gärningar är onda. Gå ni själva och fira högtiden i Yoreshlem.
    När hans bröder hade gett sig i väg gick också Iesho till Yoreshlem, där han vistades utan att ge sig till känna. Men på den femte av de åtta högtidsdagarna gick han till templet och började undervisa folk på tempelgården, i en av pelargångarna där de blivande skrifttolkarna undervisades. De laglärda kände inte igen Iesho och de undrade var hans lärdom kom från. De visste ju att ingen av dem var hans läromästare. Iesho sa:
    – Denna lära kommer inte från människor utan från honom som har sänt mig. Den som vill göra hans vilja förstår om denna lära kommer från Herren eller från människor. Den som söker ära åt sig själv talar om egna läror, men den som söker Herrens ära talar sanning. Den som förhärligar sig själv ljuger, men den som förhärligar Herren talar sanning. Hos honom finns ingen orättfärdighet.
    – Moishe gav er Torah, men ni följer den inte. För ni vill döda mig.
    Ingen hade hört någon hota honom så man började undra om han var besatt. Iesho sa:
    – Jag har gjort något som väckt anstöt bland er. Ni säger att man inte får bota någon under vilodagen. Ändå ska alla nyfödda pojkar omskäras på den åttonde dagen enligt fädernas seder och omskärelse tillåter ni även på vilodagen. Men när jag botade en sjuk man på vilodagen, då ville ni döda mig. Ni dömer inte rättvist.
    Då började folk känna igen honom. En sa högt till allt folket:
    – Är det inte honom som de vill döda för att han satte sig över shabatsbudet? Här står han och talar öppet, men ingen anklagar honom eller griper honom. Har rådsherrarna börjat tro på honom? Nej! Varifrån den här mannen kommer, det vet vi ju, men när Meshiha kommer så vet ingen varifrån. Iesho ropade till honom:
    – Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag kommer inte i eget ärende. Och han som har sänt mig känner inte ni. Jag känner honom. För jag kommer från honom och han har sänt mig till er.
På högtidens sista och största dag ställde sig Iesho vid templet och ropade:
    – Är det någon som är törstig, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre ska flyta strömmar av kristallklart källvatten. Den som släcker törsten med mina ord, ska bli som jag. Och för den ska allt som är fördolt bli uppenbarat.
    – Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte längre vandra i dödens mörker, utan ska vandra i livets ljus.
    – Jag är den gode herden.
    – Ditt vittnesmål är ogiltigt, sa fariseerna till honom, för du vittnar om dig själv.
    – I er lära stadgas att två vittnen är tillräckligt, svarade Iesho. Jag vittnar om mig själv och min far som har sänt mig, vittnar också om mig genom de tecken jag gör.
    – Och var finns din far? frågade de.
    – Kände ni mig, svarade Iesho, så skulle ni också känna min far. Men ni hör hemma i denna världen och dit jag går kan ni inte komma. Den som inte tror att jag är den jag är ska dö i sitt elände.
    – Vem är du då? frågade de.
    – Varför talar jag alls till er? frågade Iesho. Den som upphöjer människobarnet, ska förstå vem jag är och förstå att jag säger sanningen.
    – Den som tror på mig, tror på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen för att ingen som tror på mig ska behöva bli kvar i mörkret.
    – Jag dömer inte den som hör mitt budskap, men låter bli att leva efter det. Jag har inte kommit till världen för att döma den, utan för att rädda den. Den som förkastar mitt budskap, ska vid tidens ände dömas av mina ord. De ska vara domaren. Men de som tror på mig ska ha evigt liv och få vara med Abraham, Ishak och Yakhov i Herrens rike.
    – För jag har inte sagt er min egen mening. Jag har sagt er vad fadern, han som har sänt mig, har velat säga till er. Och jag vet att hans budskap är det eviga livets budskap.
    Till dem som trodde på honom sa Iesho:
    – Om ni lyssnar till mitt budskap och lever efter det, så blir ni mina sanna lärlingar. Ni ska få lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.
    Någon sa att de redan var fria, eftersom de inte var slavar. Iesho sa:
    – Sannerligen, den som syndar är syndens slav. Slaven stannar inte i huset, men sonen stannar i sitt hus för alltid.
Senare botade Iesho en ung man som varit blind sedan födseln. De som kände honom som en blind tiggare blev mycket förvånade när han plötsligt kunde se. Han berättade att en profet som hette Iesho hade botat honom. Man förde den unge mannen till fariseerna vid templet och han berättade också för dem vad som hade hänt. En av fariseerna sa:
    – Mannen han talar om är inte sänd av Herren, för han håller inte shabatsbudet.
    – Hur skulle en syndare kunna göra en sådan kraftgärning, frågade någon, att öppna ögonen på någon som varit blind sedan födseln?
    Fariseerna lät hämta den unge mannens föräldrar och frågade dem om detta var deras son och om han hade varit blind sedan födseln. De svarade att det var deras son, att han hade varit blind sedan födseln och att de själva undrade hur det kunde komma sig att han nu kunde se. Fariseerna försökte då få mannen att förneka att det var Iesho som hade botat honom. De sa:
    – Vi vet att den mannen är en syndare. Ge Herren äran!
Sent en kväll blev Iesho uppsökt av en farisé och rådsmedlem som hette Nikodemos. Han ville diskutera med Iesho och sa:
    – Mästare, vi förstår att du är en lärare som kommer från Herren. Ingen annan skulle kunna visa de tecken som du visar. Iesho sa till honom:
    – Den som inte blir född på nytt kan inte se Herrens rike.
    – Hur kan någon födas ännu en gång? frågade Nikodemos. Ingen kan väl komma in i moderlivet och födas en gång till? Var inte så fördömande mot oss! Också vi är Herrens lärare. Vi är barn av Abraham och har Herrens lära. Också vi ska få vara med Abraham och Ishak i Herrens rike.     – Sannerligen säger jag dig, sa Iesho, det som är fött av köttet är kött och det som är fött av anden är ande. Bara den som blir född på nytt, kan komma in i Herrens rike. Den som är född av anden gör inte sin egen vilja – utan sin fars vilja.
    – Var inte så förvånad! Var och en som är född av anden är som vinden: du hör den och du känner den, men du vet inte var ifrån den kommer eller vart den tar vägen.
    – Kan det vara möjligt? frågade Nikodemos.
    – Du är lärare för Israels folk, svarade Iesho, men kan inte förstå detta. Jag vittnar om vad jag vet, men ni tar inte emot mitt vittnesbörd. Och om ni inte tror på mig när jag talar om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det himmelska?
    – Så älskar Herren människorna, att han sänder sin älskade son till dem, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Fadern sände sin son till världen för att rädda den, inte för att döma den. De som tror på sonen blir inte dömda, men de som inte tror är redan dömda. När ljuset kom in i världen så höll de sig till mörkret, eftersom de inte ville att deras onda gärningar skulle avslöjas i ljuset.
    – Du talar inte som en man på trettio år, sa Nikodemos.
    – Nikodemos! Var inte dåraktig! svarade Iesho.
(Våren år 31). När påsken närmade sig vandrade Iesho åter till Yoreshlem. Han gick vägen genom Yardendalen och stannade och lyssnade till Yohannan döparens predikan. Därefter fortsatte han upp mot Yoreshlem genom Yeriho. Han bodde hos några vänner i Bet Ania, alldeles öster om Yoreshlem, på andra sidan Olivgårdsberget. Det var Shemon, som skulle komma att kallas för Lazar, och hans systrar Marta och Mirjam. Under högtidsdagarna besökte han templet och såg sig omkring i Yoreshlem. Men han predikade inte, utan höll sig för sig själv.
    Iesho firade påsken hemma hos sina vänner. Mirjam satt vid Ieshos fötter och lyssnade till allt han sa, medan Marta arbetade med förberedelserna inför en måltid. Marta retade sig på att hon fick göra allt hushållsarbete själv och hon sa till Iesho:
    – Herre, tycker du att min syster ska överlämna allt arbete till mig? Säg åt henne att hon ska hjälpa till.
    – Marta, Marta, svarade Iesho, du bekymrar och oroar dig för så mycket som inte är viktigt. Mirjam har valt det som är bäst och det ska inte tas ifrån henne.
















Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala och sade till dem: "Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig." Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: "Är det inte Josefs son?"  [Luk 1981 4:16].




Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på profeten Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes inte Elia till någon av dem, utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman. Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ned honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg. [Luk 1981 4:24].



















Judarnas lövhyddefest närmade sig. Hans bröder sade då till honom: "Stanna inte här utan gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen." Inte heller hans bröder trodde på honom. Men Jesus sade till dem: "Min tid är ännu inte inne, men för er är det alltid rätt tid. Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag gör det inte den här gången, min tid är ännu inte inne." Och han stannade själv kvar i Galileen. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet.
[Joh 1981 7:2].





När halva högtiden redan var förbi, gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: "Hur kan han som inte har studerat vara så lärd." Jesus svarade: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom." [Joh 1981 7:14].









"Har inte Mose gett er lagen? Och ändå gör ingen av er vad lagen säger. Varför vill ni döda mig?" Folket svarade: "Du är besatt. Vem vill döda dig?" Då sade Jesus: "En sak har jag gjort som ni alla undrar över. Mose har gett er omskärelsen - fast den inte kommer bara från Mose utan från fäderna - och ni omskär även på en sabbat. Om en människa blir omskuren på sabbaten för att Moses lag inte ska brytas, varför blir ni då uppretade på mig för att jag har gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten? Döm inte efter skenet, utan döm rättvist." [Joh 1981 7:19].






Då sade några av jerusalemborna: "Är det inte mannen som de vill döda? Här står han och talar öppet och de säger ingenting till honom. Inte kan väl rådsherrarna ha blivit övertygade om att han är Messias? Varifrån den här mannen är, det vet vi ju, men när Messias kommer vet ingen varifrån han är." Då ropade Jesus, där han undervisade i templet: "Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som har sänt mig, men honom känner inte ni. Jag känner honom därför att jag kommer från honom och därför att han har sänt mig." [Joh 1981 7:25].



På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre ska flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." [Joh 1981 7:37].

Jesus sade: "Den som dricker ur min mun skall bli såsom jag. Och jag själv ska bli han. Och det som är fördolt skall bli uppenbarat för honom."
[Apokryferna Till Nya Testamentet, Thomasevangeliet logion 108].

"Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." [Joh 1981 8:12].

"Jag är vägen, sanningen och livet." [Joh 1981 14:6].

"Jag är den gode herden." [Joh 1981 10:11].

Fariséerna sade då: "Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är inte giltigt." [Joh 1981 8:13].

"Och i er egen lag står det att vad två vittnar är giltigt. Jag vittnar om mig själv, och om mig vittnar också Fadern som har sänt mig." Då frågade de: "Var finns din far?" Jesus svarade: "Ni känner varken mig eller min fader. Kände ni mig, skulle ni också känna min fader." [Joh 1981 8:17].

"Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni ska dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma." [Joh 1981 8:21].

De frågade: "Vem är du då?" Jesus svarade: "Varför talar jag alls till er?" [Joh 1981 8:25].

"När ni har upphöjt Människosonen, ska ni förstå att jag är den jag är och att jag inte gör något av mig själv utan talar så som Fadern har lärt mig."  [Joh 1981 8:28].

"Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska behöva bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat ska döma honom på den sista dagen. Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala. Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar, talar jag såsom Fadern har lärt mig." [Joh 1981 12:44].

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." De sade: "Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi ska bli fria?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid." [Joh 1981 8:31].


[Johannesevangeliet 9:1 - 9:24].




















Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." [Joh 1981 3:1].





Nikodemos frågade: "Hur är detta möjligt?" Jesus svarade: "Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det! Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?"  [Joh 1981 3:9].

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att han gör vad Gud vill." [Joh 1981 3:16].

Då Nikodemus hörde dessa ord från vår Herre, förundrade han sig, tänkte för sig själv och sade: "Denne mans ord är icke såsom andras. Han talar icke som en man på trettio år." ... Men Herren Jesus visste, vad Nikodemus tänkte, och sade till honom: "Varför tänker du fåvitskhet i ditt hjärta?"
[Det apokryfiska Johannesevangeliet, XXVIII 7].

Judarnas påskfest närmade sig och Jesus gick upp till Jerusalem. [Joh 1981 2:13].

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det ska inte tas ifrån henne."
[Luk 1981 10:38].

Kapitel 3.
(Hösten år 31). När Yohannan döparen förmanade tetrarken Herodes för hans förbindelse med sin brors hustru Herodias och för allt annat ont som han hade gjort så tog Herodes detta som förevändning att gripa Yohannan, som hade ett för honom farligt stort inflytande över folket. Han förde honom till sitt befästa palats i Makeros i södra Pereen. När Iesho hörde att Herodes hade gripit Yohannan, bröt han upp från sin tillvaro som murare och småbrukare i Nazírat och flyttade till staden Kafr Nahum vid sjön Ginnesara.
    Kafr Nahum var en långsträckt stad utan stadsmurar, byggd längs stranden nedanför den bergsluttning som sträckte sig nästan ända fram till sjön. Bebyggelsen vid stranden var samlad inom ett åttahundra meter långt område och det fanns byggnader ungefär 250 meter upp på sluttningen. Högst upp, vid en liten bäck, låg synagogan, byggd i svart sten. I staden bodde ungefär femtusen människor, de flesta i små svarta stenhus med röda tegeltak, samlade i tätbebyggda kvarter närmare sjön. Husen låg i grupper vända mot varandra, med gemensamma gårdar där det mesta hushållsarbetet gjordes och där man åt och umgicks med varandra.
    På sluttningen nedanför synagogan fanns de kvarter där arbetarna och hantverkarna bodde, och längre ner vid sjön fanns kvarteren med fiskarna. Hit hade Shemon bar-Yonan, han som Iesho kallade för Kepa, flyttat från Bet Saidan sedan han gift sig och bildat egen familj. Shemon hade tagit med sig sin bror Andreos och de två arbetade tillsammans på en mindre båt, som ingick i Zabdais fiskeflotta. Shemons hus låg ungefär femtio meter från stranden, mitt i kvarteren med den fattiga fiskarbefolkningen. Byn Bet Saidan låg en halv mil öster om Kafr Nahum.
Tidigt på morgonen kom Iesho gående längs stranden och mötte Shemon och Andreos. De stod på stranden vid Sjukällan och fiskade med kastnät. Han hälsade på dem och de kände igen honom från Bet Abara hos Yohannan döparen. Han sa till dem:
    – Följ mig! Jag ska göra er till människofiskare.
    De hängde upp näten på torkställningar och följde med Iesho. De vandrade längs stranden mot Kafr Nahum och mötte Yakhov och Yohannan, Zabdais söner. De satt i en båt och ordnade näten. Yohannan kände igen Iesho från Bet Abara och Iesho bad att de skulle följa med honom. Yohannan talade med Yakhov och sedan lämnade de båda två sin far och hans medhjälpare i båten och följde med Iesho.
    Iesho undervisade dem och de frågade honom om han var Meshiha, Israels konung, men han ville inte svara dem. I stället berättade han för dem om Motståndaren och denna världens makt, om hur Motståndaren hade försökt fresta honom. När Iesho hade dragit sig undan i ödemarken och fastat i fyrtio dagar och kände stark hunger, hade Motståndaren visat sig för honom och sagt:
    – Om du är Herrens son, så befall stenarna att bli till bröd! Iesho hade svarat:
    – Det står skrivet: Människan lever inte endast av bröd, utan av allt som kommer från Herren. [5 Mos 8:3].
    Då hade Motståndaren fört honom till Yoreshlem, till Tempelberget, och ställt honom på den östra murens södra ände, som stupar fyrtio meter ner mot Kidrondalen, och sagt:     – Om du är Herrens son, så kasta dig ut härifrån. Det står ju skrivet: Han ska befalla sina änglar att skydda dig, så att du inte slår emot någon sten. [Ps 91:11]. Iesho hade svarat honom:
    – Det står också skrivet: Du ska inte fresta Herren.
[5 Mos 6:16].
    Motståndaren lät då Iesho se alla riken i världen och se all världens rikedom. Sedan sa han till Iesho:
    – Detta har givits mig och jag har rätt att ge det till vem jag vill. Om du tjänar mig så ska allt detta bli ditt. Iesho hade svarat:
    – Gå ur min väg, Motståndare! Det står skrivet: Herren ska du tjäna, honom allena.
    Då hade Motståndaren lämnat honom. När Iesho hade avslutat berättelsen, visste hans följeslagare fortfarande inte om han var Meshiha men de tordes inte fråga honom en gång till.
På vilodagen deltog Iesho som maftir i synagogan i Kafr Nahum. Han läste ur skrifterna och gjorde utläggningar om texten. Han undervisade med makt och myndighet och det var man inte vana vid. Han talade så att folk förstod och skrifttolkarnas utläggningar brukade inte alls vara lika angelägna.
    I synagogan satt en man som var besatt av en demon och han började skrika:
    – Gå bort härifrån! Vad gör du här, Iesho från Nazírat? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du är Herrens helige. Iesho sa strängt till demonen:
    – Var tyst och lämna mannen!
    Mannen började skrika än högre och det började rycka i hans kropp. Men så blev han lugn. Alla häpnade. De såg på varandra och undrade vem Iesho kunde vara. De sa:
    – Också demonerna kan han befalla. Det här är en ny och mäktig lära.
    Efteråt vandrade Iesho och hans fyra följeslagare hem till Shemon, där Shemons svärmor låg sjuk i feber. Iesho gick in till henne där hon låg. Han lutade sig över henne och fördrev febern. Sedan tog han henne i handen och reste henne upp. Hon kände sig genast mycket bättre och började att passa upp på Iesho. De satte sig utanför huset och Shemons svärmor serverade dem mat vid ett bord ute på verandan. På kvällen, efter vilodagens slut, kom folk från trakten med sjuka och besatta för att Iesho skulle hjälpa dem. Det var många som samlades utanför Shemons hus denna kväll och Iesho gick omkring bland dem och pratade med dem och botade dem.
Tidigt nästa morgon medan det ännu var mörkt gick Iesho i väg bort från staden för att be. Han gick upp till synagogan och fortsatte sedan en bit upp på bergsluttningen. Hans följeslagare letade efter honom och när de till slut fann honom sa de:
    – Alla undrar var du är.
    De ville föra honom tillbaka till Kafr Nahum, men han sa till dem:
    – Glädjebudskapet om Herrens rike ska predikas också i de andra städerna här omkring. Jag har blivit utsänd för att predika på många platser.
    Iesho fortsatte sedan uppför sluttningen mot Korazim, medan de andra vände tillbaka mot byn.
Vardagen hade återvänt till Kafr Nahum och allt blivit som vanligt igen, när Iesho tidigt en morgon åter kom gående längs stranden och åter mötte Shemon och Andreos. De hade förtöjt sin båt och stod i vattnet vid stranden och sköljde näten. Han hälsade på dem och steg i deras båt och sa:
    – Ro ut på djupt vatten och lägg ut nätet! Shemon svarade:     – Herre, vi har varit ute med alla båtarna och fiskat hela natten utan att få något, men eftersom du ber mig ska jag försöka.
De rodde ut på djupt vatten, la ut nätet och fick genast så mycket fisk att nätet höll på att brista. De vinkade till några män i en annan av Zabdais båtar, för att de skulle komma och hjälpa till. Från de båda båtarna drog man nätet mot land och det var fyllt med så mycket fisk att båtarna höll på att kantra. Shemon kastade sig ner framför Iesho i båten och sa:
    – Lämna mig, herre, för jag är en syndig människa.
    – Var inte rädd! sa Iesho. Från denna stund ska du fånga människor.
    När de förtöjt båten och kommit i land lämnade Shemon och Andreos allt och följde med Iesho. De vandrade längs stranden och mötte Yakhov och Yohannan, Zabdais söner. Han bad dem följa med honom och de lämnade allt och följde med honom.
    Iesho och hans lärlingar Shemon, Andreos, Yakhov och Yohannan gick sedan till Korazim, Bet Saidan och andra platser vid Ginnesarasjön. På en plats mötte de en man med en hudsjukdom, som därför ansågs vara oren och som egentligen inte fick närma sig andra. Mannen föll ner på knä framför Iesho och bad:
    – Vill du så kan du göra mig ren. Iesho sträckte ut handen och rörde vid honom och sa:
    – Jag vill. Bli ren!
    Mannens hud läktes och Iesho sa att han inte skulle säga till någon att det var han som hade botat honom. Han uppmanade honom att i stället söka upp en präst för att denne enligt Moishes lära skulle avgöra om han var ren. Det fanns många människor som hade rykte om sig att kunna bota sjuka, men Iesho ville inte räknas till dem. Han ville att all ära skulle tillfalla Herren.
En vilodag när Iesho besökte en synagoga mötte han en kvinna som hade plågats av ryggont i arton år. Hon kunde inte räta på ryggen utan var tvungen att gå omkring med ryggen böjd framåt, stödd på en käpp. Iesho kallade på henne och la sina händer på hennes rygg och sa:
    – Du är fri från ditt onda.
    Då kunde hon äntligen räta på ryggen. Hon blev mycket glad och tackade Herren. Men föreståndaren för synagogan, som förargat sig över att Iesho hade botat henne på vilodagen, sa till de församlade:
    – Det finns sex dagar i veckan då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte på vilodagen.
    Iesho sa till honom:
    – Hycklare! Finns det någon av er som inte lösgör sin oxe eller sin åsna på vilodagen för att ge den vatten? Men denna ättling till Abraham, som Motståndaren hållit bunden i arton år, skulle inte hon få lösas från sina bojor på vilodagen?
    Dessa ord fick hans motståndare att skämmas. Men folket gladde sig över allt det underbara som kom från honom.



Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, och Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru." [Mark 1981 6:17].

"... Herodes fruktade emellertid, att hans stora inflytande på folket skulle leda till ett uppror... och därför ansåg han det vara riktigare att stävja denna upprorslusta genom en avrättning än att efteråt nödgas beklaga följderna av eftergivenhet. Så blev Johannes på grund av Herodes' misstanke fängslad, förd till fästningen Makerus och där avrättad" (Antiquitates).
[Nielsen/Edmar. Den ursprunglige Jesus, sid. 92].

När han hörde att Johannes hade blivit fängslad, vände han tillbaka till Galiléen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum som ligger vid sjön...  [Matt 1981 4:12].

I Midrasch Rabba läser vi: "Rabba Issi av Caesarea hade en utläggning av en biblisk vers, där han jämförde godheten och synden; det goda syftar på Rabbi Hanina, brorson till Rabbi Yehoshua. Syndare syftar på innevånarna i Kfar Nahum". Detta yttrande visar att det på 200-talet fanns judekristna i Kafarnaum, som föraktades av de rättrogna judarna.
[Albertson. Galileen, sid 74].

... arkeologer räknar med en befolkning på 5-6000 personer i Kafarnaum. Man har funnit spår av staden på en sträcka av 800 meter utefter stranden och 250 meter in i land, fram till höjdplatån. Kvarteret som grävts fram mellan synagogan och kyrkan kan ge en god bild av bostadsförhållanden på Jesu tid. Inom ett mycket litet område finns gårdar, mot vilka rummen vätte. Flera familjer har delat samma gård. Den var centrum i deras tillvaro. Här förrättade de sina dagliga sysslor, här bakade de sitt bröd och lagade sin mat, här har man funnit handkvarnar av sten och andra husgeråd. [Albertson. Galileen, sid 72].

Husen var mycket små, tre meter höga och täckta med en tegelbeläggning som var lätt att avlägsna. Väggarna var uppförda av den lokala svarta basaltstenen. [Albertson. Galileen, sid 73].

De äldsta husen som man funnit spår av visar, att detta var ett område med fattig befolkning. Här bodde fiskare i små rum. Man har bl a hittat rester av fiskeredskap. Men mitt i detta fattigkvarter har en arkeologisk upptäckt gjorts, som kastar ljus över ett viktigt skede i kristendomens historia, och det är huset som kallats Petri hus. Detta hus byggdes under första århundradet f Kr. Under mitten av följande århundrade fick detta ett utförande som skilde det från de andra husen. Dess golv belades med kalklager vid flera tillfällen, och de olika byggnadslagren kan dateras genom fynd av bitar av oljelampor. Väggarna har rappats åtminstone tre gånger, och i den nerfallna rappningen har man funnit inskrifter på grekiska, arameiska och latin, där orden "Kristus, Herren" och "den högste Guden" förekommer, liksom anspelningar bl a på nattvarden. Petrus namn finns två gånger, han nämnes bl a med orden "Petrus en hjälp i Rom". [Albertson. Galileen, sid 73].

När han gick utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare", och de lämnade genast sina nät och följde honom. Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes som höll på att göra i ordning näten i sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom. [Mark 1981 1:16].

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd."
Jesus svarade: "Det står skrivet:
    Människan ska inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."
Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: "Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet:
     Han ska befalla sina änglar och de skall lyfta dig på sina händer så att du inte stöter din fot mot någon sten."
Jesus sade till honom: "Det står också skrivet:
    Du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov."
Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: "Allt detta ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig."
Då sade Jesus till honom: "Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet:
    Herren, din Gud, ska du tillbe, och endast honom ska du dyrka."
Då lät djävulen honom vara och änglar kom och betjänade honom. [Matt 1981 4:1].


[5 Mos 6:13, 10:20].






De kom till Kafarnaum, och när det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade. Alla överväldigades av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda. I synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och han började skrika: "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige." Men Jesus sade strängt till honom: "Tig! Far ut ur honom!" Den orena anden ryckte och slet i mannen och gav till ett högt rop och for ut ur honom. Alla greps av bävan och började fråga varandra: "Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom." [Mark 1981 1:21].









Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var. [Mark 1981 1:29].






Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de funnit honom sade de: "Alla söker efter dig." [Mark 1981 1:35].

Tidigt nästa morgon gick han därifrån, bort till en enslig plats. Folket började leta efter honom och kom ända dit där han var, och de ville hindra honom från att lämna dem. Men han sade till dem: "Jag måste förkunna budskapet om Guds rike för de andra städerna också. Det är därför jag har blivit utsänd."
[Luk 1981 4:42].












När han hade slutat tala, sade han till Simon: "Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där." Simon svarade: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det ska jag lägga ut näten." Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom och man fick så mycket fisk i de båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: "Lämna mig, Herre, jag är en  syndare." ... Men Jesus sade till Simon: "Var inte rädd. Från denna stund ska du fånga människor." Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom. [Luk 1981 5:4].

Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes som höll på att göra i ordning sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom. [Mark 1981 1:19].

Ty han (dvs Simon) och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat - likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon.
[Luk 1981 5:9].




Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna. [Mark 1981 1:39].

När han var i en av städerna, stod där en man som var full av spetälska. Han fick se Jesus och kastade sig till marken framför honom och bad: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren." Jesus sträckte ut handen, rörde vid honom och sade: "Jag vill. Bli ren!" Genast försvann spetälskan. Han förbjöd honom att tala om det för någon. "Men gå och visa dig för prästen, och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem." [Luk 1981 5:12].








En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne, kallade han på henne och sade: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: "Det finns sex dagar i veckan då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten." Herren svarade honom: "Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?" [Luk 1981 13:10].



Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.
[Luk 1981 13:10].
(Vintern år 31-32). Efter en tid gick Iesho och hans följeslagare tillbaka till Kafr Nahum. Ryktet spreds att Iesho kommit tillbaka och det samlades så mycket folk utanför Shemons hus att gårdsplanen inte rymde alla. Man kom från städerna runt omkring för att lyssna till Iesho och för att bli botade. Det hade också kommit fariseer och laglärda från hela landet för att träffa honom. Iesho predikade för dem på gården under verandataket. Medan han talade kom fyra män bärande på en bår med en lam man. Trängseln runt Iesho var så stor att de inte kunde komma fram till honom. Men Shemons hus hade en stentrappa längs väggen upp till taket. På den trappan klättrade de upp med den lame och bröt upp det tak som Iesho satt under och firade ner båren genom hålet i taket. Alla tittade förundrat på männen och på deras tilltag. Man undrade vad Iesho, som också tittade upp mot dem, skulle säga. När den lame låg framför honom på marken sa han:
    – Min vän, dina synder är förlåtna.
    Några av skrifttolkarna tänkte att Iesho hädade. De laglärda hade studerat skrifterna noggrant och deras åsikt var mycket bestämd: endast Herren kunde förlåta synder. Iesho förstod vad de tänkte och frågade:
    – Vilket är lättast att säga till den lame: Dina synder är förlåtna? Eller: Res dig upp och ta din bädd och gå? För att ni ska veta att människobarnet har fått makt att förlåta synder, så säger jag dig (han vände sig till den lame): Res dig upp och ta din bädd och gå hem!
    Mannen på bädden reste sig försiktigt upp. När han kände att benen bar honom, så tackade han Herren och rullade ihop sin bädd och banade sig en väg genom det församlade folket. Man förundrades och hyllade Herren och sa att man aldrig hade sett något liknande.

(Tidigt på våren år 32). Iesho undervisade i synagogorna, predikade budskapet om Herrens rike och botade sjuka. Skaror av människor från Galil, Dekapolis, Yoreshlem och Yehuda kom för att lyssna till honom, många av dem arbetslösa daglönare. I Kafr Nahum samlades mycket folk och Iesho drog ut ur staden med alla människorna och gick upp ett par kilometer på sluttningen ovanför Kafr Nahum, till en högplatå femtio meter ovanför sjöytan, vilken låg ungefär mitt emellan städerna Kafr Nahum, Bet Saidan och Korazim. På högslätten uppe på berget började Iesho undervisa lärlingarna och folkskarorna:
    – Lyckliga ni som är fattiga, för ni tillhör Herrens rike. Lyckliga ni som hungrar, för ni ska få äta er mätta. Lyckliga ni som gråter, för ni ska få skratta. Lyckliga är ni, när man för människobarnets skull hatar er, stöter bort er och smädar er. Gläd er den dagen, för er lön i himlen blir stor. På samma sätt gjorde ju deras fäder mot profeterna.
    – Men stackars er, ni som är rika, för ni har fått er glädje. Stackars er, ni som är mätta, för ni ska få hungra. Stackars er, ni som skrattar, för ni ska få sörja och gråta. Och stackars er när alla berömmer er, för på samma sätt berömde ju deras fäder de falska profeterna.
    – Lyckliga är de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade. Lyckliga är de ödmjuka, för de ska ärva riket. Lyckliga är de vänliga, för de ska bemötas vänligt. Lyckliga är de renhjärtade, för de ska se fadern. Lyckliga är de som blir förföljda i sina hjärtan, för de känner fadern. Lyckliga är de fridsamma, för de ska kallas Herrens barn. Och lyckliga är de som förföljs för en rättfärdig sak, för de hör till Herrens rike.
    – Ni är saltet som ger jorden näring. Men salt som inte har någon näring, duger inte till annat än att kastas ut på vägarna för att trampas ner av människor. [Vissa salter används som näringstillskott i odlingar, medan andra salter, som t.ex. vanligt koksalt, är ett gift för de flesta landväxter och kan användas för att hindra vägar och stigar från att växa igen].
    – Ni är världens ljus. Men inte tänder man ljus och ställer dem i skymundan? Ljuset placeras så att det lyser upp för alla i rummet. På samma sätt ska ni lysa upp för människorna, så att de ser era goda gärningar och berömmer er himmelske far.
    – Tro inte att jag har kommit för att upphäva Torah eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Fram till dess att himlen och jorden går under kommer Torah att bestå. Den som upphäver något av dess råd och lär människor att göra så, ska hållas för en av de minsta. Men den som lyder råden och lär ut dem ska räknas som stor. Om ni inte är mer rättfärdiga än skrifttolkarna och fariseerna, så kommer ni inte till Herrens rike.
    – Ni har hört att det är sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den man som trånande ser efter en annan mans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
    – Ni har också hört att det sades till förfäderna: Du ska inte svära falskt och Du ska hålla de eder du svurit inför Herren. Men jag säger er, ni ska inte alls svära några eder. I stället ska ert tal vara sådant att ja är ja och nej är nej. Allt därutöver är av ondo.
    – Ni har hört sägas: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er att ni inte ska ge igen för en oförrätt. Värj er inte mot det onda. Om någon slår dig på högra kinden, så vänd den andra kinden till. Om någon vill ta ifrån dig ett klädesplagg, så ge honom fler plagg. Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två med honom.
    – Till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender. Gör gott mot dem som hatar er. Önska den väl som förbannar er. Och be för den som skymfar er. Tar någon ifrån dig det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Ge åt den som ber dig och svik inte den som vill låna av dig. Så som ni vill att människor ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.
    – Ska ni tackas för att ni älskar dem som älskar er? Också orättfärdiga älskar dem som visar dem kärlek. Ska ni tackas för att ni gottgör att andra har gjort gott för er? Också orättfärdiga gör det. Ska ni tackas för att ni lånar ut pengar till dem ni vet kan betala tillbaka? Också orättfärdiga lånar ut pengar för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då ska er lön bli stor och ni ska bli den högstes barn. Han är själv god mot de otacksamma och onda.
    – Var barmhärtig, för din skapare är barmhärtig. Bli helig, för din skapare är helig. Försök att likna din himmelske skapare som är fullkomlig.
    – Döm inte, så blir ni inte dömda själva. För med er dom över andra blir ni själva dömda och med det mått ni mäter upp åt andra blir det uppmätt åt er. Frikänn och ni ska bli frikända. Ge och ni ska få.
    – Hur kommer det sig, tror ni, att ni så lätt ser små fel hos andra, men inte ens stora fel hos er själva? Hur kan ni säga till era medmänniskor: Låt mig ta bort skräpet ur ditt öga, ni som själva har båda ögonen fulla med skräp? Era hycklare! Ta först bort skräpet ur era egna ögon, innan ni tar bort skräpet ur era medmänniskors ögon.
    – Ögat är kroppens ljus. Om ögat är friskt så får hela kroppen ljus. Om ögat är fördärvat så nedsänks kroppen i mörker. Men om redan ljuset i dig är ett mörker, hur djupt är då inte det allra mörkaste i dig?
    – Akta er för att verka rättfärdiga inför människorna. För att de ska se er. Då blir ni inte belönade av er skapare i himlen. När ni ger en gåva ska ni inte basunera ut det, som hycklarna gör för att människor ska beundra dem. Dessa hycklare har redan fått sin lön. Nej, när ni ger en gåva, låt inte den vänstra handen veta vad den högra gör. Ge i det fördolda. Då ska er skapare, som ser i det fördolda, belöna er.
    – När ni ber ska ni inte göra som hycklarna, vilka gärna står och ber i synagogor och på gator för att bli beundrade av människor. De har redan fått sin lön. När du vill be, så gå hem och stäng dörren och be till din skapare i ensamhet. Då ska han, som kan höra dig även när du är ensam, hjälpa dig.
    – När ni fastar ska ni inte gå omkring och se bedrövade ut. Hycklarna vanställer sina ansikten så att människorna ska beundra dem för att de fastar. Men större än så blir inte deras belöning. Nej, när du fastar, så tvätta dig ordentligt och gör dig i ordning som för att gå på kalas. Så att endast skaparen, som är i det fördolda, ser att du fastar. Då ska han belöna dig.
  – Ingen kan tjäna två herrar. Han kommer att hata den ene och älska den andre, hålla fast vid den ene och överge den andre. Ni kan inte tjäna både Herren och Mamon – inte tjäna både den goda makten och pengarnas makt.
    Några fariseer som också hade kommit för att lyssna till honom, eller kanske för att granska honom, hörde vad han sa och skrattade åt honom. Fariseismen hade till en början varit en ideell rörelse, men när fariseerna fått alltmer makt i samhället hade idealiteten falnat och materialismen ökat. Det ansågs i denna tid att många fariseer älskade pengar. Iesho vände sig till dem och sa:
    – Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Herren känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Herrens ögon.
    Sedan vände han sig åter till folket och fortsatte sin undervisning:
    – Därför, bekymra er inte över era liv, hur ni ska få något att äta eller dricka, eller var ni ska få kläder ifrån. Är livet inte mer än att äta och kroppen inte till mer än att klä? Se på himlens fåglar, de varken sår eller skördar eller samlar i lador, men er himmelske skapare föder dem ändå. Bör inte ni vara förmer än fåglarna?
    – Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på blommorna på marken, de arbetar inte, men inte ens Salomo i all sin prakt var lika välklädd som de. Om nu Herren klär markens växter så väl, vilka i dag står och i morgon kanske bränns upp, skulle han då inte ha kläder för er?
    – Bekymra er inte med frågor som: Vad ska vi äta? eller Vad ska vi dricka? eller Vad ska vi ha för kläder? Sådant söker alla människor efter och er himmelske skapare vet att ni behöver det. Nej sök först efter hans rike, så ska ni få det andra också.
    – Vem av er kan med sina bekymmer öka sin livslängd det allra minsta? Bekymra er inte för morgondagen. Morgondagen ska själv bära fram sina bekymmer till er. Varje dag har nog med egna plågor.
    – Be och ni ska få. Sök och ni ska finna. Knacka på och ni ska bli insläppta. Vilken far skulle ge sin son en sten när han ber om bröd, eller räcka honom en orm när han ber om fisk? Om ni som är onda vill era barn gott, hur mycket mer omsorg ska inte er himmelske skapare ägna den som ber honom?
    – Var inte rädda, ni fåtal, er skapare har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte kan slitas ut och en outtömlig skatt i himlen, dit inga tjuvar når och där inga mal förstör. För där er skattgömma är, där är också ert hjärta.
    – Därför, allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är Moishes lära och profeternas budskap.
    – Akta er för falska profeter, vilka beter sig som vänner men som är fiender. Ni skördar inte fikon på tistlar eller druvor från törnen. Ni vet att tistlar och törnen inte ger någon frukt. Och en god människa bär fram det som är gott från sitt hjärtas skattkammare, medan en ond människa bär fram av sitt hjärtas onda. För munnen säger vad hjärtat är fullt av.
    – Varje växt känns igen på sin frukt. Nyttiga växter bär inte dålig frukt och onyttiga växter bär inte bra frukt.
    – Kan en vilsen leda en annan vilsen, utan att båda går vilse?
    – Varför säger ni Herre, herre när ni kallar på mig, om ni inte gör som jag säger? Vore jag er herre skulle ni lyda mig. När den dagen kommer ska många säga: Herre, herre, har vi inte predikat i ditt namn och drivit ut demoner och gjort många kraftgärningar? Men då ska jag förklara för dem: Jag känner er inte. Gå härifrån, ni ogärningsmän.
    – Även om ni nu är som barn som sitter i mitt knä, men inte lever efter mitt budskap och gör min fars vilja, så kommer jag att säga till er: Gå härifrån, ni ogärningsmän.
    – Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem, han är lik en förståndig man som gräver djupt och bygger sitt hus på fast berggrund. När floden svämmar över och vattnet vräker sig mot huset, så rubbas inte huset eftersom det är välbyggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en oförståndig man som bygger sitt hus på lös sand utan att gräva ner till berggrunden. När floden kommer och sköljer bort sanden, så rasar huset ihop och förödelsen blir stor.
    När Iesho hade avslutat sin predikan uppe på bergsplatån, började folk tala med varandra om hans budskap. Man var överväldigade av hans undervisning. Så småningom började folk bege sig hemåt mot sina städer, där de berättade om honom, hans budskap och hans gärningar.
    När Iesho och lärlingarna kom ner från berget och tillbaka till Kafr Nahum tillsammans med en stor skara människor från trakten, kom en officer fram till Iesho och sa:
    – Herre, min slav ligger därhemma och lider svårt. Iesho frågade:
    – Vill du att jag ska följa med dig hem för att bota honom? Officeren svarade:
    – Herre, jag är ovärdig ditt besök. Men säg endast ett ord, så blir min slav frisk. Jag är en man som står under andras befäl. Och många krigsmän står under mitt befäl. Och säger jag endast ett ord till en av dem: Gå!, så går han, eller till en annan: Kom!, så kommer han och om jag säger till min slav: Gör det!, då gör han det.
    Iesho förundrades över mannen och sa till sina följeslagare:
    – Jag har inte funnit någon med så stor tro bland israeliter. Många ska komma från öst och från väst och få vara med Abraham, Ishak och Yakhov till bords i Herrens rike. Men många av Israels barn ska kastas ut i mörkret utanför och där ska vara gråt och tandagnissel. Många är kallade men få är utvalda.
    Till officeren sa han:
    – Gå hem. Det du tror, kommer att ske.
 Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum, och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam man som bars av fyra män.  [Mark 1981 2:1].

En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft så han kunde bota. Då kom det några bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom och sätta ner honom framför Jesus. Då de inte kunde ta sig in med honom i trängseln, gick de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför Jesus. När han såg deras tro, sade han: "Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder." Då tänkte de skriftlärda och fariseerna: "Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud?" Men Jesus förstod vad de hade för tankar och sade till dem: "Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå! Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig" - och nu talade han till den lame - "stig upp, ta din bår och gå hem." Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud. Alla slogs av häpnad och prisade Gud, och de fylldes av fruktan och sade: "Det är otroligt, det vi har sett idag."
[Luk 1981 5:17].

Flera hus (i Kafr Nahum) hade en trappa som ledde upp på taket. Någon sådan är bevarad. Den ger en illustration till berättelsen om hur Jesus botade en lam man. [Albertson. Galileen, sid 73].

Husen var mycket små, tre meter höga och täckta med en tegelbeläggning som var lätt att avlägsna,
[Albertson. Galileen, sid 73].










Ryktet om honom spred sig i hela Syrien, och man förde till honom alla som led av olika sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade, och han botade dem. Och stora skaror följde honom, folk från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. När han såg folkskarorna, gick han upp på berget. [Matt 1981 4:24].




"Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni, när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna." [Luk 1981 6:20].



"Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket." [Matt 1981 5:5].

Saliga är de som blivit förföljda i sina hjärtan ty dessa är de som verkligen kände Fadern.
[Apokryferna Till Nya Testamentet, Thomasevangeliet logion 69].

"Salt är bra att ha. Men om saltet mister sin kraft hur skall man få det salt igen? Det duger varken för jorden eller för gödselstacken. Man slänger bort det.  [Luk 1981 14:34].

"Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna att göra så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket." [Matt 1981 5:13].


"Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte bryta ett äktenskap. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap."  [Matt 1981 5:27].


"Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt  och Du skall hålla vad du svurit inför Herren. Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. ... Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.  [Luk 1981 5:33].





"Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda."  [Luk 1981 6:27].

"Var barmhärtig såsom er fader är barmhärtig."  [Luk 1981 6:36].


"I skolen vara heliga, ty jag, Herren, eder Gud, är helig." [3 Mos 1917 19:2].

"Var fullkomliga, såsom er fader i himlen är fullkomlig."
[Matt 1981 5:48].

"Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått ni mäter med skall det mätas upp åt er.
[Luk 1981 6:37].

"Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga - du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. [Matt 1981 7:3].

"Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret?  [Matt 1981 6:22].

"Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda belöna dig."  [Matt 1981 6:1].

"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. [Matt 1981 6:16].

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon."
[Matt 1981 6:24].

Allt detta hörde fariseerna, som älskade pengar, och de gjorde narr av honom. Då sade han till dem: "Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon."
[Luk 1981 16:14].











"Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är livet inte förmer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?"  [Matt 1981 6:25].


"Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som idag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." [Matt 1981 6:28].


"Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? [Matt 1981 6:27].

"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
[Matt 1981 6:34].

"Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?" [Matt 1981 7:7].

"Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara." [Luk 1981 12:32].

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
[Matt 1981 7:12].

"Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar?  [Matt 1981 7:15].

"Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av. [Luk 1981 6:43].

"Varför säger ni 'Herre, herre' när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?  [Luk 1981 6:46].

"Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn? Då skall jag säga som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'" [Matt 1981 7:21].

Om ni ligger vid mitt bröst men inte gör min himmelske faders vilja, skall jag stöta bort er från mitt bröst.
[Apokryferna Till Nya Testamentet. Nasaréerevangeliet, sid 18].

"Även om I ären samlade hos mig i mitt sköte men icke utfören mina bud, så skall jag förkasta eder och säga till eder: Gån bort ifrån mig, jag vet icke varifrån I ären, I ogärningsmän."
[Peisker. Evangeliesynops, sid 8: 2 Clem 4:5].

"Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem - vem är han lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över, vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en man som bygger ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräker sig mot huset, och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor." [Luk 1981 6:47].

Då han hade sagt allt som folket skulle höra, gick han in i Kafarnaum. En officer där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. [Luk 1981 7:1].




"Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor." Jesus sade: "Skall jag då komma och bota honom?" Officeren svarade: "Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl och har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det." Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: "Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder." Och till officeren sade Jesus: "Gå. Du trodde och det skall ske." [Matt 1981 8:6].

Kapitel 4.
(Våren år 32). Till Ieshos anhöriga i Nazírat hade man sagt att Iesho blivit galen, att han trodde sig vara Meshiha och att prästerna i Yoreshlem sökte efter skäl för att döda honom. Hans mor Mirjam och några av hans bröder begav sig därför mot Kafr Nahum för att ta hand om Iesho.
    Ifrån hela landet kom människor för att se Iesho. De hade hört ryktet och tagit med sjuka och besatta för att han skulle hjälpa dem. Kafr Nahum fylldes av skaror av folk från olika trakter, från Galil, Yehuda, Yoreshlem, Idumeen, Fenikien och Syria. Det var så mycket folk kring Iesho och lärlingarna att de inte kunde laga mat eller äta. Iesho gick ner och satte sig vid sjön och skaror av människor gick efter honom och samlades kring honom. Han bad lärlingarna att skaffa fram en båt att ha redo ifall han skulle bli trängd av folkmassan. Han stod på stranden och botade sjuka och drev ut demoner, men folk med krämpor trängde sig fram för att röra vid honom och bli botade. Han försökte också undervisa dem, men hade svårt att göra sig hörd i tumultet. De som var besatta av orena andar föll i extas ner vid hans fötter och ropade:
    – Du är Herrens son. Han förbjöd dem att säga så.
    Det hade kommit skrifttolkare från Yoreshlem vilka påstod att Iesho var besatt av Beelsebul och att det var med demonernas furste som han drev ut demoner. Iesho kallade till sig dessa skrifttolkare. På gården utanför Shemons hus, där det åter hade samlats mycket folk, försökte han förklara för dem med liknelser varför inte onda krafter gör goda gärningar. Han sa:
    – Inte sänder en konung ut någon för att fördriva sina trogna medhjälpare? Ett rike som hamnar i kaos och inre stridigheter går under, för då passar dess fiender på att anfalla. Om Motståndaren splittrar sig själv, hur skulle då hans inflytande kunna bestå? Ni säger ju att jag driver ut demoner med Beelsebul.
    – Men om det är Herrens finger som driver ut demonerna, då har hans rike nått er.
    – När en stark man vaktar sin gård med vapenmakt får hans ägodelar vara ifred tills det kommer en man som är ändå starkare och som övermannar honom och avväpnar honom och binder honom.
    – Den som inte är med mig, är emot mig. Den som inte samlar med mig, den skingrar.
    – När en demon lämnar en människa, vandrar den omkring i öde trakter och söker efter ro utan att finna någon. Sedan säger demonen till sig själv: Jag återvänder dit jag kom från. När den kommer tillbaka och finner platsen ren och städad, går den bort och hämtar sju än värre demoner som följer med och slår sig ner. För den människan blir slutet värre än början.
    När Iesho sagt detta ropade en kvinna:
    – Lyckligt det moderliv som har burit dig och lyckliga de bröst som du har diat.
    – Säg hellre, Lyckliga de som hör Herrens ord och tar vara på det, svarade Iesho.
    – All annan synd och hädelse ska förlåtas människorna, men inte hädelse mot sanningens heliga ande. Den som förtalar människobarnet ska förlåtas, men aldrig någonsin ska den förlåtas som förtalar sanningens heliga ande. Ni måste tänka så här, att antingen är trädet gott och då är dess frukt god, eller så är trädet och dess frukt dåliga. För av frukten känner man trädet.
    – Men hur skulle ni kunna säga något gott, när alla era tankar är onda? En god människa ger av sitt goda förråd, medan en ond människa ger av sitt onda förråd. Alla era fåfänga ord ska vändas emot er på domens dag. Efter era ord ska ni bedömas rättfärdiga eller orättfärdiga.
Då ville några av skrifttolkarna att han skulle bevisa vem han var. Iesho svarade dem:
    – Ni är ett ont och trolöst släkte. Ni ska få ett tecken, men inget annat tecken än profeten Yonans tecken. Yonan var tre dagar i den stora fiskens mage. Så ska också människobarnet vara tre dagar i jordens sköte.
    – Ninveitiska män, vilka bättrade sig efter Yonans predikan ska träda fram på domens dag och vittna mot er, för människobarnet är förmer än Yonan. Drottningen från Söderns land ska träda fram på domens dag och vittna mot er. Hon reste lång väg för att höra Salomos visdom, men människobarnet är förmer än Salomo.
    Så kom hans mor och hans bröder dit, men kunde inte ta sig fram till honom där han stod på gårdsplanen framför Shemons hus, för hela kvarteret var omringat och fyllt av människor som kommit för att träffa Iesho. Man sa till honom:
    – Din mor och dina bröder står därute och vill träffa dig. Han svarade:
    – Vem är min mor och vilka är mina bröder? Han sträckte ut handen mot lärlingarna och sa:
    – Se, här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske fars vilja, är min bror, min syster, min mor.
    Sedan gick Iesho ner till sjön igen. När allt folket började samlas omkring honom satte han sig i en båt de lånat av Zabdai. Från båten berättade han liknelser, medan folket stod kvar på stranden:
    – Hör! En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägen och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de bergiga ställena, där det kom upp fort eftersom jordskiktet var tunt, men torkade och sveddes av solen, eftersom roten var outvecklad. En del föll bland ogräset, som växte upp och förkvävde det och smittade det med ohyra så att det inte gav någon skörd. Men en del föll i den goda jorden. Det kom upp och växte till och gav mångfaldigt igen.
    – Hör du som har öron att höra med! ropade han.
    – Hur ska man på rätt sätt föreställa sig Herrens rike? Vilka liknelser finns?
    – Med Herrens rike är det som när en man sådde en god säd i sin åker. Men när gårdsfolket sov smög hans ovän till åkern och sådde ogräs där. När säden växte upp visade sig också ogräset och en tjänare frågade mannen hur det kunde bli så mycket ogräs fastän sådden varit god. Mannen förklarade att en ovän hade gjort honom detta. Tjänaren frågade om de skulle rensa bort ogräset nu genast, men mannen var rädd för att de skulle skada sådden. I stället sa han åt dem att vänta till det var tid att skörda, och då först samla ihop allt ogräs och bränna det och sedan skörda vetet och samla det i hans lada.
    – Herrens rike är som ett senapskorn som en man sår. Det är ett mycket litet frö som växer upp till ett stort träd. Så stort att himlens fåglar bygger sina bon på dess grenar.
    – Så är det med Herrens rike, som när en man sår säd. Dagarna går och säden gror och växer upp, men han vet inte hur. Av sig själv bär jorden frukt. Först strå och sedan ax. Och till slut finns fullbildad säd i axet. När frukten är mogen är det tid att skörda och stråna skärs av.
    – Herrens rike är som en surdeg, en deg med jäst, som en kvinna blandar med mjöl och vatten, för att alltsammans ska börja jäsa.
Fram emot kvällen ville Iesho fara över till andra sidan sjön. Då kom en av skrifttolkarna fram till Iesho och sa:
    – Mästare, jag ska följa dig vart du än går. Iesho svarade:
    – Markens djur och himlens fåglar har gryt och bon, men människobarnet har ingenstans där han kan vila sitt huvud.
    Iesho och några av lärlingarna for i väg och lämnade folket kvar på stranden. När de var ensamma passade lärlingarna på att fråga Iesho om innebörden av liknelsen med såningsmannen. Iesho sa:
    – Ni ska få veta den dolda innebörden i liknelserna om Herrens rikedom. Liknelserna är för dem som hör utan att höra. Som profeten Eshaja sa:
Gå och säg till detta folk: Hör vad jag säger, men utan att förstå! Se vad jag gör, men utan att uppfatta! [Jes 6:9].
    – Men hur ska ni kunna förstå andra liknelser, om ni inte förstår denna? För när någon hör berättas om Herrens rike, men inte förstår, så kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan sägas att sådden hamnar på vägen. Att sådden hamnar i det tunna skiktet av jord på berghällen är en liknelse för dem som hör om Herrens rike med glädje, men som inte är nog starka utan faller ifrån vid tider av bedrövelser och förföljelser. Och att sådden hamnar bland ogräset är en liknelse för dem som både hör och förstår, men som låter det dagliga livet eller strävanden efter denna världens rikedomar kväva sitt förstånd så att de blir utan frukt. Men att sådden hamnar i den goda jorden är en liknelse för dem som hör och förstår och som lever på ett sätt som ger frukt.
    De frågade honom också om liknelsen med ogräset i åkern. Han svarade:
    – Det är människobarnet som sår den goda säden. Och åkern det är världen. Den goda säden är rikets barn, medan ogräset är ondskans barn. Ovännen som sådde ogräset är Motståndaren. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar. Som när ogräset samlas ihop för att brännas upp i en eld ska människobarnet vid tidens ände sända ut sina änglar, och de ska samla ihop och föra bort alla som förför andra och gör orätt, och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska vara gråt och tandagnissel. Men den rättfärdige ska lysa som solen i sin fars rike. Hör du som har öron.
    – Med Herrens rike är det som när ett nät kastas ut i vattnet och fångar fiskar av olika sorter. När nätet dras upp sorteras fiskarna och de goda hamnar i korgar medan de dåliga kastas bort.
    – Herrens rike är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man som finner skatten, gräver ner den igen och säljer allt han äger för att kunna köpa åkern, väl medveten om att han gör en god affär.
    – Herrens rike är som när en köpman funnit en fin pärla. Han säljer allt han äger för att kunna köpa pärlan, eftersom han känner dess värde.
    Iesho frågade om de förstått alltsammans och de svarade att de hade förstått. Han sa sedan:
    – Varje skriftlärd som lär om Herrens rike är som en lantbrukare som ur sitt förråd hämtar fram både lagrat och färskt.
    När det blev mörkt la sig Iesho för att sova i aktern med en dyna som kudde. Senare på natten blåste det upp till storm och vågorna började slå in över relingen och fylla båten med vatten. Lärlingarna blev rädda och trodde att de skulle drunkna. De väckte Iesho och skrek:
    – Mästare, vi går under!
    Iesho vaknade och reste sig upp. Han hutade åt vinden och ropade åt sjön:
    – Tig! Var stilla!
    Och vinden mojnade och sjön blev alltmer stilla. Han frågade lärlingarna:
    – Var är er tro?
    Lärlingarna var skakade och de undrade vem denne man var eftersom också vinden och sjön lydde honom.
Tidigt nästa morgon gick de i land i närheten av Gergesa, på östra stranden av Ginnesarasjön. Snart hörde de rop och skrik och såg en naken man komma springande mot dem. Han föll ner framför Ieshos fötter och ropade högt:
    – Vad har du med mig att göra, Iesho, du den högste härskarens son? Jag ber dig inför Herren: Plåga mig inte!
    Mannen var besatt och Iesho hade tänkt be demonen att lämna mannen, men frågade nu i stället efter hans namn. Mannen svarade:
    – Mitt namn skulle kunna vara Legion, för vi är många.
    Mannen bad Iesho att inte driva bort dem från trakten. Men det gick en stor svinhjord och betade på bergssluttningen och mannen bad att demonerna skulle få fara i svinen. Iesho lät detta ske och svinen, flera tusen till antalet, rusade utför sluttningen, ner i sjön, och drunknade.
    De som vaktat svinen sprang till staden och berättade att svinhjorden hade drunknat. Folk kom för att se vad som hade hänt. De kom till Iesho och fick se mannen som varit besatt av demoner sitta där, klädd i kläder som han hade fått av lärlingarna, och vara vid sina sinnens fulla bruk. De blev mycket överraskade och berättade att mannen sedan länge hade varit besatt och att han brukade springa omkring naken dag och natt och skrika bland några gravar i trakten. Han brukade också skada sig själv och därför hade man försökt ha honom bunden. Men han hade alltid slitit sig. Inte ens med kedjor hade man kunnat hålla honom fången. De som var med Iesho berättade vad som hade hänt med den besatte och med svinen. De sa då att det var bäst att Iesho lämnade deras trakt.
    När Iesho steg i båten bad mannen, han som hade varit besatt, att få följa med. Men Iesho sa:
    – Gå hem till de dina och berätta vad Herren gjorde för dig.



När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var ifrån sina sinnen. [Mark 1981 3:20].







Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom, när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom, föll de ner för honom och ropade: "Du är Guds son." Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var. [Mark 1981 3:12].




De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: "Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå." [Mark 1981 3:22].











"Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand, får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom, tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa, vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början." När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat." Men han svarade: "Säg hellre, saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." [Luk 1981 11:20].









"Därför säger jag er: all synd och all hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den helige anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande. Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet.
    Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias och efter dina ord skall du fällas."
    Sedan sade några skriftlärda och fariseer till honom: "Mästare, vi vill se dig göra ett tecken." Han svarade: "Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet. Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona. Söderns drottning skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo." [Matt 1981 12:31-42].




Hans mor och hans bröder kom dit, men de kunde inte ta sig fram till honom i trängseln. Man sade till honom: "Din mor och dina bröder står där ute och vill träffa dig."  [Luk 1981 8:19].

Han svarade honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?" Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor." [Matt 1981 12:48].







Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den, medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde, föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns så mycket jord, och det kom upp fort, eftersom myllan var tunn. Men när solen steg, sveddes det och vissnade bort, eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron." [Matt 1981 13:1].









Han lät dem höra en annan liknelse: "Med himmelriket är det som när en man hade sått en god säd i sin åker. Medan alla låg och sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: 'Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?' Han svarade: 'Det är en fiende som har varit framme.' Tjänarna frågade: 'Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?' - 'Nej', svarade han, 'då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.'" Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." [Matt 1981 13:24].

Och han sade: "Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.
[Mark 1981 4:26].

Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." [Matt 1981 13:33].

På kvällen samma dag sade han till dem: "Låt oss fara över till andra sidan." [Mark 1981 4:35].

När Jesus såg så mycket folk omkring sig, befallde han att man skulle fara över till andra sidan sjön. En skriftlärd kom fram och sade till honom: "Mästare, jag ska följa dig vart du än går." Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud."
[Matt 1981 8:18].

Men när han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom, frågade de honom om liknelserna. Han sade: "Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att se och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse." Och han sade till dem: "Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser? Vad mannen sår är ordet. Vägkanten, det är de hos vilka ordet blir sått men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som har såtts i dem. De som får sådden på de steniga ställena, det är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktiga; blir det sedan lidanden och förföljelser för ordets skull kommer de genast på fall. Hos andra har sådden fallit bland tistlarna. Det är de som hör ordet, men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet, så att det inte ger någon skörd. Men de som har tagit emot sådden i den goda jorden, det är sådana som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt." [Mark 1981 4:10].





Sedan lät han folket gå och återvände hem. Hans lärjungar kom då till honom och sade: "Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss." Han svarade: "Den som sår den goda säden är Människosonen, åkern är världen, den goda säden är rikets barn och ogräset är det ondas barn. Fienden som sådde det är djävulen. Skördetiden är världens slut, och skördefolket är änglarna. Som när ogräset rensas bort och eldas upp skall det bli vid världens slut. Män-niskosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Och då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin faders rike. Hör, du som har öron. Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den. Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dom i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta?" - "Ja", svarade de, och då sade han: "Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt." [Matt 1981 13:36-52].










Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?" Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: "Tig!  Håll tyst!" Vinden lade sig och det blev alldeles lungt. Och han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?" Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom."
[Mark 1981 4:37].







De lade till i närheten av Gergesa, som ligger mitt emot Galileen. När han steg i land, kom en man från staden emot honom. Han var besatt av demoner och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna. Då han fick se Jesus började han skrika, föll ner inför honom och ropade högt: "Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag ber dig, plåga mig inte!" Jesus hade nämligen befallt den orena anden att fara ut ur mannen. I långa tider hade den haft honom i sitt grepp: man hade bundit honom med kedjor och bojor och hållit honom i förvar, men han hade slitits sig lös och drivits ut i öde trakter av demonen. Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion", för många demoner hade farit in i honom. Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han. Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade. När herdarna såg vad som hände, sprang de därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet, och folk gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och såg mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid hans fötter, klädd och vid sina sinnen, och de blev förskräckta. [Luk 1981 8:26].








Och ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatte, och om svinen. Då uppmanade de Jesus att lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Men han lät honom inte göra det utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig."  [Mark 1981 5:16].
    De seglade tillbaka till Kafr Nahum. Där såg man båten komma och stod och väntade på Iesho när båten la till. Iairos, föreståndaren för synagogan, föll ner framför Ieshos fötter och bad att han skulle följa med hem till honom. Hans enda barn, hans tolvåriga dotter, var svårt sjuk. De började gå mot Iairos hem, men bakom Iesho gick en kvinna som hade lidit av blödningar i underlivet i tolv år. Hon var därför oren enligt Moishes lära:
När en kvinna har blödningar är hon oren i sju dagar efter att blödningarna har upphört och var och en som rör vid henne är oren resten av dagen. [3 Mos 15:19].
Kvinnan hade varit hos många läkare och fått genomlida många kurer. Det hade kostat henne allt hon ägde, men hon hade ändå inte blivit bättre. Snarare tvärt om. De orena fick inte delta i religiösa ritualer och kvinnan fick därför inte röra vid någon. Men hon hade hört ryktet om Iesho och lyckades tränga sig fram och röra vid en tofs på hans mantel, i tron att det skulle hjälpa henne. Hon kände genast i kroppen att blodflödet stillades och att hon var botad. Iesho kände att han förlorade kraft och vände sig om och frågade:
    – Vem rörde vid min mantel?
    Lärlingarna tyckte att det var en konstig fråga, eftersom massor av folk trängde sig på bakifrån. Iesho såg sig om efter den som gjort det och sa:
    – Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.
    När kvinnan förstod att han märkt vad hon hade gjort kom hon darrande fram och föll ner framför honom och berättade inför alla om sin sjukdom. Hon berättade också att hon hade blivit botad. Då sa Iesho:
    – Min dotter, din tro har hjälp dig. Gå i frid!
    Medan han ännu talade med kvinnan kom några män med bud till Iairos att hans dotter var död. Man sa att han inte skulle besvära mästaren mer. Men Iesho, som hade hört vad de sagt, sa till Iairos:
    – Var inte rädd! Tro!
    Sedan tog han Shemon Kepa, Yakhov bar-Zabdai och hans bror Yohannan med sig hem till Jairos och bad de andra att bli kvar. I Jairos hus, vid flickans bädd, satt folk som grät och klagade högt. Iesho frågade dem:
    – Varför klagar ni och gråter? Flickan är inte död, hon bara sover.
    Då skrattade några åt honom och några hånade honom och andra grät än mer. Men han körde ut allihop. Och sedan mamman och pappan och lärlingarna och han själv blivit ensamma med flickan tog han barnets hand och sa:
    – Lilla flicka, stig upp!
    Och flickan reste sig upp och började gå omkring i rummet. Hennes föräldrar blev mycket glada, men han förbjöd dem att sprida ut vad som hade hänt. De skulle säga att hon bara hade sovit. Sedan uppmanade han dem att ge flickan något att äta och dricka.
En dag såg Iesho uppbördsmannen Mattai sitta utanför tullhuset vid vägen till Kafr Nahum. Iesho kände igen Mattai från den gång då han hade undervisat folket uppe på berget ovanför Kafr Nahum. Han sa:
    – Följ mig!
    Och Mattai reste sig upp och följde med honom. Iesho hade valt Mattai till lärling och Mattai deltog sedan i undervisningen tillsammans med de andra lärlingarna. Lärlingarna hade nu börjat bryta upp från sina tidigare liv för att följa Iesho i en djupare mening.
    Senare blev Iesho och hans följeslagare bjudna på kalas hemma hos Mattai, tillsammans med fler uppbördsmän och många andra gäster med dåligt rykte. Några fariseer undrade senare hur Iesho kunde umgås med uppbördsmän och andra syndare. Iesho svarade dem:
    – Det är de sjuka och inte de friska som behöver en läkare. Gå ni och försök lära er innebörden i profeternas ord: Barmhärtighet, men inte offergåvor, gläder mig. [Hos 6:6, Amos 5:22].
    – Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.
    Yohannan döparens lärlingar och fariseerna brukade fasta en dag i veckan. När man såg att Ieshos lärlingar inte fastade frågade man varför. Iesho svarade:
    – Inte ska väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är med dem? Men det ska komma en tid då brudgummen tas ifrån dem och då ska de fasta. Inte river man bort tyg från ett nytt plagg för att laga ett gammalt plagg? Ingen syr heller fast en bit okrympt tyg på ett gammalt klädesplagg, för då drar det nya tyget i det gamla tyget och gör hålet ännu större. Ingen slår nytt vin i en gammal skinnsäck. För då spränger vinet säcken och både vinet och säcken blir förstörda. Nej, nytt vin slås i nya säckar.
När Jesus kom tillbaka, var folket där och tog emot honom, för alla väntade på honom. Då kom det fram en man som hette Jairos och som var föreståndare för synagogan. Han kastade sig för Jesu fötter och bad honom komma med hem, för han hade en dotter på tolv år, hans enda barn, och hon låg för döden. [Luk 1981 8:40].




När Jesus var på väg dit, pressade sig hela mängden på honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. Då sade Jesus: "Vem var det som rörde vid mig?" När ingen ville svara sa Petrus: "Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig." Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig." När kvinnan förstod att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad. Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid."
[Luk 1981 8:42].

















Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: "Din dotter är död. Du skall inte besvära mästaren längre." Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: "Var inte rädd, tro bara." Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: "Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover." Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: "Talita koum!" (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta. [Mark 1981 5:35].











Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset, sade han till honom: "Följ mig!" Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus, kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: "Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?" Han hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
[Matt 1981 9:9].















Sedan kom Johannes lärjungar fram till honom och frågade: "Varför fastar inte dina lärjungar, när både vi och fariseerna fastar?" Jesus svarade: "Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. Ingen sätter en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg, för då sliter lappen med sig bitar av plagget, och det blir en värre reva. Och man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar." [Matt 1981 9:14].

Han gav dem också en liknelse: "Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla." [Luk 1981 5:36].

Kapitel 5.
(Våren år 32). En eftermiddag gick Iesho upp på bergssluttningen ovanför Kafr Nahum för att be. Han var borta hela natten och i gryningen samlade han sina lärlingar och valde tolv av dem till apostlar. Dessa var:
Shemon Kepa bar-Yonan;
Andreos bar-Yonan (Kepas bror);
Yohannan bar-Zabdai;
Yakhov bar-Zabdai (Yohannans bror);
Levi Mattai bar-Halpai (uppbördsmannen);
Yakhov bar-Halpai;
Pilipos;
Natanael bar-Thulmai;
Shemon Knanaia (knanaia betyder ivrare);
Yehuda Skariota bar-Shemon;
Yehuda Toma bar-Yakhov (toma betyder tvilling, han var lik Iesho);
Labbai Thaddai.

Iesho och sändebuden vandrade upp i bergen till Nazírat. På vilodagen undervisade han åter i synagogan i Nazírat. Många som hörde honom undrade var han, en vanlig murare, hade fått sin visdom ifrån. De hade hört att han hade botat sjuka och gjort underverk i Kafr Nahum, men hans bakgrund blev till ett hinder för deras tro. Iesho sa till dem:
    – En profet ringaktas bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt eget hem.
    Han botade några sjuka genom att lägga sina händer på dem, men kunde inte göra mer. I stället började han gå omkring och undervisa i byarna runt omkring Nazírat. Men han undrade mycket över deras misstro.
Många uppbördsmän och andra syndare sökte sig till Iesho för att lyssna på honom. Fariseerna och skrifttolkarna tyckte illa om det och sa:
    – Den mannen umgås med syndare.
    Då berättade Iesho liknelsen om det förlorade fåret:
    – Vad anser ni? Om en man har hundra får och ett av dem går vilse, lämnar han då inte de nittionio och går och söker efter det som kommit vilse? Och om han finner det bortsprungna fåret, så gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som inte gått vilse. På samma sätt gläder sig Herrens änglar över en enda syndare som vänder om och blir rättfärdig.
    Och han berättade liknelsen om den förlorade sonen:
    – En man hade två söner. Den yngste sonen sa: Pappa, ge mig den del av den förmögenhet som jag ska ärva. Då delade pappan upp sin egendom och gav den yngste sonen hans arvedel. Några dagar senare hade denne sålt allt han ägde och for i väg till fjärran länder, där han slösade bort sin förmögenhet. När pengarna var slut blev det svår hungersnöd och han började lida nöd. Han tog tjänst hos en välbärgad man vilken skickade ut honom att vakta svin. Han tyckte att till och med svinen hade det bättre än han själv och han tänkte: Daglönarna hos min far har mat i överflöd men här får jag svälta. Jag ger mig hem och säger: Pappa, jag är inte längre värd att kallas din son, låt mig få plats som daglönare på gården. Och han gav sig i väg hem till sin far, vilken redan på långt håll kände igen sonen och sprang honom till mötes och kysste honom. Sonen sa: Pappa, jag har burit mig illa åt och är inte längre värd att kallas din son. Men pappan sa till sin slav: Ta genast fram mina bästa kläder och klä min son med dem, och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Slakta sedan gödkalven för vi ska ha kalas. Jag hade förlorat min son, men nu fått honom tillbaka. Och kalaset började.
    – När den äldste sonen kom hem från fälten hörde han dansmusik. Han frågade en slav vad som stod på och denne sa: Din bror har kommit hem och din far har låtit slakta gödkalven för att fira att han fått honom tillbaka. Då blev den äldste sonen arg och vägrade att gå in och vara med på kalaset. Pappan gick ut för att tala honom till rätta, men sonen sa: Här har jag tjänat dig i alla dessa år och alltid uppfört mig väl, men du har inte ens gett mig en killing att festa på tillsammans med mina vänner. Men när han kommer hem, som har slösat bort din egendom tillsammans med skökor, då slaktar du gödkalven. Hans pappa svarade då: Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt, men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror har uppstått från de döda.
    För att visa sändebuden att de skulle be och aldrig ge upp berättade han liknelsen om den orättfärdige domaren:
    – I en stad fanns en domare som varken var rädd för Herren eller brydde sig om människor. I samma stad fanns det en änka och hon kom gång på gång till domaren och sa: Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till. Till en början var domaren ovillig att hjälpa henne, men sedan tänkte han: Inte för att jag fruktar Herren eller bryr mig om människor, men den där änkan är så besvärlig att jag ska göra som hon säger och se till att hon får vad hon har rätt till. Annars kommer hon aldrig att sluta tjata.
    – Ni hör vad en orättfärdig domare skulle göra, sa Iesho. Skulle då Herren inte ge sina utvalda vad de har rätt till? När de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Sannerligen, han ska ge dem vad de har rätt till.
    – Tänk er att ni går till en vän mitt i natten och säger: Käre vän låna mig lite bröd. En god vän har kommit på tillfälligt besök och jag har ingenting att bjuda på. Då kanske han därinne säger: Låt mig vara. Jag och min familj har klätt av oss och gått och lagt oss. Jag kan inte ge dig något nu. Men jag säger er, även om han inte stiger upp och ger er något för vänskaps skull, så gör han det därför att ni är så påträngande och därför att han vill få lugn och ro.
    – Därför säger jag er: Be, så ska ni få! Sök, så ska ni finna! Knacka på, så ska dörren öppnas!
    – Skulle inte skaparen i himlen ge er helig ande om ni ber honom?
    – Och när ni ber till Herren, så passa på att förlåta era fiender, så ska också er himmelske skapare förlåta era synder.
    Då frågade Shemon Kepa:
    – Herre, hur många gånger ska jag förlåta den som gör orätt mot mig? Räcker det med sju gånger?
    – Sju gånger räcker inte, svarade Iesho. Du ska förlåta honom sjuhundra gånger. För med Herrens rike är det som när en kung ville göra upp med sina tjänare. Man förde fram en man som var skyldig honom tio tusen denarer. [En denar är ungefär en daglön för en arbetare.]
    – När han inte kunde betala sin skuld, sa kungen till om att allt tjänaren ägde skulle säljas och skulden betalas. Om detta inte räckte för att betala skulden, så skulle mannen och hans familj säljas som slavar. [Sådan var Israels lag.]
    – Då föll tjänaren ner vid hans fötter och bad om anstånd med betalningen. Kungen tyckte synd om mannen och efterskänkte honom pengarna.
    – Men när samme tjänare mötte en medtjänare som var skyldig honom hundra denarer, tog han struptag på honom och begärde att han skulle betala sin skuld. Medtjänaren begärde anstånd med att betala, men hans fordringsägare lät sätta honom i fängelse. Några medtjänare som bevittnade händelsen tog mycket illa upp och berättade för kungen vad som hade hänt. Då kallade kungen på sin tjänare och sa: Du onde tjänare. Jag efterskänkte dig allt som du var skyldig mig. Borde då inte du ha gjort detsamma? Kungen lämnade sedan tjänaren till straffarbete i fängelset tills hela skulden var betald. Så ska också min himmelske far döma er om ni inte förlåter människorna.
    Till några som litade på att de själva var rättfärdiga, men som såg ner på andra, riktade han liknelsen om fariseen och uppbördsmannen vid templet:
    – Två män gick upp till templet för att be. En var farisé och en var uppbördsman. Farisén ställde sig och bad till Herren: Jag tackar dig Herre, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar. Eller som uppbördsmannen där. Jag fastar två gånger i veckan och jag lämnar tionde [tio procent skatt] av allt jag köper.
    – Uppbördsmannen stod en bit bort och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen. Han slog med händerna mot bröstet och sa: Herre, visa nåd mot mig syndare.
    – Sannerligen säger jag er, det var uppbördsmannen som var den minst orättfärdige när de gick hem. Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
    När de kom till staden Náim, tillsammans med mycket folk som följde dem, bars där ut en död genom stadsporten. Det var ende sonen till en änka. En stor skara människor från staden följde änkan. När Iesho såg henne, fylldes han av medlidande med henne och sa:
    – Gråt inte.
    Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sa:
    – Unge man, jag säger till dig, res dig upp.
    Då satte sig den döde upp och började tala. Iesho förde honom till hans mor. De som var med och såg vad som skedde kände sig skakade och upprörda, men prisade Herren och sa:
    – En stor profet har uppstått bland oss.
    – Herren har besökt sitt folk.
    Detta rykte om Iesho spred sig ner till Yehuda.
Yohannan döparen fick i fängelset höra talas om Ieshos gärningar genom sina lärlingar. Han kallade till sig två av lärlingarna och skickade dem till Iesho för att fråga: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? Männen sökte upp Iesho och sa att de kom från Yohannan och framförde Yohannans fråga. Iesho hade inför Yohannans lärlingar hjälpt människor med sjukdomar, plågor och demoner, samt gett flera blinda synen åter. Iesho sa:
    – Gå och berätta för Yohannan vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, hudsjuka blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.
    – Lycklig är den som inte kommer på fall för min skull.
    När Yohannans sändebud hade gått, sa Iesho till de människor som stod runt honom:
    – Varför gick ni ut till Yohannan i öknen? För att träffa någon som böjde sig för påtryckningar, som ett strå för vinden? Nej! Gick ni till honom för att få se en man i fina kläder? Nej! De som går i fina kläder och lever i lyx, bor i palats. Vem gick ni för att träffa? En profet? Ja, och sannerligen någon som är än mer än en profet. Det är om honom det står skrivet:
Se jag sänder min budbärare, han ska bereda vägen för mig. [Mal 3:1].
    – Alla som lyssnade på Yohannans predikan, även uppbördsmännen, gav Herren rätt och lät döpa sig. Men fariseerna och skrifttolkarna brydde sig inte om Herrens vilja med dem. De ville inte bli döpta av Yohannan.
    – Vad liknar dessa människor? Jo, de liknar barn som härmar vuxna och som leker bröllop eller begravning och som sitter på torget och ropar:
Vi har spelat för er, men ni ville inte dansa. Vi har sjungit sorgesånger för er, men ni ville inte gråta.
    – Yohannan döparen har kommit. Han äter inte bröd och dricker inte vin och då säger de att han är besatt. Människobarnet har kommit. Han både äter och dricker, och då säger de: Se vilken frossare och drinkare han är, och han har vänner bland uppbördsmän och syndare.
    – Men, det är de visa som förstår att uppskatta visheten. Vishetens barn ger visheten rätt.
En dag kallade Iesho samman de utvalda och sa till dem att de nu hade makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. Han ville sända ut dem två och två för att de skulle bota sjuka och predika om Herrens rike. Han sa:
    – Ta inte med er något på vägen, varken vandrarstav eller ägodelar, varken mat eller pengar. Gå barfota och ta bara med er de kläder ni har på er. När ni mottagits i ett hus, så stanna där tills ni ska gå vidare. Om ni kommer till en by där man inte vill ta emot er, så gå till nästa by.
    – Gå inte till de oupplysta folken och inte heller till någon samarisk stad. Gå hellre till Israels förlorade får. Dit ni kommer ska ni predika att Herrens rike är nära. Ni ska bota sjuka och driva ut demoner. Ni har fått förmågan som gåva och ni ska utöva den utan att ta betalt.
    – Jag sänder ut er som får bland vargar. Därför måste ni vara både kloka och oskuldsfulla. Ge åt dem som förstår att uppskatta. Andra kanske tar illa upp och angriper er för att ni är vänliga.
    – Den som tar emot er tar emot mig och den som tar emot mig tar emot honom som sände mig. Den som tar emot en profet, därför att det är en profet, får en profets lön. Den som tar emot en rättfärdig, därför att det är en rättfärdig, får en rättfärdigs lön. Och den som ger en av er endast en mugg friskt vatten, därför att det är en lärling till mig, den ska sannerligen inte gå miste om sin lön.
    Och sändebuden gav sig i väg och gick från by till by och predikade glädjebudskapet och botade sjuka. Iesho själv vandrade ner mot Ginnesarasjön, tillbaka mot Kafr Nahum, åtföljd av folk från när och fjärran.


Vid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar: Simon, som han också gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon som kallades seloten, Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som blev förrädare.  [Luk 1981 6:12].















Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat, undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: "Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: "En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem." Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro. Han vandrade från by till by i trakten där omkring och undervisade. [Mark 1981 6:1].


Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: "Den mannen umgås med syndare och äter med dem." Då gav han dem denna liknelse: "Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?"  [Luk 1981 15:1].

"Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över det nittionio som inte har kommit bort."
[Matt 1981 18:13].

"Och när han kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig." [Luk 1981 15:6].

Han sade: "En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.' Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt, blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: 'Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.' Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och  omfamnade och kysste honom. Sonen sade: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.' Men fadern sa till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.' Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset, hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: 'Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.' Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: 'Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.' Fadern sade till honom: 'Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.'"
[Luk 1981 15:11].






Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: "I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: 'Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.' Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: 'Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.'" Och Herren sade: "Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt."  
[Luk 1981 18:1].





Han sade till dem: "Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: 'Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig och jag har ingenting att bjuda på.' Då kanske han därinne säger: 'Lämna mig ifred. Dörren är redan låst och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.' Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas." [Luk 1981 11:5].

"Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?" [Luk 1981 11:13].

"Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er fader i himlen förlåta er era överträdelser."  [Mark 1981 11:25].

Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter [200000 årslöner..!]. Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: 'Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.' Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån, mötte han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: 'Betala tillbaka vad du är skyldig!' Den andre kastade sig ner och bad honom: 'Ge mig tid, så skall jag betala.' Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände, tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: 'Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?' Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder.  [Matt 1981 18:21].







Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.' Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: 'Gud, var nådig mot mig syndare.' Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
[Luk 1981 18:9].







Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne, fylldes han av medlidande med henne och sade: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss", och : "Gud har besökt sitt folk." Detta tal om honom spred sig i hela judeen och landet där omkring.  [Luk 1981 7:11].







Johannes fick höra allt detta genom sina lärjungar. Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: "Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?" Männen sökte upp Jesus och sade: "Johannes döparen har skickat oss till dig för att fråga om du är den som skall komma eller om vi skall vänta på någon annan." Jesus hade just botat en mängd människor från sjukdomar, plågor och onda andar och gett flera blinda synen tillbaka, och han svarade: "Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp, och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull." När sändebuden från Johannes hade gått, började Jesus tala till folket om honom: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? En man i fina kläder? Men de som går i dyrbara kläder och lever i lyx, dem hittar ni i palatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än en profet. Det är om honom det står skrivet; Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig." [Luk 1981 7:18].












"Allt folket som lyssnade, också tullindrivarna, gav Gud rätt - de lät döpa sig med Johannes dop. Men fariseerna och de laglärda brydde sig inte om Guds vilja med dem - de lät inte döpa sig av honom. Vad skall jag då jämföra detta släktes människor med? Vad liknar de? De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: 'Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte gråta.' Johannes döparen har kommit, och han äter inte bröd och dricker inte vin och då säger ni: 'Han är besatt.' Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och då säger ni: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Men alla Vishetens barn har gett Visheten rätt."
[Luk 1981 7:29].






Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna.  [Mark 1981 6:7].

Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska. Han sade till dem: "Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta. Har ni kommit till ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon stad där man inte tar emot er, så gå därifrån och skaka bort dess damm från era fötter. Det skall vittna mot dem." [Luk 1981 9:1].

Dessa tolv sände Jesus ut och han befallde dem: "Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk. Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva." [Matt 1981 10:5].

"Jag skickar er som får bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor."  [Matt 1981 10:16].



"Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Den som tar emot en profet därför att det är en profet, han skall få en profets lön, och den som tar emot en rättfärdig därför att det är en rättfärdig, han skall få en rättfärdigs lön. Och den som ger bara så mycket som en bägare friskt vatten åt en av dessa små, därför att det är en lärjunge - sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön."  [Matt 1981 10:40].


Och de gav sig i väg och gick från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och botade sjuka. [Luk 1981 9:6].
 
 Kapitel 6.
(Försommaren år 32). Tetrarken Herodes bodde ihop med sin brors hustru Herodias och Yohannan döparen hade sagt att detta inte var tillåtet. Herodes hade låtit gripa Yohannan, men dödade honom inte utan höll honom fängslad fram till sin egen födelsedag. Till denna högtid hade han bjudit sina stormän och de främsta i Galil som gäster. På festen dansade Herodias dotter Salome för Herodes och hans gäster och Herodes lovade högt inför alla gästerna, att vad hon än bad om så skulle han ge henne det, som belöning för hennes dans. Hon frågade sin mor vad hon skulle be om och Herodias sa att hon skulle be att omedelbart få ett fat med Yohannans huvud. Hon framförde då denna önskan till Herodes, vilken inför vittnena hävdade att han inte kunde svika det löfte han givit henne. Han kallade på en livvakt och beordrade denne att hämta Yohannans huvud. Soldaten gick och halshögg Yohannan i fängelset och kom tillbaka med hans huvud på ett fat åt Herodes som gav det till flickan och hennes mor.
    Senare kom Yohannans lärlingar och hämtade hans kropp för att begrava den. Och när de begravt kroppen gick några av dem till Iesho i Kafr Nahum och underrättade honom. Sedan ryktet om Yohannans död nått ut i landet var det många som sökte upp Iesho för att höra vad han hade att säga om det som hade hänt. Människor var mycket upprörda. Också sändebuden hörde om Yohannans död och började vända tillbaka mot Kafr Nahum. Iesho talade med sändebuden och folket om Yohannans död och jämförde hans öde med andra profeters öde, vilka hade dödats före honom.
    När alla apostlar var samlade sa Iesho att de skulle ge sig av till Bet Saidan, så att de fick vara ifred och så att sändebuden fick vila sig och berätta om vad de hade lärt och gjort. Det var återigen så mycket människor runt Iesho i Kafr Nahum att de inte hade möjlighet att vara för sig själva.
    De gick till Bet Saidan. Men skaror av människor följde efter dem så de fortsatte vidare, i en båt som de lånat av Shemons och Andreos vänner i Bet Saidan, mot en öde trakt på östra stranden av Ginnesarasjön. Men folk såg åt vilket håll de for och ryktet spred sig vart de skulle åka. Tusentals människor vandrade längs stranden på landsvägen mot denna plats och många hann fram före Iesho och sändebuden. När Iesho såg den stora skaran människor som väntade fylldes han av medlidande med dem. Han tyckte att de var som herrelös boskap. Han steg i land och började undervisa dem.     Sent på eftermiddagen föreslog sändebuden att han skulle skicka i väg folket till gårdarna och byarna omkring dem, så att de kunde köpa mat. Men Iesho sa:
    – Ge dem något att äta ni!
    Pilipos undrade om de skulle gå och köpa bröd för två hundra denarer [daglöner] för att ge åt folket. Iesho frågade dem hur mycket mat de hade och Andreos, Shemons bror, sa:
    – Här är en pojke som har fem kornbröd och två torkade fiskar, men det räcker inte långt.
    Då lät Iesho sändebuden ordna matlag och folk satte sig i grupper om femtio till hundra personer. Iesho tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han brödbitar och gav bitarna åt lärlingarna som delade ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han på samma sätt. När alla ätit och blivit mätta sa Iesho:
    – Samla ihop den mat som blev över, så att den inte blir förstörd.
    Man plockade då ihop tolv korgar fulla med bröd och fisk. Femtusen personer hade ätit och när de såg vilken makt Iesho hade blev de övertygade om att han var den profet som skulle komma och de ville gå med honom och göra honom till Israels konung och driva ut romarna och straffa Herodes. Iesho blev arg för att de ingenting förstod. Han sa till lärlingarna att ta båten och fara i förväg till Bet Saidan, medan han själv skickade hem folket. Sedan sa han åt alla att gå hem och drog sig själv undan upp bland bergen för att be.
    På kvällen när han var ensam på berget såg han båten ute på sjön. Han såg att lärlingarna fick slita hårt med årorna eftersom de hade motvind. Strax före gryningen kom Iesho gående på vattnet bredvid båten. Lärlingarna blev förskräckta för de trodde att de såg en vålnad. De gapade och skrek, men han sa till dem:
    – Lugna er! Det är bara jag. Var inte rädda!
    När han steg i båten mojnade vinden och det blev lättare att ro. Lärlingarna var upprörda. Deras förstånd hade inte accepterat händelsen med bröden och fisken dagen innan eftersom deras hjärtan var förstockade. En människa som är förstockad i sitt hjärta är mycket egenkär och hård mot sina medmänniskor och kan inte tro på sanningen sådan den är. När Iesho uppenbarade sin fars makt för förstockade människor tvingades de att inse sin egen underordnade betydelse. De förträngde därför upplevelsen. Händelserna med bröden och med Iesho som kom gående på vattnet blev nu för mycket för lärlingarnas motståndskraft mot sanningen.
    Tidigt på morgonen lade de till med båten i Bet Saidan och vandrade till Kafr Nahum. När folk som var med när Iesho bröt bröd åt de femtusen människorna, kom tillbaka till Kafr Nahum och såg att Iesho kommit dit före dem, trots att han inte hade åkt med i båten eller gått förbi dem på landsvägen, frågade de honom:
    – Mästare, när kom du hit?
    Iesho sa till dem:
    – Sannerligen, ni söker inte efter mig därför att ni har fått se ett tecken från Herrens rike, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Sträva inte efter den föda som är förgänglig, utan efter den föda som består och som skänker evigt liv och som människobarnet ska ge er.
    Några båtar från staden Tiberias hade på morgonen lagt till i närheten av den plats där Iesho hade delat ut brödet. Några av de som hade varit med om bespisningen hade berättat för besättningarna om händelsen. De for därför i väg för att söka upp Iesho. När de fann honom i Kafr Nahum frågade de honom:
    – Vilket tecken kan du ge oss? Våra fäder åt mannat i öknen, som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.
    – Moishe gav inte bröd från himlen, svarade Iesho, men min far ger er det sanna brödet från himlen. Herrens bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.
    De bad honom:
    – Herre, ge oss det brödet. Iesho svarade:
    – Jag är livets bröd. Den som följer mig ska aldrig hungra och den som tror på mig ska aldrig törsta. Men som jag sa: ni har sett mig, men tror ändå inte. Jag är brödet som kom ner från himlen.
    Man förargades över hans ord. Han kom ju från Nazírat, inte från himlen. Iesho sa till dem:
    – Bli inte arga! Alla som fadern ger mig ska komma till mig och ingen ska visas bort. För jag har kommit för att göra hans vilja. Han har sänt mig. Ingen kan komma till mig utan att fadern drar honom och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen. Det står skrivet:
Alla ska bli Herrens lärlingar. [Jes 54:13].
    – Alla som har lyssnat till fadern och lärt av honom kommer till mig.
    – Sannerligen, den som tror har evigt liv.
    – Jag är livets bröd. Förfäderna åt av mannat i öknen och dog ändå. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det aldrig ska dö. Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Och brödet jag ska ge er är mitt kött. Jag ger det för att världen ska leva.
    De undrade hur han skulle kunna ge dem att äta av hans kött. Iesho sa:
    – Om ni inte äter människobarnets kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Såsom jag lever genom fadern, ska den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen.
    En del av hans följeslagare tyckte att det han sa var outhärdligt. Någon sa:
    – Vem står ut med att lyssna på honom?
    – Börjar ni vackla? frågade Iesho. Jag sa till er att ingen kan komma till mig, om han inte får det som gåva av fadern. Det är anden som ger liv, inte köttet. Men några av er saknar tro.
    Många av lärlingarna drog sig från denna stund bort från honom och ville inte följa honom längre. Iesho vände sig till sändebuden och frågade:
    – Vill ni också gå er väg? Shemon Kepa svarade:
    – Herre, vart skulle vi gå? Dina ord är det eviga livets ord. Vi tror och vi förstår att du är Herrens helige.
    – Det är inte ni som har valt att komma till mig, sa Iesho, utan det är jag som har valt ut er.
    Iesho och hans följe gick mot Ginnesaraslätten och staden Magdala, de hade bestämt att vandra omkring uppe i bergen under sommaren, där det var lite svalare. När folk i Magdala kände igen Iesho kom de bärande på sina sjuka. Överallt, i alla städer och byar och gårdar han besökte, brukade man lägga de sjuka på de öppna platserna så att de skulle kunna röra vid hans kläder när han gick förbi.
    Några fariseer och skrifttolkare som kommit från Yoreshlem sökte upp Iesho för att granska honom och hans lära. De såg att några av hans lärlingar åt utan att först ha tvättat händerna. Israeliterna följde de renhetstraditioner som stadgats av Moishe och andra av Israels förfäder. De åt inte utan att först ha tvättat händerna. De tvättade sig även efter måltiden och när de kom hem från marknadsplatsen så åt de inte utan att först ha badat sig rena. De var också mycket noga med att skölja bägare, kannor och kittlar. Nu frågade dessa sändebud från Yoreshlem, varför Ieshos lärlingar inte följde fädernas regler utan åt med orena händer. Iesho svarade:
    – Varför följer ni inte själva Herrens råd utan sätter era egna stadgar högre? Herren har sagt:
Hedra din far och din mor [2 Mos 20:12, 5 Mos 5:16].
Den som smädar sin mor eller far ska dö [2 Mos 21:17, 5 Mos 27:16].
    – Men om någon säger till sin far och mor: De pengar som jag skulle kunna hjälpa er med, ska jag i stället ge som offergåva i templet, så känner sig föräldrarna smädade. Ni menar att detta inte är vanhedrande. Men ni upphäver Herrens ord och framhäver era egna stadgar. Ni hycklare, det är om er Herren talar genom profeten Eshaia:
Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan står långt från mig. Fåfängt dyrkar de mig, för deras läror är människors läror. [Jes 29:13].
En del fariseer och skrifttolkare gjorde samma fel som så många andra gör, de släppte inte in Herren i sina hjärtan. Därför var deras hjärtan hårda och onda och deras strävanden fåfänga. Iesho samlade folk omkring sig och sa:
    – Hör nu på och försök förstå. Det som kommer in genom munnen gör inte en människa oren, men det som kommer ut genom munnen orenar.
    När lärlingarna var ensamma med Iesho berättade de för honom att fariseerna hade tagit anstöt av det han hade sagt.
    – En vinranka blev planterad, sa Iesho. Men inte av far. Varje planta som inte planterats av min himmelske far ska ryckas upp med rötterna. Bry er inte om vad de säger. De är vilsna ledare. Och när en vilsen leder vilsna så går alla vilse.
    Då bad Shemon Kepa:
    – Förklara liknelsen om det som kommer ut genom munnen.
    – Förstår inte ni heller? sa Iesho. Inser ni inte att allt som kommer in genom munnen och hamnar i magen försvinner ut den naturliga vägen? Men det som kommer ut genom munnen kommer från hjärtat och det är detta som orenar människan. Människornas hjärtan är fyllda med illvilja, våld, svek, tjuvaktighet, otukt, förtal, lögn, högmod och hädelse. Detta, men inte att äta med otvättade händer, gör en människa oren.     Sedan gav sig Iesho och sändebuden i väg västerut, upp i bergen, följda av många människor. En vilodag gick Iesho och lärlingarna mellan några sädesfält. Lärlingarna repade av vetekorn medan de gick och gnuggade kornen mellan händerna och åt fröna. Sådant var tillåtet i Israel:
När ni bärgar skörden ska ni lämna åkerns yttersta kant åt de fattiga och åt främlingarna. [3 Mos 23:22].
Några fariseer från Yoreshlem, de som de hade mött i Magdala, hade också följt efter dem. De kom nu fram till Iesho och sa:
    – Titta! Dina lärlingar utför sådant arbete som inte är tillåtet på vilodagen? Han svarade dem:
    – Har ni inte läst vad Dawid och hans män gjorde när de var utan mat? De gick in i Herrens hus och tog av de bröd som endast prästerna får äta. Vilodagen är till för människan och inte tvärtom. Och människobarnet är herre över vilodagen.
    En annan vilodag när de besökte en synagoga mötte de en man med en förtvinad hand. Mannen sa till Iesho:
    – Jag var murare och förtjänade mitt levebröd med mina händers arbete. Nu måste jag tigga ihop min mat. Jag ber dig Iesho, gör mig frisk igen så att jag slipper leva i denna skam.
    Skrifttolkarna och fariseerna från Yoreshlem bevakade Iesho för att se om han skulle bota mannen. De sökte efter bevis för att han bröt mot Moishes lagar och de frågade Iesho:
    – Är det tillåtet att bota sjuka på vilodagen? Iesho svarade:
    – Om någon av er har ett får som faller ner i en grop på vilodagen, griper han då inte tag i fåret och drar upp det? Och människor är värda mer än får.
    Han bad mannen med den förtvinade handen att komma fram till honom. Sedan vände han sig till sina övervakare och frågade:
    – Säg mig, vilka gärningar är egentligen tillåtna att utföra på vilodagen? Goda gärningar eller onda? Att rädda liv eller att söka efter skäl för att anklaga och döda?
När ingen svarade honom såg han sig förargad omkring och vände sig sedan till mannen och sa:
    – Håll fram handen.
    Mannen höll fram handen och den blev frisk. Fariseerna och skrifttolkarna blev ursinniga och gick bort till herodianernas plats i synagogan, där de diskuterade med herodianerna hur Iesho skulle kunna förgöras. Herodianerna var anhängare av ett parti som var underställt Galils tetrark Herodes, han som hade låtit döda Yohannan döparen.


Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, och Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru." Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, och du skall få det." Och han lovade och svor: "Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike."  Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad skall jag be om?" Hon svarade Johannes döparens huvud. Flickan skyndade in till kungen och bad honom: "Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat." Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med huvudet på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor.  Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de och berättade för Jesus vad som hade hänt. [Matt 1981 14:12].









Apostlarna kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Han tog dem med sig och drog sig undan till en stad som heter Betsaida. Men folket fick reda på det och följde efter.
[Luk 1981 9:10].

Han sade till dem: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." De var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg när de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och han före dem. När han steg i land, fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen, kom lärjungarna och sade: "Trakten är öde, och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." Han svarade: "Ge dem något att äta, ni själva." - "Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?" Han sade: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter."  [Mark 1981 6:31].






Filippos svarade: "Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var." En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många? "Jesus sade: "Låt folket slå sig ner." Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner - det var omkring femtusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de ätit sig mätta sade han till lärjungarna: "Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars." De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som blivit över när de ätit. Då männikorna såg vilket tecken han hade gjort, sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.
[Joh 1981 6:7].









Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida, medan han själv skickade hem folket. [Mark 1981 6:45].

Så snart han hade gjort det, gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind.  [Matt 1981 14:23].

Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem. [Mark 1981 6:48].

När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och trodde de att det var en vålnad, och de skrek av rädsla.
[Matt 1981 14:26].

Men han talade genast till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda." Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad, för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade. [Mark 1981 6:50].








Nästa dag upptäckte folkmassan, som var kvar på andra sidan sjön, att det bara hade funnits en enda båt där och att Jesus inte hade följt med sina lärjungar i den utan att de hade gett sig av ensamma. Men det kom andra båtar från Tiberias och lade till nära platsen där man hade ätit brödet, det som Herren hade läst tackbönen över. När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar, steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: "Rabbi, när kom du hit?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se ett tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er." [Joh 1981 6:22].









De sade: "Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men som jag har sagt er: ni har sett mig och tror ändå inte.  [Joh 1981 6:30].






Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?" Jesus svarade: "Var inte förargade. Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus sade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt."
[Joh 1981 6:41].












Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: "Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror."
[Joh 1981 6:60].

Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: "Inte vill väl ni också gå er väg?" Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi förstår att du är Guds helige." Jesus sade: "Har jag inte själv valt ut er tolv?"
[Joh 1981 6:66].

När de farit över sjön, kom de till Gennesaret och gick i land där. Så snart de steg ur båten kände folket igen honom och skyndade ut till de sjuka i hela trakten och bar dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel.
[Mark 1981 6:53].

Fariseerna och några skriftlärda som kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att ha tvättat sig. Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget, äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?" Han svarade: "Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan står långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler." Och han sade: "Det är just det rätta - att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor ska dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: 'Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban' (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare." [Mark 1981 7:1].










Sedan kallade han till sig folket och sade: "Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren." [Mark 1981 7:14].

Då gick lärjungarna fram till honom och sade: "Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?"  [Matt 1981 15:12].

Jesus sade: "En vinranka blev planterad, men inte av Fadern. Den blev inte stark. Den skall ryckas upp med rötterna och förstöras." [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet,
Tomasevangeliet logion 40].

Han svarade: "Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen." Petrus bad honom förklara liknelsen för dem.
[Matt 1981 15:13].

Han svarade: "Har ni också svårt att fatta? Förstår ni inte att inget av det som kommer in i en människa utifrån kan göra henne oren? Ty det går inte in i hjärtat utan i magen och kommer sedan till avträdet." Därmed förklarade han all föda ren. Men han sade: "Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren. [Mark 1981 7:18].

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: "Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?" Han svarade: "Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus - det var när Evjatar var överstepräst - och åt upp skådebröden som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom." Och Jesus sade till dem: "Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är människosonen herre också över sabbaten."  [Mark 1981 2:23].








Mannen med den förvissnade handen var murare och sade: "Jag var murare och förtjänade mitt levebröd med mina händer. Jag ber dig, Jesus, att du ger mig tillbaka min hälsa så att jag slipper med skam tigga mitt bröd." [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet, Hebréerevangeliet, sid 16].

Han gick till synagogan en annan gång, och där satt en man som hade en förtvinad hand. De höll ögonen på Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten; de ville ha något att anklaga honom för.  [Mark 1981 3:1].

Där fanns en man med en förtvinad hand. De frågade Jesus: "Är det tillåtet att bota på sabbaten?" De ville ha något att anklaga honom för. Han svarade: "Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd än ett får är inte en människa?"
[Matt 1981 12:10].

Han sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig upp och kom fram." Sedan frågade han dem: "Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?" De teg. Då såg han på dem fylld av vrede och sorg över att de var så förstockade. Och till mannen sade han: "Håll fram handen." Han höll fram den, och den blev bra igen. Men fariseerna gick bort och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle röja Jesus ur vägen. [Mark 1981 3:3].

(Sommaren år 32). Iesho gick omkring i Galil och undervisade i synagogorna. Han predikade glädjebudskapet om Herrens rike och botade sjuka. Med Iesho och sändebuden gick också några kvinnor som hade blivit botade från demoner och från sjukdomar. Det var Mirjam Magdelajeta, som sju demoner hade farit ut ur, och Yohanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och andra. Och alla upplät sina ägodelar till deras hjälp.
    När tetrarken Herodes hörde talas om vad som skedde i Galil visste han inte vad han skulle tro. En del påstod att Yohannan döparen hade uppväckts från de döda, andra att profeten Eliah visade sig och åter andra att den profet som Moishe hade talat om hade uppstått. Herodes sa:
    – Yohannan lät jag halshugga, så vem är detta som det berättas om?
    Han försökte få tillstånd ett möte med Iesho.

(Sensommaren år 32). När tiden närmade sig för försoningsdagen och lövhyddofesten gick Iesho och lärlingarna till Yoreshlem. Under denna skördefest fick israeliska män gå in i Prästernas förgård närmast templet och gå runt altaret i procession. Varje morgon under denna fest gick en procession ner till en källa alldeles utanför tempelområdet och vidare till templet och runt altaret. Men Iesho tog med sig lärlingarna dit utanför festschemat. Då kom en av prästerna fram till honom och sa:
    – Vem har tillåtit dig att beträda denna plats och beskåda de heliga reningskärlen, utan att du och dina lärlingar först har renat er? Oren har du beträtt denna plats som är ren och vars heliga kärl ingen vågar beskåda utan att ha tvättat sig ren och bytt kläder.
    Iesho och lärlingarna stannade upp och Iesho tittade på prästen och sa:
    – Du är här i templet. Skulle vi vara mer orena än vad du är? Prästen svarade:
    – Jag är ren, för jag har tvättat mig i Dawids damm. Jag gick ner i vattnet på en trappa och steg upp ur vattnet på en annan trappa. Sedan satte jag på mig rena och vita kläder. Först därefter gick jag hit.
    Iesho sa till honom:
    – Stackars er blinda som ingenting ser. Du har tvättat dig i dammvattnet som har förorenats av hundar och svin.
    – Du har tvättat din hud. Också prostituerade kvinnor tvättar sin hud och smörjer in sig, för att göra sig vackra utanpå så att de ska väcka begär hos männen. Men inuti är de fulla av orättfärdighet och hat.
    – Du påstår att jag och mina lärlingar är orena, vi som har renats i det källvatten som kommer från Herren.
Efter festen vandrade de tillbaka mot Galil. På en plats träffade de en farisé som hette Shemon och han bjöd Iesho hem till sig. Iesho gick dit och tog plats vid hans bord ute på verandan. En kvinna från trakten som ansågs leva ett syndigt liv, fick veta att han befann sig hos farisén Shemon. Hon gick dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom och grät. Hon sjönk ner vid hans fötter och vätte dem med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smorde in dem i balsam. Värden såg detta och tänkte för sig själv: Om den mannen vore en profet, skulle han inte låta en sådan kvinna röra vid honom. Iesho sa till honom:
    – Shemon, jag har något att säga dig.
    – Säg det, mästare, sa Shemon.
    – Två män stod i skuld hos en utlånare. Den ena var skyldig femhundra denarer [fem hundra daglöner] och den andra femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han deras skulder. Vilken av dem blev mest tacksam?
    Shemon svarade:
    – Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.
    – Du har rätt, sa Iesho.
    Iesho vände sig mot kvinnan och sa till Shemon:
    – Du ser den här kvinnan. Jag kom till ditt hus, men du gav mig inte vatten att bada mina fötter i. Hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
    – Du gav mig ingen välkomstkyss. Men hon har kysst mina fötter hela tiden ända sen hon kom hit.
    – Du smorde inte mitt huvud med olja. Men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig, hon har fått förlåtelse för sina synder, och därför visar hon stor kärlek. Den som får lite förlåtet, visar lite kärlek.
    Till kvinnan sa Iesho:
    – Dina synder är förlåtna. Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.


Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.
[Luk 1981 8:1].


Tetrarken Herodes fick höra berättas om dessa händelser, och han visste inte vad han skulle tro. Några påstod nämligen att Johannes hade uppväckts från de döda, några att profeten Elia visade sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. Herodes sade: "Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då han som jag hör allt detta om?" Och han försökte träffa honom.
[Luk 1981 9:7].





Och han (Jesus) tog dem (sina lärjungar) med sig till själva renhetens plats och gick omkring i templet. Då kom en farisé, en viss överstepräst som hette Levi, fram till dem och sade till Frälsaren: "Vem har tillåtit dig att beträda denna renhetens plats och beskåda de heliga kärlen, utan att du har tvagit dig och utan att dina lärjungar har tvättat sina fötter? Oren har du beträtt detta tempel som är en ren plats som ingen får beträda och vars heliga kärl ingen vågar att beskåda utan att först ha tvagit sig och bytt kläder." Genast stannade Frälsaren och hans lärjungar och hans svarade: "Är du ren, bara därför att du är här i templet?" Levi sade till honom: "Jag är ren, ty jag har tvagit mig i Davids damm. Jag gick ner i den på en trappa och kom upp på en annan, och jag har tagit på mig vita och rena kläder. Först därefter kom jag för att betrakta dessa heliga kärl." Frälsaren svarade och sade till honom: "Ve er blinda som ingenting ser. Du har tvagit dig i detta dammvatten i vilket hundar och svin ligger natt och dag, och du har tvagit och gjort ditt yttre, huden, ren, vilken också horor och  flöjtspelerskor smörjer in, tvager och gör ren och vacker för att uppväcka begär hos männen. Men invändigt är de fulla av skorpioner och all orättfärdighet. Men jag och mina lärjungar, om vilka du säger att vi inte har blivit tvagna, vi har renats i det levande vattnet, som kommer från..."
[Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet,
Oxyrhynchus, Papyr 840].














En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde in dem i balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: "Om den mannen vore en profet, skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska." Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig." - "Säg det, mästare", sade han. "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ena var skyldig femhundra denarer, den andra femtio. När de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?" Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt skulle jag tro." - "Du har rätt", sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: "Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte in mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek." Och han sade till henne: "Dina synder är förlåtna." De andra vid bordet sade då för sig själva: "Vem är han som till och med förlåter synder?" Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid." [Luk 1981 7:36].

 Kapitel 7.
(Hösten år 32). Iesho fortsatte sedan till Fenikien och kom till trakten av Tyros. Där mötte de en fenikisk kvinna som hört ryktet om honom och som sa:
    – Herre, Dawids son, lyssna till min vädjan. Min dotter plågas svårt av en demon.
    Iesho svarade henne inte, men kvinnan gav inte upp utan gick efter dem och klagade och grät. Till slut sa lärlingarna till Iesho:
    – Mästare! Ge henne ett besked, hon går ju efter oss och ropar hela tiden. Iesho sa:
    – Jag är utsänd till de förlorade fåren av Israels hus.
    Kvinnan kom fram till Iesho och föll ner framför honom och grät:
    – Herre, hjälp mig. Iesho såg allvarligt på henne och sa:
    – Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och ge det till hundarna. Kvinnan svarade:     – Nej herre! Men hundarna brukar äta det som barnen inte äter upp. Då svarade Iesho:
    – För de orden säger jag dig: gå hem för demonen har lämnat din dotter!
Från Tyros fortsatte de norrut mot Sidon. Därifrån vände de åter söderut mot Dekapolis. Där kom de fram till Iesho med en döv man som knappt kunde tala och de bad Iesho lägga sin hand på honom. Iesho såg upp mot himlen och sa sedan till den döve:
    – Öppna dig!
    Då öppnades mannens sinnen och han kunde höra och tala ordentligt. De förde sedan en blind man till Iesho och han botade honom också.
    Åter hade mycket folk samlats kring Iesho i ödemarken. Eftersom många inte hade något att äta lät han kalla till sig sändebuden. Han sa till dem:
    – Jag tycker synd om alla dessa människor, för de har varit här och lyssnat på mig i tre dagar nu och de har ingenting att äta. Om de går härifrån utan att äta först, så orkar de kanske inte hem, för många av dem bor långt härifrån.
    Apostlarna frågade var de skulle få tag på maten. Iesho frågade dem hur många bröd de hade och de svarade att de hade sju bröd. Han bad folk att sätta sig ner, tog de sju bröden, tackade Herren och bröt bitar av bröden som han gav till sändebuden att dela ut till folk. De hade några torkade småfiskar som också fördelades bland folket. Fyra tusen åt och blev mätta. Efteråt samlade man ihop sju korgar av överbliven mat.
    Sedan skickade Iesho hem folket och gick med sändebuden till Kafr Nahum. Men där samlades snart så mycket folk omkring Iesho att de som bodde grannar med Shemon Kepa inte kunde sköta sina vardagliga sysslor. Iesho och sändebuden lånade därför en båt och seglade i väg till trakten av Magdala. Där kom fariseer till Iesho som begärde att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. För att bevisa vem han var. Iesho suckade tungt och sa:
    – När ni ser moln stiga upp i väster förstår ni genast att det blir regn. Och när ni märker att vinden är sydlig, så vet ni att det blir hett. Ni har lärt känna himlen och jorden, men han som står inför er har ni inte lärt känna. Och detta tillfälle förstår ni inte att värdera.
    – Alla tecken kan ni tyda. Utom tidens tecken! Varför kan ni inte se i vilken tid vi lever? Människorna är ett ont och trolöst släkte! Ni kommer faktiskt att få ett tecken från himlen, men inget annat tecken än Yonantecknet.
    De lämnade fariseerna i Magdala och for med båten över till östra stranden av sjön. Följeslagarna hade glömt att skaffa mat och när Iesho under båtturen varnade dem för fariseernas surdeg, så förstod de inte att det var en liknelse utan började prata om att de inte hade något bröd. Iesho hörde detta.
    – Varför pratar ni om att ni inte har något bröd? frågade han. Förstår ni fortfarande ingenting? Är ni så förstockade? Ni har ju ögon. Men ser ni ingenting? Ni har ju öron. Men hör ni ingenting? Kommer ni inte ihåg hur många korgar med bröd ni samlade upp, sedan jag brutit fem bröd åt fem tusen människor?
    De svarade att det blev tolv korgar över. Han fortsatte:
    – Och när jag bröt sju bröd åt fyra tusen människor, hur många korgar blev då över? De svarade:
    – Sju!
    – Förstår ni ändå ingenting?
    Lärlingarna tvingades inse att när Iesho var med var det inte viktigt om de hade bröd med sig eller inte. De förstod också att han inte hade talat om surdeg till bröd, utan att han hade varnat dem för fariseernas läror.


Han begav sig bort därifrån och kom till trakten av Tyros, där han tog in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det men lyckades inte hålla sig undan. En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom och kom och kastade sig för hans fötter. Hon var inte judinna utan av syrisk-fenikisk härkomst. [Mark 1981 7:24].

En kananeisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: "Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon." Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: "Säg åt henne att ge sig iväg, hon går ju bakom oss och ropar." Han svarade: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk." Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig." Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." - "Nej, herre", sade hon, "men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord." Då sade Jesus till henne: "Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill." [Matt 1981 15:22].







Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: "Effata!" (Det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt.
[Mark 1981 7:31].


Jesus gick utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. Jesus kallade till sig sina lärjungar och sade: "Det gör mig ont om folket. De har varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem." Lärjungarna svarade: "Varifrån skall vi få så mycket bröd här i ödemarken att alla dessa människor kan äta sig mätta?" Jesus frågade: "Hur många bröd har ni?" - "Sju stycken, och så några fiskar", svarade de. Då sade han till folket att slå sig ner på marken. Han tog de sju bröden och fiskarna, tackade Gud, bröt dem och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gav åt folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, sju fulla korgar. De som hade ätit var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn." Och efter att ha skickat hem folket steg han i båten och for till trakten av Magadan. Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen.  [Matt 1981 15:29].







Till folket sade han: "När ni ser moln stiga upp i väster, säger ni genast att det blir regn, och det blir det också. Och när ni märker att vinden är sydlig, säger ni att det blir hett, och det blir det. Hycklare, jordens och himlens tecken kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det? [Luk 1981 12:54].

De sade till honom: "Säg oss vem du är så att vi kan tro på dig." Han sade till dem: "Ni prövar himlens och jordens utseende men honom som är inför er har ni inte lärt känna. Och detta ögonblick förstår ni inte att värdera." [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet, Thomasevangeliet logion 91].

"Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet." [Matt 1981 16:4].

Så lämnade han dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön. Lärjungarna hade glömt att ta med bröd; ett enda bröd hade de med sig i båten. Jesus varnade dem: "Se noga upp med både fariseernas och Herodes surdeg!" Men de sade till varandra att de ju inte hade bröd med sig. Han märkte det och frågade: "Varför säger ni att ni inte har bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ni så förstockade? Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? Har ni glömt hur jag bröt de fem bröden åt de femtusen? Hur många korgar plockade ni då fulla med rester?" - "Tolv", svarade de. "Och efter de sju bröden till de fyra tusen, hur många korgar med rester fick ni då?" - "Sju", svarade de. Han sade: "Förstår ni fortfarande ingenting?"
[Mark 1981 8:13].

(Senhösten år 32). Tiden närmade sig för tempelinvigningsfesten och Iesho gick upp till Yoreshlem tillsammans med sina lärlingar. När Iesho gick omkring i Salomos pelargång, den östra pelargången på tempelplatsen, omringades han av fariseer och skrifttolkare som frågade honom:
    – Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Meshiha, varför säger du inte det?
    – Jag har sagt er sanningen, sa Iesho, men ni tror inte på mig. Mina gärningar, vilka jag gör i faderns namn, vittnar om mig. Men ni tror mig inte, för ni är inte får i min hjord. Mina får lyssnar till mig. Jag känner dem och de följer mig. Jag ger dem evigt liv och ingen ska ta dem ifrån mig. Vad min far har gett mig är större än allting annat och ingen kan ta dem ur min fars hand. Jag och fadern är ett.
    Då ville de stena honom och Iesho frågade:
    – Ni har sett mig göra många goda gärningar i faderns namn. Vilken av dem är det ni stenar mig för? De svarade:
    – Vi vill inte stena dig på grund av någon god gärning, utan för att du hädar och jämställer dig själv med Herren. Iesho sa:
    – Står det inte skrivet:
Jag har sagt, ni är alla den högstes söner. [Ps 82:6].
    – Hur kan ni då säga till mig, som fadern har gett helig ande och sänt till världen, att jag hädar när jag säger att jag är Herrens son? Det är om jag inte gör goda gärningar som ni ska tvivla på mig. Men, om ni inte kan tro på mig, så tro åtminstone på mina gärningar. Då ska ni förstå att fadern är i mig och att jag är i fadern.
    Bland folket fanns olika uppfattningar om honom. Några sa:
    – Inte kommer väl Meshiha från Galil?
    Men en annan sa:
    – Inte kan det komma någon som gör större under än vad denne man redan har gjort?
    Några fariseer hörde vad som diskuterades och gick till befälhavaren för tempelvakten och bad honom att skicka ut vakterna för att ingripa. Och så skedde. Vakterna gick ut till pelargången där de hörde hur Iesho undervisade de laglärda:
    – Sannerligen säger jag er, den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in över stängslet, han är en tjuv och en rövare. Men herden blir insläppt genom grinden av grindvakten. Och fåren känner igen sin herdes röst, när han ropar deras namn för att föra dem ut på bete. Och när de blivit utsläppta går han före dem och de följer efter. Men inför främlingen är de skygga och honom följer de inte. Tjuven kommer bara för att stjäla, döda och slakta. Jag har kommit för att ge liv. För att ge liv i överflöd.
    – Jag är den gode herden, den som ger sitt liv för fåren. Andra herdar överger fåren och flyr när vargarna kommer.
    – Jag är den gode herden och jag känner mina får och de känner mig, liksom fadern känner sonen och sonen känner fadern.
    – Ännu en tid kommer jag att vara bland er, sedan går jag till honom som har sänt mig. Ni kommer att söka efter mig, men ni kommer inte att hitta mig, för dit jag går kan ni inte komma.
    – Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ni vill döda mig därför att mitt budskap inte når in i er. Jag berättar för er vad jag har hör från min far och ni gör vad ni hör från er far.
    En av de laglärda sa:
    – Abraham är vår far.
    Iesho svarade:
    – Om Abraham är er far, så handla som Abraham skulle ha gjort. Men ni vill döda mig därför att jag berättar sanningen för er, som jag har hört från Herren. Abraham skulle ha lyssnat till Herren, men ni lyssnar till er far.
    En annan av de laglärda sa:
    – Det är Herren som är vår far!
    Men Iesho svarade:
    – Om Herren vore er far skulle ni hålla av mig, för jag kommer från Herren och jag gör hans vilja. Jag har inte kommit till er i eget ärende, utan för att han har sänt mig.
    – Varför förstår ni inte vad jag säger? Jo, därför att ni inte står ut med mitt budskap. Ni har Motståndaren till far och vill göra hans vilja. Motståndaren är en lögnare och en dråpare. Det finns ingen sanning i Motståndaren och när jag säger er sanningen så tror ni inte på mig, utan ni vill i stället döda mig.
    – Vem av er kan visa att jag har fel? Och om jag har rätt, varför tror ni inte på mig? Den som hör till Herren, lyssnar till Herrens budskap. Ni lyssnar inte till budskapet, därför att ni inte hör till Herren.
    När vakterna kom tillbaka frågade prästerna:
    – Varför har ni inte gripit honom? Vakterna svarade:
    – Aldrig har en människa talat som han.
    Då sa en av fariseerna till dem:
    – Har ni också blivit vilseledda? Ingen i rådet och ingen av oss fariseer tror på honom, men den förtappade hopen, de som inte känner till skrifterna, de tror på honom.
    Rådsmedlemmen Nikodemos sa:
    – Inte dömer vår lag någon innan han är hörd och innan vi tagit reda på vad han har gjort? Någon svarade:
    – Är du också från Galil kanske? Och en annan sa till honom:
    – Se efter i skrifterna! Profeten kommer inte från Galil!
Senare sökte fariseer upp Iesho och sa:
    – Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt? Iesho svarade:
    – Jag är inte besatt. Det jag gör ärar fadern bland människorna. Men ändå vill ni vanära mig. Jag söker inte min egen ära, men sannerligen, den som tar till sig mitt budskap ska aldrig någonsin dö.
    En av fariseerna sa:
    – Nu vet vi att du är besatt! Abraham dog och profeterna, men du säger att den som bevarar ditt budskap aldrig ska dö. Vem tror du att du är? Skulle du vara större än Abraham och profeterna? Iesho svarade:
    – Er förfader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och han gladde sig.
    Samme farisé sa
    – Du är inte ens femtio år och ändå påstår du att du har sett Abraham! Iesho svarade:
    – Jag är och jag var innan Abraham blev till.
    De blev arga och ville än en gång stena honom, men han undkom dem och lämnade tempelgården och Yoreshlem tillsammans med sändebuden och begav sig till Bet Abara, platsen vid Yardenfloden där Yohannan hade döpt.

Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och sade: "Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet." Jesus svarade: "Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett." Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: "Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer ifrån Fadern. För vilken av dem stenar ni mig?" Judarna svarade: "Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa." Jesus sade: "Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger att jag är Guds son? Om jag inte gör min faders gärningar, skall ni inte tro på mig. Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern." [Joh 1981 10:22].












Några i hopen som hörde detta sade: "Han måste vara profeten", och några sade: "Han är Messias." Men andra sade: "Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?" [Joh 1981 7:40].

Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: "Inte kan väl Messias göra fler tecken, när han kommer, än den här mannen redan har gjort?" Fariseerna fick höra vad folket pratade om honom, och översteprästerna och fariseerna skickade ut sina män för att gripa honom. [Joh 1981 7:31].

"Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster."  [Joh 1981 10:1].

"Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden." [Joh 1981 10:10].

"Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern."
[Joh 1981 10:14].

Sedan sade han till dem: "Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni skall dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma." [Joh 1981 8:21].

"Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ni vill döda mig därför att mitt ord inte har trängt in i er. Jag förkunnar vad jag själv har sett hos Fadern. Och ni gör vad ni har hört från er fader." De svarade: "Vår fader är Abraham." Då sade Jesus: "Är ni Abrahams barn borde ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig - den som har sagt er sanningen, som jag själv har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör er faders gärningar." Då sade de: "Vi är inga oäkta barn. Vi har Gud till fader och ingen annan." Jesus svarade: "Om Gud vore er fader, skulle ni älska mig, ty jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför fattar ni inte vad jag säger? Därför att ni inte står ut med att höra på mitt ord. Ni har djävulen till fader, och vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom."
[Joh 1981 8:37].











"Kan någon av er bevisa att jag har syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig då inte? Den som har Gud till fader, han lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte har Gud till fader."  [Joh 1981 8:46].

När deras folk kom tillbaka, frågade översteprästerna och fariseerna: "Varför har ni inte tagit hit honom?" De svarade: "Aldrig har någon talat som han." Då sade fariseerna till dem: "Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad." Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?" De svarade: "Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen." [Joh 1981 7:45].







Judarna sade: "Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt." Jesus svarade: "Jag är inte besatt, utan jag ärar min fader, men ni skymfar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin se döden." Judarna sade: "Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?"
[Joh 1981 8:48].



"Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig." Judarna sade då till Jesus: "Du är inte ens femtio år, och ändå har du sett Abraham." Han svarade: "Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till." Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet. [Joh 1981 8:56].

Då bröt han upp därifrån och kom till den del av Judeen som ligger på andra sida Jordan. Folk samlades kring honom igen, och som vanligt undervisade han dem. [Mark 1981 10:1].
(Tidigt på våren år 33). Folk från Yehuda som hade lyssnat till Yohannan kom nu och lyssnade på Iesho vid Yarden. Man menade att Yohannan aldrig hade visat några tecken, men att allt han hade sagt om den som skulle komma stämde in på Iesho. När Iesho såg de skaror som samlades runt honom, så kände han medlidande med dem. De var illa medfarna och liknade boskap utan herde. Till sina lärlingar sa han:
    – Skörden är stor, men skördearbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut fler arbetare.
    Han undervisade dem som sökte upp honom och botade dem som var sjuka. Några fariseer sökte upp honom och frågade om det var tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru. De hade uppfattat att hans lärlingar och andra israeliska män hade en annan åsikt i den frågan än vad Iesho själv hade. Iesho frågade dem vad Moishe hade sagt och de svarade en man fick skilja sig från sin hustru om han skrev ett skiljebrev åt henne som intygade att hon var skild. Då sa Iesho:
    – För att ni är så hårdhjärtade, så tillät Moishe detta. Men redan vid skapelsen gjorde Herren människan till man och kvinna. Därför ska en man gå ifrån sin far och mor. Och mannens och kvinnans kroppar ska förenas till en, så att de inte mer är två utan en kropp. Vad Herren har förenat ska inte människan skilja.
    – Jag säger er att den som skiljer sig från sin från sin hustru av andra skäl än otukt och sedan gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.
    Några kvinnor kom med sina barn för att Iesho skulle röra vid dem, men lärlingarna visade bort barnen. Detta gjorde Iesho arg. Han sa:
    – Låt barnen vara. Missunna dem inte att komma till mig, för barnen hör till Herrens rike. Akta er för att se ner på någon av dessa små, för deras änglar i himlen kan alltid se min himmelske faders ansikte. Den som inte tar emot Herrens rike som ett barn, den kommer aldrig till dit.
    Han tog ett barn i famnen och gick omkring bland barnen och rörde vid dem och välsignade dem. När de blev ensamma frågade lärlingarna honom om vad han sagt om skiljebrev och äktenskapsbrott. Iesho sa:
    – Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig begår äktenskapsbrott.
    Lärlingarna ansåg att om mannens hade en sådan ställning till sin hustru, så var det bäst att aldrig gifta sig.
Martas och Mirjams bror Shemon låg sjuk i Bet Ania och systrarna skickade bud efter Iesho för att han skulle komma och bota honom. När Iesho fick höra att Shemon var sjuk sa han:
    – Den sjukdomen leder inte till döden utan till Herrens ära. Och därigenom till att hans son blir ärad.
    Iesho tyckte mycket om Marta, Mirjam och Shemon, men ändå stannade han kvar vid Yarden ytterligare en tid.
    En lärling kom fram med en man till Iesho som sa:
    – Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.
    – O människa! svarade Iesho. Vem har gett mig rätt att döma eller skifta mellan er?
    Han vände sig till sändebuden och sa:
    – Inte är väl jag en skiftesman? Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte på ett överflöd av ägodelar.
    – En förmögen man hade fått så stor skörd att han inte hade plats för hela skörden i sin lada. På kvällen efter arbetets slut funderade han över vad han skulle göra. Han bestämde sig för att bygga en större lada för att få plats med allt. Sedan skulle han inte behöva oroa sig för framtiden, utan skulle kunna njuta av tillvaron. Men samma natt dog mannen och hans förmögenhet kunde inte rädda honom. Så går det för den som samlar skatter åt sig själv, men som inte är förmögen i Herrens ögon.
    När Iesho skulle gå därifrån skyndade en man fram och föll på knä framför honom och frågade:
    – Gode mästare, vad ska jag göra för att förtjäna evigt liv? Iesho svarade:
    – Varför kallar du mig för god? Ingen utom den himmelske fadern är god. Men du känner till Herrens råd:
du ska inte döda;
du ska inte begå äktenskapsbrott;
du ska inte stjäla;
du ska inte ljuga;
du ska inte undanhålla någon dennes rättigheter;
du ska hedra din far och din mor.
Mannen sa:
    – Alla dessa bud har jag hållit. Vad återstår? Iesho sa vänligt till honom:
    – En sak återstår för dig i så fall: gå bort och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då får du en skatt i Herrens rike. Kom sedan och följ mig.
    Mannen gick bedrövad i väg, för han var rik. Iesho såg på lärlingarna och sa:
    – Hur svårt är det inte för dem som har pengar att gå till Herrens rike?
    Lärlingarna blev förskräckta och Iesho upprepade:
    – Ja, mina stackars barn, hur svårt är det inte att gå till Herrens rike. Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga, än det är för den som äger mycket att gå till Herrens rike.
    Lärlingarna blev än mer förskräckta och frågade sig vem som då kunde räddas. Om inte ens dem som Herren givit makt och rikedom kunde komma ifråga? Iesho betraktade dem allvarligt och sa:
    – Det är omöjligt för människor att rädda sig undan döden. Men för Herren är allt möjligt.
    Då sa Shemon Kepa:
    – Men vi har ju lämnat allt för att följa dig! Hur ska det gå för oss nu? Iesho sa:
    – Jag lovar er att alla som för min skull har övergivit sin familj, sin släkt eller sina egendomar ska bli rikligen belönad. Men många av de som i dag räknas till de främsta, ska komma att räknas bland de minsta och tvärt om.
    – Det är med Herrens rike som när en man tidigt en morgon gick ut för att leja arbetare till sin vingård. När han hade kommit överens med arbetarna, skickade han ut dem till vingården. Flera timmar senare såg han några sysslolösa män på torget, och han frågade dem om de ville arbeta på hans vingård mot en skälig ersättning. Och det ville de. Vid flera andra tillfällen under dagen och eftermiddagen hände samma sak. Och när det endast återstod en timma att arbeta lejde han ännu en arbetslös daglönare. När det blev kväll sa mannen till sin förvaltare: Kalla hit arbetarna och ge dem deras lön. Betala först den som kom sist och sist de som kom först. När de sist anställda fick en denar, så trodde de först anställda att de skulle få mer. Men de fick alla samma lön. Då klagade en av dem: Varför ska den som bara har arbetat i en timme få lika mycket som oss, som har arbetat under hela dagen i den tunga hettan? Vingårdens ägare svarade honom: Min vän, jag är inte orättvis. Vi kom överens om en denar. Tag det som är ditt och gå hem. Men jag vill att den siste ska ha lika mycket som alla andra. Och det är mina pengar. Du ska inte bli arg för att jag är givmild. Så ska de sista bli de första och de första bli de sista.
De var kvar vid Yardenfloden i två dagar efter att han fått budet från Marta och Mirjam, sedan sa han till lärlingarna:
    – Låt oss gå tillbaka till Yehuda och till Bet Ania. En av lärlingarna sa:
    – Mästare, sist ville de stena dig i Yehuda och nu tänker du gå tillbaka dit? Iesho sa:
    – Vår vän Shemon sover, men jag går dit för att väcka honom. Lärlingen sa:
    – Om han sover så vaknar han av sig själv. Iesho sa:
    – Shemon är död. Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där och botade honom. Men nu ska vi gå till honom.
    Yehuda Toma sa till de andra lärlingarna:
    – Låt oss gå med och dö med honom.
    De lämnade Bet Abara och vandrade upp genom Yeriho mot Bet Ania, där Marta och Mirjam bodde. När de närmade sig byn, sände Iesho bud till Marta och Mirjam att han väntade utanför byn. Han ville undgå upptäckt så länge som möjligt, för att ingen skulle hinna sända bud till prästerna i Yoreshlem. När Marta hörde att Iesho var på väg gick hon för att möta honom, medan Mirjam stannade kvar hemma. Marta kom till Iesho utanför Bet Ania och sa till honom:
    – Herre, om du hade varit här hade inte min bror dött. Iesho svarade:
    – Din bror kommer att uppstå igen. Marta svarade:
    – Jag vet att han ska uppstå på den sista dagen. Iesho sa:
    – Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig lever även om han dör. Tror du på mig? Marta svarade:
    – Ja, herre, du är Herrens son, Meshiha, han som skulle komma. Iesho sa:
    – Gå och hämta Mirjam.
    Iesho stannade utanför Bet Ania tills Marta och Mirjam kom tillbaka. De åtföljdes av några vänner som bodde hos dem för att trösta dem. När Mirjam fick se Iesho, kastade hon sig framför hans fötter och grät:
    – Om du hade varit här hade min bror inte dött.
    Flera av Shemons vänner grät med Mirjam och Iesho blev mycket berörd av deras sorg. Han frågade:
    – Var har ni lagt honom? De sa:
    – Herre, kom och se.
    På väg till graven började också Iesho att gråta och när de kom fram till graven, som var en klipphåla, sa han:
    – Ta bort stenen! Marta sa:
    – Herre, kroppen har redan börjat lukta, för det har gått fyra dygn sedan han dog. Iesho sa till henne:
    – Har jag inte sagt dig att om du tror, så ska du få se Herrens makt?
    De flyttade på stenen och Iesho lyfte blicken mot himlen och sa:
    – Far, jag tackar dig för att du har hört mig.
    Sedan ropade han med hög röst in i gravkammaren:
    – Shemon, kom ut!
    Då kom Shemon ut med svepeduken runt kroppen och med en binda under hakan som var knuten på hjässan. Iesho sa:
    – Hjälp honom att knyta upp bindan och att komma hem.
    Från den dagen kallades Martas och Mirjams bror för Lazar, efter El azar, vilket är arameiska och betyder den ende (härskaren) hjälper, och Bet Ania kallades ännu för hundra år sedan för el-Azarijeh, byn där Herren hjälpte.
Sedan begav han sig på nytt till den plats på andra sidan Jordan där Johannes först hade döpt. Där stannade han och många kom till honom. De sade att Johannes visserligen inte hade gjort några tecken men att allt som han hade sagt om Jesus var sant. 
[Joh 1981 10:40].

När han såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."
[Matt 1981 9:36].



Då kom några fariseer fram, och för att sätta honom på prov frågade de: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" Han sade: "Vilka bestämmelser har Mose gett er?" De svarade: "Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig." Jesus sade: "Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse. Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med  sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." [Mark 1981 10:2].







"Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare."
[Matt 1981 19:9].

Sedan kom man till honom med barn, för att han skulle lägga händerna på dem och be. Lärjungarna visade bort dem, men Jesus sade: "Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de." Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.  [Matt 1981 19:13].

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. [Matt 1981 18:10].


När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta. Han svarade: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, är hon en äktenskapsbryterska." [Mark 1981 10:10].

Lärjungarna sade: "Om mannens ställning till hustrun är sådan, är det bäst att inte gifta sig."  [Matt 1981 19:10].

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. [Joh 1981 11:1].

Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: "Herre, din vän är sjuk." När Jesus hörde det sade han: "Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den." Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk, stannade han först kvar två dagar där han befann sig,..."
[Joh 1981 11:3].

Någon i hopen sade till honom: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig." Han svarade: "Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?"  [Luk 1981 12:13].

En man sade till honom: "Säg till mina bröder att de ska skifta min faders arv med mig." Han sade till honom: "O människa, vem har gjort mig till en skiftesman?" Han vände sig till sina lärjungar och sade till dem: "Inte är väl jag en skiftesman?" 
[Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet.
Thomasevangeliet logion 72].

Och han sade till dem: "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av ett överflöd på ägodelar." Sedan gav han dem en liknelse: "En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: 'Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.' Han sade: 'Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.' Men Gud sade till honom: 'Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?' Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."
[Luk 1981 12:15].

När han skulle fortsätta sin vandring, sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: "Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus svarade: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte bryta ett äktenskap, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån något det som är hans, Visa aktning för din far och din mor." - "Mästare", sade mannen, "allt detta har jag hållit sedan jag var ung." Jesus såg på honom med kärlek och sade: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: "Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!" Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att koma igenom ett nålsöga än för en rik att koma in i Guds rike." De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli räddad?" Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt."  [Mark 1981 10:17].

















Då sade Petrus till honom: "Vi har ju lämnat allt och följt dig." Jesus svarade: "Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen.
[Mark 1981 10:28].

"Många som är sist skall bli först och många som är först skall bli sist. Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände iväg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: 'Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.' Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde timmen och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: 'Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?' De svarade: 'Därför att inge har lejt oss.' Då sade han: 'Gå bort till vingården, ni också.' På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.' De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram, trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: 'De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.' Då sade han till en av dem: 'Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?' Så skall de sista bli först och de första sist."
[Matt 1981 19:30].




När han nu hörde att Lasaros var sjuk, stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!" [Joh 1981 11:6].

"Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom." Då sade lärjungarna: "Herre, sover han, så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde han menade vanlig sömn. Då sade Jesus rent ut till dem: "Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Tomas, som kallades tvillingen, sade till de andra lärjungarna: "Låt oss gå med för att dö med honom." När Jesus kom dit, fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen." Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndel-sen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: "Mästaren är här och kallar på dig." När Maria hörde det, steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom, kastade hon sig för hans fötter och sade: "Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött." När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät, blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: "Var har ni lagt honom"? De sade: "Herre, kom och se." Jesus föll i gråt. Då sade judarna: "Se, hur mycket han höll av honom." Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?" Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: "Ta bort stenen." Den dödes syster Marta sade då: "Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dessa som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig." Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut." Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: "Gör honom fri och låt honom gå." [Joh 1981 11:11].

Kapitel 8.
(Våren år 33). Iesho och lärlingarna lämnade sedan Bet Ania innan ryktet om Shemon Lazars uppståndelse hade nått prästerna i Yoreshlem. De gick mot Galil genom Samaria och kom till staden Sychem. Lärlingarna gick in i staden för att köpa mat och Iesho, som var trött efter vandringen, satte sig ner och vilade vid en brunn utanför staden. I närheten låg den mark där Abrahams sonson Yakhov hade slagit upp sitt tält, den mark som han sedan hade köpt och på sin dödsbädd gett till sin son Yavseph. Brunnen kallades för Yakhovs brunn.
    Det var mitt på dagen och en samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Iesho bad henne om vatten, men hon förvånades över att han bad en samarisk kvinna om vatten. Israeliter som inte var från Samaria brukade inte vilja ha med samarier att göra, och kvinnan förstod att Iesho inte var samarier. I Yoreshlem brukade man kalla staden Sychem för Sychar vilket betyder superi, och det kunde heta att ett bröd skänkt av en samarier var mer orent än griskött. Iesho sa till henne:
    – Om du visste vad Herren kan ge och om du visste vem som frågar dig om vatten, så skulle du ha bett honom och fått det friskaste källvattnet att dricka.
    Kvinnan frågade hur han skulle få tag på det friska källvattnet, när han inte hade något att hämta upp vatten med. Brunnen var djup. Hon sa:
    – Den här brunnen har vi fått av vår förfader Yakhov. Både han och hans söner och hans boskap drack detta vatten. Skulle du vara förmer än Yakhov?
    Iesho svarade:
    – Den som dricker av vattnet i brunnen blir snart törstig igen, men den som släcker törsten med det vatten jag ger blir aldrig mer törstig. Det vattnet blir en källa i den människan. En källa som flödar och ger evigt liv. Kvinnan bad:
    – Herre, ge mig sådant vatten, så att jag aldrig mer blir törstig och aldrig mer behöver gå hit efter vatten.
    Iesho sa till henne att gå och hämta sin man. Kvinnan svarade att hon inte hade någon man. Iesho sa då:
    – Nej, det är riktigt att du inte har någon man. Fem män har du haft och den man du har nu är inte din man.
    Kvinnan satt tyst en stund och tittade på Iesho, sedan sa hon:
    – Herre, jag hör att du är en profet. Därför vill jag ställa en fråga. Våra förfäder har tillbett Herren på berget här, men i Yehuda säger de att den rätta platsen att tillbe honom på finns i Yoreshlem.
    Samarierna vägrade att erkänna Yoreshlems överhöghet och hade inte hjälpt till med återuppbyggnaden av templet i Yoreshlem, när skaror av israeliter från Yehuda, Levi och Benjamins stammar hade återvänt efter fångenskapen i Babylonien. I stället firade samarierna de religiösa högtiderna på berget Gerizim, i närheten av Yakhovs brunn. De hävdade ibland att de hade Israels sanna religion. Iesho svarade kvinnan:
    – Tro mig, det kommer en tid när ni varken ska tillbe skaparen här på berget eller i Yoreshlem. Det kommer en tid, ja den tiden är redan här, då alla sanna tillbedjare av Herren ska tillbe honom i helig ande. För så vill skaparen att man ska be till honom. Herren är ande och bör tillbes i ande.
    Kvinnan sa:
    – Jag vet att Meshiha kommer och att han ska låta oss veta allt. Iesho sa till henne:
    – Jag är den som du väntar på.
    Just då kom lärlingarna. De blev förvånade när de såg Iesho sitta och prata med kvinnan, för det ansågs opassande för en israelisk man att tala med en kvinna utomhus, och särskilt med en samarisk kvinna. Men ingen av dem frågade honom vad de hade talat om. Kvinnan ställde sin vattenkruka vid brunnen och gick in till staden och sa till dem hon mötte:
    – Kom får ni se en man som vet allt om mig. Kan han vara Meshiha?
    När lärlingarna hade gjort i ordning mat sa de till Iesho:
    – Mästare, kom och ät. Han svarade:
    – Jag har mat att äta som ni inte känner till.
    Lärlingarna undrade om någon kommit med mat till honom. Iesho sa:
    – Det som ger mig livskraft, är att göra min fars vilja. Han har sänt mig att fullborda sitt verk. Ni säger att det är skördetid om fyra månader, när sommaren är här. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat av mogen ax. Den som skördar får sin lön. Han bärgar grödan till evigt liv. Den som har sått och den som skördar får glädja sig tillsammans. Här gäller att en har sått och andra skördar. Jag sänder er att skörda där ni inte har sått. Andra har gjort förarbetet, men ni får glädjen att skörda.
Många samarier från Sychem undrade om Iesho kanske var Meshiha, när de hört vad kvinnan berättat. De följde henne tillbaka till Iesho och bad honom att stanna hos dem. Han stannade hos dem och undervisade dem och tusentals samarier lyssnade på honom och blev alltmer övertygade.
    Efter två dagar i Sychem bestämde sig Iesho för att fortsätta till Galil. Många av samarierna ville bli hans lärlingar. De var övertygade om att han var Meshiha, eftersom han hade kommit till dem på berget Gerizim, i stället för att gå till deras fiender på berget Sion i Yoreshlem. Iesho lyckades övertala dem att inte följa med honom, men många samarier började från denna stund själva predika glädjebudskapet om Herrens rike i Samaria.






Han måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka." Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). Jesus svarade: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?" Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom, blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten." Jesus sade: "Gå och hämta din man." Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning." Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem." Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe honom i ande och sanning." Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt." Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig." I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till allt folket där: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?" De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: "Rabbi, kom och ät." Han svarade: "Jag har mat att äta som ni inte känner till." Lärjungarna sade då till varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?" Jesus sade: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behöver arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda." Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: "Han har sagt mig allt som jag har gjort." När samarierna kom till honom, bad de honom stanna hos dem, och han stannade där i två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: "Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare." Efter de två dagarna fortsatte Jesus till Galileen.  [Joh 1981 4:4-4:43]
















































Åtskilliga av dem följde efter vår Herre och ville bli hans lärjungar. Men han hindrade dem från att följa honom och skickade dem tillbaka till deras hemorter. Dock var det några av dem som utan att bedja vår Herre om tillåtelse gick åstad till Palestinas land. Några förnäma samariter förkunnade glädjebudskapet i hans namn och inbjöd människor att tro på honom. Genom deras förmedling kom ett oräkneligt antal personer från trakterna av Palestina, Samarien, Judéen och Jerusalem samt från trakten av Tanus(?), Midjan och Tadmur (Palmyra) till tro.
[Det apokryfiska Johannesevangeliet. XVIII 8-9].
    De gick genom Galil till Kafr Nahum och Iesho undervisade lärlingarna och predikade för folket. I Kafr Nahum samlades som vanligt mycket folk kring Iesho. Så mycket folk att de vandrade vidare mot trakten av Caesarea Pilipi för att få vara för sig själva. På vägen dit sa Iesho:
    – Det som ni frågade mig om när ni kom till mig, det svarade jag inte på då. Nu vill jag ge er svaret, men nu söker ni inte efter det.
    – Vem säger folk att jag är?
    Lärlingarna svarade att en del trodde att han var Yohannan döparen, en del att han var Eliah, medan andra trodde att han var profeten [5 Mos 18:15]. Han frågade:
    – Vad tror ni själva? Shemon Kepa svarade honom:
    – Du är Meshiha, den av Herren smorde konungen. Iesho sa:
    – Då är du är lycklig Shemon bar-Yonan för det är inte människor som har lärt dig detta, utan min far i himlen. Du är den klippa som jag ska bygga min församling på och den församlingen ska verka till tidens ände.
    Han förmanade dem att inte tala med andra om honom. Han sa:
    – Ge inte det som är heligt till hundarna. För då släpar de omkring med det i dyngan. Och kasta inte era pärlor till svinen. För svinen försöker äta dem och när de tuggat sönder sina tänder blir de arga och angriper er.
    – Lyssna nu noga på vad jag har att säga er. Människobarnet ska bli förkastad av prästerna, Stora rådet och de laglärda. Han ska överlämnas i romarnas våld och få lida mycket. Han kommer att bli dödad och sedan uppväckt på den tredje dagen.
Lärlingarna blev mycket ledsna när de hörde vad han sa. För han berättade allt vad som skulle ske, utan att dölja någonting. Shemon Kepa förde med sig Iesho avsides och började att säga emot honom:
    – Må den himmelske fadern bevara dig, herre! Detta får inte ske! Vi kommer att försvara dig.
    Iesho vände sig om och såg på sina lärlingar, vilka stod och tittade på honom och Shemon. Sedan vände han sig till Shemon och sa:
    – Gå undan, motståndare, och stå inte i vägen för mig! Dina tankar kommer inte från Herren utan från människor.
    Han kallade på lärlingarnas uppmärksamhet och sa:
    – Den som vill följa mig måste försaka sig själv och bära en tung börda. På så sätt kan man följa mig. Den som vill bevara sitt liv han ska mista det, men den som mister sitt liv för mig, han ska bevara det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?
    – Om någon kommer till mig utan att vara beredd att överge sin mor och sin far och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärling. Den som inte bär sin börda efter mig, kan inte vara min lärling.
    – Om någon av er vill bygga ett torn, så räknar han först ut hur mycket bygget kommer att kosta. Om han först påbörjar bygget men sedan kommer underfund med att han inte har råd att bygga klart, börjar man kanske att göra narr av honom. Så är det sannerligen - och ingen kan vara min lärling utan att avstå från allt han äger.
    – För min skull kommer man att släpa er inför domstolar och låta piska er i synagogorna. För min skull ska ni också föras inför furstar och kungar, för att vittna inför dem och inför de oupplysta folken.
    – Var inte rädda för dem! Alla hemligheter ska avslöjas och allt som är gömt ska bli synligt. Det jag säger er i mörkret ska ni säga i ljuset och vad ni hör viskas i ert öra ska ni predika från taken. Var inte rädda för dem som kan döda er kropp, men sedan inte kan göra er något mer ont. Men frukta honom som har makt över både kroppens och själens liv. Säljs inte sparvar för några kopparmynt? Men ingen sparv faller till marken bortglömd av fadern. På er är varje hårstrå räknat. Var inte rädda, ni är viktigare än många sparvar.
    – Lev som de hebreiska förfäderna gjorde. Lev som nomader vilka inte är bofasta någonstans i denna världen. [Hebré betyder förbivandrare]. Om de förföljer er i en stad så fly till en annan och om de angriper er i den stad ni flytt till så fly igen till en annan stad. Lyckliga är ni när man hatar er och förföljer er, men det inte finns någon plats där man inte har förföljt er tidigare. Sannerligen, ni hinner inte igenom alla Israels städer innan människobarnet kommer.
    – Ni ska inte tro att jag har kommit för att sprida fred i världen. Jag har kommit för att uppväcka söndring, så att:
Sonen sätter sig upp mot sin far och dottern mot sin mor och sonhustrun mot sin svärmor. Och husets herre får sitt eget husfolk till fiender. [Mik 7:6].
    – Var och en som känns vid mig inför människorna, ska jag kännas vid inför min far i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, ska jag förneka inför min far i himlen. Den som skäms för mig och mitt budskap, i denna svekfulla och syndfulla tillvaro, för honom kommer människobarnet att skämmas inför sin himmelske fader och de heliga änglarna.
    – Det bör vara tillräckligt för lärlingen, om det går för honom som det går för hans mästare. Och tillräckligt för tjänaren, om det går för honom som för hans herre. Men när de har kallat husbonden för Beelsebul, vad ska de då inte kalla hans husfolk?
Iesho klagade över människorna i de städer som hade sett alla hans verk, men ändå inte bättrat sig:
    – Stackars dig, Korazim! Stackars dig, Bet Saidan! För om människorna i Tyros och Sidon hade sett de underverk som ni har sett, så skulle de för länge sedan ha bättrat sig och klätt sig i säck och aska. Men för Tyros och Sidon ska det på domens dag bli drägligare än för er. Och Kafr Nahum, som har varit upphöjt till himlen, ska sänkas ända ner i Sheol. För om de underverk som blev gjorda i Kafr Nahum hade gjorts i Sodom, så hade Sodom funnits än i dag. För Sodoms folk ska det på domens dag bli drägligare än för folket i Kafr Nahum.
    – Några av er kommer att få se människobarnet i sitt rike redan innan ni dör.
En vecka senare, när de kommit tillbaka till Kafr Nahum, tog Iesho med sig Shemon Kepa, Yakhov bar-Zabdai och hans bror Yohannan högt upp på det berg som sluttar ner mot Kafr Nahum och Ginnesarasjön för att be. Däruppe såg lärlingarna hur Ieshos utseende förvandlades när han bad. Hans ansikte började stråla som solen och hans kläder blev glänsande vita. Inga kläder de någonsin sett tidigare hade varit så vita. Två personer visade sig och samtalade med Iesho om hans utträde ur denna värld, som skulle fullbordas i Yoreshlem. Lärlingarna föll i dvala. Men när de två männen, vilka de förstod var Moishe och Eliah, skulle lämna Iesho sa Shemon förvirrat:
    – Herre, så bra att vi är här. Om du vill så ska vi göra tre hyddor, en åt dig, en åt Moishe och en åt Eliah.
    Medan han talade övertäcktes de av ett ljust moln och ur molnet kom en röst som sa:
    – Detta är min älskade son. Honom har jag utvalt. Lyssna till honom.
    När lärlingarna hörde rösten blev de förskräckta och föll de ner mot marken. Iesho gick fram till dem och rörde vid dem och sa:
    – Ställ er upp och var inte rädda.
    När de såg upp såg de ingen utom Iesho. På vägen ner sa Iesho:
    – Tala inte om för någon vad ni har sett förrän människobarnet har uppstått från de döda. Lärlingarna frågade Iesho:
    – Vad menar de laglärda när de säger att Eliah måste komma före Meshiha? Iesho svarade:
    – Eliah skulle komma och upprätta allt igen [Mal 4:5]. Och Eliah har redan kommit, men de ville inte veta av honom utan behandlade honom precis som de ville. På samma sätt ska också människobarnet få lida genom dem.
    Lärlingarna trodde att han talade om Yohannan döparen.
När de kom ner till de andra lärlingarna såg de att mycket folk hade samlats kring dem och att de diskuterade med några skrifttolkare. När folk fick se Iesho hälsade de honom. Han frågade vad de diskuterade och en man ur hopen svarade:
    – Mästare, jag har fört min son till dig, därför att han är besatt av en stum demon. Demonen brukar kasta omkull pojken. Han får fradga kring munnen, börjar gnissla tänder och blir medvetslös. Dina lärlingar kunde inte driva ut demonen.
    Iesho sa:
    – Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Kom hit med din son.
    De förde pojken till honom och pojken började skaka och ramlade omkull på marken när han såg Iesho. Iesho frågade hur länge han haft det så här och pappan svarade:
    – Sedan han var litet barn. Det har hänt att demonen försökt kasta honom i elden eller dränka honom i sjön. Om du kan hjälpa oss så var snäll och gör det! Iesho svarade honom:
    – Om jag kan, säger du. Den som har förtroende för Herren förmår allt! Pappan ropade gråtande:
    – Jag tror! Förlåt min brist på tro. Iesho sa till demonen:
    – Du stumme och döve demon, jag befaller dig att lämna pojken och aldrig komma tillbaka.
    Pojken började skrika och skaka och sedan låg han så stilla att folk trodde att han hade dött, men Iesho tog honom i handen och reste honom upp.
När de var ensamma frågade lärlingarna varför inte de hade kunnat driva ut demonen. Iesho svarade:
    – För er brist på tro. Ni har fått förmågan att driva ut demoner, men ni tvivlar. Sannerligen, om ni har det allra minsta förtroende för Herren, blir allting möjligt för er. Sådan tro får ni genom bön och fasta.
    Än en gång berättade han om vad som skulle komma att hända i Yoreshlem.
    – Människobarnet ska överlämnas i romarnas händer. De kommer att döda honom, men på den tredje dagen ska han uppstå. Lärlingarna blev åter bedrövade, men ingen ställde några frågor.
    På vägen tillbaka till Shemon Kepas hus i Kafr Nahum gick lärlingarna en bit efter Iesho och diskuterade vilken lärling som var den störste. När de kom fram frågade Iesho vad de hade pratat om. De ville inte svara. Då satte sig Iesho ner och kallade till sig lärlingarna och sa:
    – Om någon av er vill vara den störste, så ska han hålla sig själv för att vara den minste och vara alla andras tjänare.
    Han kallade på ett barn och ställde det framför dem. Han la armen om barnet och sa:
    – Om ni inte ändrar er och blir som detta barn, så kommer ni inte till Herrens rike. Men den som är så ödmjuk att han är som ett barn, han blir den störste av er i Herrens rike.
    – Den som tar emot ett barn i mitt namn tar emot mig. Men den som förför en av dessa små, för honom vore det bättre att han sänktes i havet med en kvarnsten om halsen. Stackars världen för förförelsen. Den kommer. Men stackars den som kommer med förförelsen.
    – Om din hand eller din fot förför dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. För det är bättre att leva med detta lyte än att ha händerna och fötterna i behåll och gå mot fördärvet. Om ditt öga förför dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. För det är bättre för dig att leva enögd, än att ha båda ögonen i behåll och gå mot fördärvet.
    Yohannan bar-Zabdai berättade att de mött en man som drev ut demoner i Ieshos namn, men att de försökte hindra honom eftersom han inte var en av dem. Iesho sa:
    – Motarbeta honom inte. Ingen som har gjort en kraftgärning i mitt namn kan sedan tala illa om mig. Den som inte är emot oss, han är med oss.
I Kafr Nahum gick en indrivare för tempelskatten fram till Shemon Kepa och sa:
    – Brukar inte er mästare betala tempelskatt? Shemon svarade:
    – Jo...
    När Shemon träffade Iesho förekom Iesho honom med frågan:
    – Vad anser du Shemon? Vilka beskattas av jordens kungar? Sönerna eller folket? Shemon svarade:
    – Folket. Då sa Iesho:
    – Således slipper sönerna betala skatt. Men för att de inte ska vända sig emot oss av denna anledning, gå ner till sjön och kasta ut en krok. Den första fisk som du drar upp har en silverpeng i munnen. Betala skatt för dig och mig med den.
Sedan gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: "Vem säger människorna att jag är?" De svarade: "Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna."
[Mark 1981 8:27].


Jesus sade: Sök och ni skall finna. Men det som ni frågade mig om i de dagarna sade jag er då ingenting om. Nu vill jag säga det, men ni söker inte efter det. [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet, Thomasevangeliet logion 92].



"Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den."  [Matt 1981 16:15].


Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias. [Matt 1981 16:20].

(Jesus sade:) Ge inte det heliga åt hundarna så att de kastar det i dynghögen. Kasta inte pärlorna till svinen för att de inte skall [...] [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet, Thomasevangeliet logion 93].



"Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppväckt på tredje dagen."  [Luk 1981 9:22].




Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: "Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig." [Matt 1981 16:22].


Men han vände sig om, och när han såg lärjungarna tillrättavisade han Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors." [Mark 1981 8:33].



Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: "Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?" [Mark 1981 8:34].

"Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge. Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar, för att se om han har råd med bygget? Annars kan det hända att de som ser att han har lagt grunden men inte kan bygga färdigt börjar göra narr av honom och säger: Den där, han satte igång ett bygge men kunde inte få det färdigt!" [Luk 1981 14:26].

"Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger." [Luk 1981 14:33].

"Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. Och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna." [Matt 1981 10:17].

"Var alltså inte rädda för dem. Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte ska bli känt. Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken. Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar."  [Matt 1981 10:26].

Jesus sade: "Bliv sådana som går förbi."
[Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet,
Thomasevangeliet logion 42].

"Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Om man förföljer er i den ena staden, så fly till nästa. Sannerligen, ni hinner inte till alla städer i Israel förrän Människosonen kommer." [Matt 1981 10:22].

Jesus sade: "Saliga är ni när man hatar och förföljer er, men inte finner någon plats där man förföljde er."
[Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet, Thomasevangeliet logion 68].

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. 
[Matt 1981 10:34].

Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.  [Matt 1981 10:32].

Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för, när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.
[Mark 1981 8:38].

Lärjungen skall vara nöjd om han får det som sin lärare och tjänaren om han får det som sin herre. Om man har kallat husets herre för Beelebul, kan då hans husfolk vänta sig något bättre? [Matt 1981 10:25].

Sedan började han anklaga de städer där han hade utfört så många underverk och förebrå dem att de inte hade omvänt sig: "Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för läng sedan omvänt sig i säck och aska. Men jag säger er: för Tyros och Sidon skall det bli lindrigare på domens dag än för er. Och du Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall törtas ner i dödsriket. Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar ännu idag. Men jag säger er: för Sodoms land skall det bli lindrigare på domens dag än för dig." [Matt 1981 11:20].

Och han sade: "Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt."
[Mark 1981 9:1].

Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. [Luk 1981 9:28].

Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen bliekning i världen kan göra några kläder.
[Mark 1981 9:2].

Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. [Matt 1981 17:2].

Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn, men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom, sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia" - han visste inte vad han sade. Men medan han talade, kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: "Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom", och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. [Luk 1981 9:30].

När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda." De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus. När de gick ner från berget, sade Jesus åt dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda." Lärjungarna frågade honom: "Vad menar då de skriftlärda med att Elia först måste komma?" Han svarade: "Visst skall Elia komma och återställa allt. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så skall de också låta Människosonen lida." Då förstod lärjungarna att han talade om Johannes döparen. [Matt 1981 17:6].





När de kom tillbaka till lärjungarna, fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom, greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: "Vad är det ni diskuterar?" - "Mästare", svarade en i mängden, "Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte." Han sade: "Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!" De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus, började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: "Hur länge har det varit så här med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus svarade: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Då ropade pojkens far: "Jag tror. Hjälp min otro!" När Jesus såg att folk strömmade till, sade han strängt till den orena anden: "Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka." Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom, frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut den?" Han svarade: "Den sorten kan bara drivas ut med bön." [Mark 1981 9:14].







När de var ensamma, kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Varför kunde inte vi driva ut demonen?" Han svarade: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn, kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."
[Matt 1981 17:19].

Då gingo lärjungarne fram till Jesus afsides och sade: "Hvarför kunde icke vi utdrifva honom?" Men Jesus sade till dem: "För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig, och intet skall vara omöjligt för eder. Men detta slag utgår icke utan genom bön och fasta." [Matt 1883 17:19].

"Lyssna noga på vad jag nu säger till er: Människosonen skall överlämnas i människors händer." Men de förstod inte vad han menade, det var fördolt för dem för att de inte skulle fatta det, och de vågade inte fråga honom vad det betydde. [Luk 1981 9:44].

De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. [Mark 1981 9:33].

Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.
[Matt 1981 18:2].




Johannes sade till honom: "Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss." Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss." [Mark 1981 9:38].


När de hade återvänt till Kafarnaum, kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare någon tempelskatt?" - "Jo", svarade han. När Petrus var hemma igen, frågade Jesus innan han hunnit säga något: "Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska konungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?" Då Petrus svarade: "Av andra", sade Jesus: "Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig."  [Matt 1981 17:24].

Kapitel 9.
(Våren år 33). Påsken närmade sig och nu var tiden inne för Ieshos utträde ur denna värld och upptagande till himlen. De började åter vandra mot Yoreshlem. De gick genom byar och städer i Galil och han undervisade på vägen.
    Det kom underrättelser från Yoreshlem att några knanaias från Galil hade gripits sedan de hade anklagats för att ha överfallit och knivdödat en romersk soldat. Den romerske prokuratorn Pontius Pilatus hade låtit föra männen till offeraltaret i templet, där de dagliga blodsofferritualerna pågick. De romerska soldaterna hade föst bort de tjänstgörande prästerna och skurit upp männens ådror så att deras blod blandades med offerdjurens blod. Och sedan låtit männen förblöda. I israeliternas ögon drabbades dessa knanaias, frihetsivrare, av ett öde långt värre än bara döden. Pilatus beräkning var att detta skulle verka avskräckande mot nya knivöverfall.
    – Tror ni att dessa män var större syndare än alla andra galileer, eftersom detta kunde hända dem? frågade Iesho. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Yoreshlem?
    – Nej, säger jag, men om ni inte bättrar er och låter omvända er och lever rättfärdigt, så ska ni också mista era liv, så som dessa män miste sina.
    Han berättade en liknelse för dem:
    – En man hade ett fikonträd i sin vingård, men han hittade aldrig någon frukt på det. Han sa åt sin trädgårdsmästare att hugga bort trädet eftersom det inte burit frukt på tre år. Han var rädd att trädet skulle förstöra jorden. Trädgårdsmästaren bad att trädet skulle få bli kvar i ett år till. Han skulle gräva runt trädet och gödsla det, så att det kanske gav frukt. Om inte kunde de hugga bort trädet nästa år.
    Någon frågade honom:
    – Herre, är det bara några få som blir räddade? Iesho sa:
    – Gå in genom den trånga porten. Vid och bred är den väg som leder till fördärvet och många färdas på den vägen. Men trång är den port och smal är den väg som leder till livet. Och få är de som finner den vägen.
    – När husets herre har låst porten och ni blivit kvar utanför och står där och bultar och säger: Herre, öppna för oss!, så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är? Då säger ni: Vi har ätit och druckit tillsammans med dig och du har undervisat i våra byar och städer. Han kommer då att svara: Jag vet inte vilka ni är. Gå bort härifrån, ni ogärningsmän.
    – Ni kommer att gråta och skära tänder när ni får se Abraham, Ishak och Yakhov och alla profeterna vara i Herrens rike. Människor ska komma från jordens alla hörn och bjudas till bords i Herrens rike, medan ni själva blir utdrivna.
    Iesho berättade ytterligare en liknelse:
    – En man ville ordna ett kalas för sina vänner. När förberedelserna var klara sände han sin tjänare för att kalla på gästerna. Den förste som tjänaren kallade svarade: Några köpmän är skyldig mig pengar och de kommer till mig i kväll. Jag ber om ursäkt, men jag kan inte komma till kalaset. Nästa person som kallades svarade: Jag har köpt ett hus och har avtalat att arbeta några dagar som en del av betalningen. Tyvärr kan jag inte komma. En annan som blev kallad svarade: En bekant ska gifta sig och jag ska ordna festen och har därför inte tid att komma. Ytterligare en annan svarade: Jag ska gå och hämta arrendet på en gård som är min. Jag ber om ursäkt, men jag kan inte komma.
    – När tjänaren kom tillbaka till sin herre berättade han vad som hade hänt och mannen sa då till sin tjänare: Gå till stadens gator och gränder och bjud alla fattiga och sjuka som du träffar på till mitt kalas.
    – Köpmän och handelsmän ska inte gå in i min fars boningar. Många är kallade men få är utvalda.
    Han berättade också liknelsen om Lazar och den rike mannen.
    – En rik man klädde sig i purpur och linne och hade kalas varje dag. Vid den rike mannens port låg en tiggare vid namn Lazar, full av sår som slickades av hundarna. Lazar önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Så dog tiggaren och fördes till Abrahams sida av änglarna. Så dog också den rike mannen och begravdes och fördes bort för att pinas i dödsriket. Från sin plats i dödsriket, kunde han långt borta se Abraham och Lazar och han ropade: Fader Abraham, hjälp mig, skicka Lazar att doppa fingerspetsen i vatten för att fukta min tunga. Jag plågas av hettan och torkan. Men Abraham svarade: Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lazar sitt onda. Nu tröstas han, medan du plågas. Dessutom finns en avgrund mellan oss, så att ingen av oss ska kunna komma till er, och ingen av er ska kunna komma till oss. Då sa mannen: Far, då ber jag dig att skicka någon att varna mina bröder, så att inte de också kommer hit och blir plågade. Abraham svarade: De har Moishe och profeterna som vägleder dem. Men mannen sa: Nej, far, om någon kommer till dem, uppväckt från de döda, då kommer de att lyssna och vända om. Abraham svarade: Lyssnar de inte till Moishe eller profeterna, så lyssnar de inte heller till en vålnad som har uppstått från de döda.
    När han hade talat färdigt sa några fariseer till honom:
    – Skynda dig att fly från Galil. Herodes söker dig för att låta döda dig. Iesho sa:
    – Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och botar sjuka, men om tre dagar är jag framme i Yoreshlem. Inga profeter dödas i Galil. Det passar sig inte för en profet att dödas någon annanstans än i Yoreshlem.



När tiden var inne för hans upptagande till himlen, vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig.
[Luk 1981 9:51].


Vid samma tillfälle kom några och berättade för honom om de galileer vilka blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: "Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de."
[Luk 1981 13:1].















Och han gav dem denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det, men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårds-mästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.'" [Luk 1981 13:6].



Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir räddade?" Han sade till dem: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas. När väl husets herre stigit upp och låst porten och ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är. Då säger ni: Vi har ätit och druckit tillsammans med dig, och du har undervisat på våra gator. Han skall svara: Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare. - Där skall ni gråta och skära tänder, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva blir utdrivna. Och människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike." [Luk 1981 13:23].








Jesus sade: En man hade gäster. När han gjort i ordning måltiden skickade han ut sin tjänare för att kalla på gästerna. Han gick till den förste. Han sade till honom: "Min herre bjuder dig att komma." Han sade: "Några köpmän är skyldiga mig pengar. De kommer till mig i kväll. Jag skall gå och ge dem mina order. Förlåt, men jag kan inte komma till måltiden." Han gick till en annan. Han sade till honom: "Min herre bjuder dig att komma." Han svarade honom: "Jag har köpt ett hus och man begär en dag av mig. Jag har inte tid." Han kom till en annan. Han sade till honom: "Min herre bjuder dig att komma." Han svarade honom: "Min vän skall gifta sig och jag skall ordna festen. Jag kan inte komma. Förlåt, men jag kan inte infinna mig till måltiden." Han gick till en annan. Han sade till honom: "Min herre bjuder dig att komma." Han svarade honom: "Jag har köpt en gård. Jag skall gå och hämta arrendet. Jag kan inte komma. Förlåt, men jag kan inte infinna mig." Tjänaren kom. Han sade till sin herre: "De som du bjöd till måltiden har tackat nej." Mannen sade till sin tjänare: "Gå ut på vägarna. För hit dem som du finner så att de kan äta måltiden. Köpmän och handelsmän skall inte gå in i min Faders boningar."  [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet. Thomasevangeliet logion 64].






"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt av resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.' Men Abraham svarade: 'Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.' Mannen sade: 'Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder och han måste varna dem, så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.' Abraham sade: 'De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.' Mannen svarade: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.' Men Abraham sade: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.'" [Luk 1981 16:19].





Just då kom några fariseer och sade till honom: "Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig." Han svarade: "Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på den tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem." 
[Luk 1981 13:31].
    De vandrade vidare och Iesho sa till en man de mötte:
    – Följ mig! Men mannen svarade:
    – Herre, låt mig först gå hem och begrava min far. Iesho sa då:
    – Låt de döda ta hand om sina döda, men gå själv och förkunna om Herrens rike.
    En annan man sa:
    – Jag ska följa dig herre, men låt mig först ta farväl av dem därhemma. Iesho svarade:
    – Han som ser sig om när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Herrens rike.
    Vid denna tid hördes Iesho också säga:
    – Jag prisar dig far, himlens och jordens herre, för att du dolt sanningen för de lärda och kloka och uppenbarat den för dem som är som barn. Ja far, så har du bestämt.
    – Allt har min far anförtrott mig. Ingen vet vem sonen är utom fadern. Och ingen vet vem fadern är utom sonen.
    Han vände sig till lärlingarna och sa:
    – Lyckliga är de som ser vad ni ser. Sannerligen, många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det. Och velat höra vad ni får höra, men fick inte höra det.
    Han sa också:
    – Kom till mig, ni arbetande och betungade, så ska jag ge er ro. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Då ska era själar finna ro, för mitt ok är lätt och mitt herravälde är milt.
    En laglärd frågade honom, i en något ironisk ton:
    – Mästare, vad ska då jag göra för att vinna evigt liv? Iesho svarade:
    – Vad står det i lagen? Hur tyder du orden? Mannen svarade:
Du ska älska skaparen din herre av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och av hela ditt förstånd. Och älska din nästa som dig själv.
[5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18. "Schema"].
Iesho sa:
    – Det är rätt. Gör det så får du leva.
    Kanske för att framhäva sin egen ställning, frågade mannen:
    – Men vem är min nästa? Iesho svarade:
    – En man var på väg från Yoreshlem ner till Yeriho, när han blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan försvann de och lät mannen ligga kvar halvdöd. En präst råkade komma samma väg, men när han fick se mannen gick han åt sidan och fortsatte förbi. På samma sätt handlade en levit som kom gående förbi.
    (Moishe och hans bror Aaron var av Levis stam och leviterna hade efter Moishe haft en särställning bland israeliterna. Men vid denna tid hade de förlorat det mesta av sitt inflytande).
    – Men en samarier kom och fick se mannen ligga där och han kände medlidande med honom. Han gick fram till honom och hällde olja och vin på hans sår och förband honom. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett värdshus. Nästa dag gav han värdshusvärden två denarer och sa: Sköt om honom! Kostar det mer, så ska jag betala dig på återvägen från Yoreshlem. Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?
    Mannen svarade:
    – Den som visade honom barmhärtighet. Då sa Iesho:
    – Gå du och gör som han!
Iesho hade först tänkt gå genom Samaria. Han sände några att gå före in i en samarisk by för att söka efter natthärbärge. Men i den byn ville de inte ta emot honom eftersom han var på väg mot Yoreshlem till påskhögtiden - samarier gick inte till templet i Yoreshlem för att fira högtiderna. Yakhov och Yohannan, Zabdais söner, frågade Iesho:
    – Herre, ska vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?
    Men Iesho vände sig mot Yakhov och Yohannan och tillrättavisade dem:
    – Om någon gör orätt mot er, så visa honom tillrätta. Och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han gör orätt mot er sju gånger om dagen och sju gånger om dagen ångrar sig, så förlåt honom.
    Iesho bestämde att de skulle gå en väg som gick längre österut och de fortsatte till en annan by för att tillbringa natten där i stället. Senare sa lärlingarna:
    – Ge oss större tro. Iesho svarade:
    – Om ni har en tjänare som plöjer er mark och vallar era får, så bjuder ni honom inte att sitta ner och äta så fort han kommer hem, utan ni säger åt honom att göra i ordning maten och passa upp på er medan ni äter. Sedan får han själv äta. På samma sätt är det med er.
    – Tjänaren blir inte tackad för att han gör vad han är ålagd. När ni har gjort allt som ni ska göra, ska ni i stället säga: Vi är dåliga tjänare, för vi har bara gjort det vi var ålagda.
    – Lärlingen är inte förmer än sin läromästare, men när han är fullärd blir han som mästaren.
Nästa dag när de gick söderut genom östra Samarias ödemarker stannade Iesho vid vägen för att be. När han hade avslutat bönen bad en av lärlingarna:
    – Herre, lär oss att be. Yohannan lärde sina lärlingar att be. Och Iesho började undervisa dem om bönen:
    – När ni ber ska ni inte upprepa fraser av tomma ord. En del människor menar att de blir bönhörda för att de ber långa böner. Men gör inte som de, för er skapare vet vad ni behöver redan innan ni ber om det. Be så här:

Skapare,
du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden och i himlen.
Ge oss mat för i dag
och förlåt oss våra fel,
så som vi förlåter
var och en som gjort fel mot oss.
Pröva oss inte över vår förmåga
och rädda oss från det onda.
Riket är ditt
och makten
och äran
i evighet.
Sannerligen.

    – När ni ber, så passa på att förlåta de människor som gör fel mot er, så ska er skapare i himlen förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, så förlåter inte han er.
    När de närmade sig en by i nordöstra Yehuda, nära gränsen till Samaria, kom tio hudsjuka människor emot honom, vilka inte fick vistas bland andra människor. De stannade på avstånd och började ropa:
    – Iesho, mästare, hjälp oss! Då sa Iesho:
    – Gå och visa upp er för en präst!
    De gick för att söka upp en präst och på vägen blev de friska. En av dem var samarier och när han såg att han blivit frisk, vände han i stället tillbaka för att tacka. Med hög röst tackade han Herren och kastade sig framför Ieshos fötter och tackade honom också. Iesho frågade:
    – Blev inte alla tio friska? Var är de nio andra? Är det bara denna samarier som har vänt tillbaka för att ära Herren?     I byn Efraim frågade några fariseer när Herrens rike skulle komma. Iesho svarade:
    – Herrens rike är ingen plats som man kan se framför sig. Ingen kan säga att det är på den ena platsen eller den andra. Nej, Herrens rike är inom er.
    När de vandrade ner mot Yardendalen, från Efraim, sa han till lärlingarna:
    – Det ska komma en tid när ni längtar efter att få uppleva en enda av era dagar tillsammans med människobarnet, utan att ni kommer att få det. Man ska säga till er: Där är han! eller Här är han! Men gå inte dit. För som när blixten lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så ska han visa sig för människorna nästa gång. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte.
    Från Yardendalen vandrade de senare upp mot Yeriho. Iesho gick först och efter gick lärlingarna och de andra som följde honom. De började bli ängsliga och de undrade över vad som skulle komma att hända. Han samlade dem för att tala om det för dem. Han sa:
    – Nu ska vi gå upp till Yoreshlem. Där ska människobarnet överlämnas till prästerna och de laglärda, vilka kommer att döma honom till döden och överlämna honom till romarna och dessa kommer att håna honom och plåga honom och döda honom. Men på den tredje dagen kommer han att återuppstå.
    Yakhov och Yohannan, Zabdais söner, kom fram till Iesho och sa:
    – Mästare, vi vill be dig om en sak. Iesho sa:
    – Vad vill ni att jag ska göra för er? De bad:
    – Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster. Iesho svarade dem:
    – Ni vet inte vad ni begär! Kan ni dricka ur den kalk som jag nu ska dricka? Eller gå igenom det dop som jag nu ska gå igenom? De svarade att de kunde det. Iesho sa:
    – Ja, den kalk jag dricker ur ska ni också få dricka ur, och det dop jag går igenom ska också ni få gå igenom. Men det tillkommer inte mig att bestämma hur det ska bli i Herrens rike.
    De andra lärlingarna blev arga på Yakhov och Yohannan, men Iesho sa till dem:
    – Ni vet att de som anses vara stora i denna världen sätter sig själva över de andra och styr över dem. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare och den som vill vara störst bland er ska vara allas slav. Människobarnet har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till människorna. Och så ska ni också göra.
    När de närmade sig Yeriho möttes de av en stor folkskara som fått veta att Iesho var i antågande. En mycket rik uppbördsman vid namn Sakai ville gärna se vem Iesho var, men eftersom han var liten till växten så kunde han inte se något för allt folket. Därför sprang han i förväg tillbaka mot Yeriho och klättrade upp i ett träd. När Iesho gick förbi under trädet tittade han upp mot Sakai och sa:
    – Skynda dig att klättra ner Sakai. I dag ska jag gästa ditt hem.
    Sakai skyndade sig ner från trädet och tog med glädje emot Iesho i sitt hem. En del mumlade förargat:
    – Han har tagit in hos en syndare. Men Sakai lovade Iesho:
    – Hälften av vad jag äger ska jag ge till de fattiga. Och har jag lurat någon på pengar, så ska jag betala igen fyrdubbelt.
    Iesho sa:
    – I dag har räddningen kommit till detta hus. Sakai är också en son av Abraham och människobarnet har kommit för att söka upp det förlorade fåret och rädda det.
    När de lämnade Yeriho för att gå vidare mot Yoreshlem, hade sällskapet som följde Iesho blivit ännu större. Strax utanför Yeriho gick de förbi den blinde tiggaren Bartimai. När Bartimai hörde att det var Iesho från Nazírat som kom, började han ropa:
    – Iesho, Dawids son, känn medlidande med mig.
    Många i Ieshos följe försökte tysta ner honom, men han började ropa ännu högre:
    – Dawids son, känn medlidande med mig!
    Då stannade Iesho och bad att mannen skulle föras till honom. De gick till den blinde och sa att Iesho kallade på honom. Då kastade Bartimai av sig manteln och reste sig och blev förd till Iesho. Iesho frågade honom vad han kunde göra för honom och Bartimai bad att han skulle bota honom från hans blindhet. Iesho sa:
    – Din tro har hjälpt dig.
    Bartimai fick tillbaka sin syn och gick och hämtade sin mantel och följde med Iesho mot Yoreshlem.
När de kom till Bet Ania stannade de hos Marta, Mirjam och Shemon Lazar. De var kvar där även nästa dag, som var shabat. På morgonen efter shabat vandrade de vidare mot Yoreshlem och när de närmade sig Yoreshlem började Iesho gråta över staden och profetera:
    – Yoreshlem, Yoreshlem. Du som dödar profeterna och stenar sändebuden som kommer till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar? Men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Om du denna dag hade förstått vad som ger fred! Men det är nu dolt för dig.
    – De ska komma en tid när fienden omringar dig, bygger vallar runt dig och ansätter dig från alla håll. De ska slå dig och ditt folk till marken, och de ska inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod när tiden var inne för Herrens besök. Sannerligen, sedan kommer ni inte att se mig igen förrän ni säger:
Välsignad är han som kommer i Herrens namn.
När Iesho var på väg ner från Olivgårdsberget mot staden fick han tag på en åsna som han satte sig på. Pilgrimer i Yoreshlem som fick veta att Iesho var på väg, skar kvistar av palmblad och gick för att möta honom. Hela skaran av människor började prisa Herren för alla mirakel de bevittnat och de sjöng:

Välsignad är Dawids son.
Välsignad är han som kommer i Herrens namn.
Välsignat är vår far Dawids rike,
som nu ska återupprättas.
Fred i himlen och ära i höjden.

Några fariseer i folkmassan kom till Iesho och sa:
    – Mästare, säg åt dem att sluta sjunga. Iesho svarade:
    – Sannerligen säger jag er, om de tystnar så börjar stenarna att ropa.
    När de tågade in i Yoreshlem väckte de mycket uppmärksamhet och man frågade vem denne man var. Andra svarade:
    – Det är Iesho, profeten från Nazírat i Galil.

Till en annan sade han: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." Då sade Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike." En annan man sade: "Jag skall följa dig herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma." Jesus svarade: "Den som ser sig om, när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."
[Luk 1981 9:59].






I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för." Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra vad ni hör, men fick inte höra det."
[Luk 1981 10:21].

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." [Matt 1981 11:28].

Jesus sade: Kom till mig ty mitt ok är lätt och mitt herravälde är milt. Ni skall finna vila åt er.
[Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet.
Thomasevangeliet logion 90].

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: "Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen, hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: "Och vem är min  nästa?" På den frågan svarade Jesus: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.' Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"  [Luk 1981 10:25].















I alla händelser måste man en gång skaffa sig natthärberge i samariternas land. På denna väg torde Lukas tänka, när han i 9:51 ff. berättar, huru Jesus genom bud, som han sändt i förväg, bad om natthärberge i en samaritisk by enligt en sed, som jag också gärna följt i dylika fall för att kunna träffa aftalet mera obesväradt och för att få kvällsvarden färdig i tid.
[Dalman. Orter och vägar i Jesu lif. Sid 161].

När tiden var inne för hans upptagande till himlen, vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: "Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?" Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by. [Luk 1981 9:51].

"Ta er i akt! Om din broder gör orätt, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig så förlåt honom. Även om han gör orätt mot dig sju gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom." [Luk 1981 17:3].

Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. [Luk 1981 17:11].

Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn, skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er. Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt är det med er: när ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra." [Luk 1981 17:5].

"Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare." [Luk 1981 6:40].

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade, sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." [Luk 1981 11:1].





"Så skall ni be:

        Vår fader, du som är i himlen.
        Låt ditt namn bli helgat.
        Låt ditt rike komma.
        Låt din vilja ske,
        på jorden så som i himlen.
        Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
        Och förlåt oss våra skulder,
        liksom vi har förlåtit
        dem som står i skuld till oss.
        Och utsätt oss inte för prövning,
        utan rädda oss från det onda." [Matt 1981 6:9].

       "Ty riket är ditt
        och makten
        och härligheten
        i evighet.
        Amen."
[Peisker. Evangeliesynops, sid 34: Didache 8:2].



"Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er fader i himlen förlåta er era överträdelser."  [Mark 1981 11:25].

"Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser."  [Matt 1981 6:15].

När han var på väg in i en by, kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, mästare, förbarma dig över oss!" Då sade han till dem: "Gå och visa upp er för prästerna!" Och medan de var på väg dit, blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?" Och han sade till mannen: "Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig." [Luk 1981 17:12].



Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. [Joh 1981 11:54].

Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Där är det. Nej, Guds rike är inom er."  [Luk 1981 17:20].

Till lärjungarna sade han: "Det ska komma en tid när ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. [Luk 1981 17:22].



De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: "Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå." [Mark 1981 10:32].





Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: "Mästare, vi vill be dig om en sak." - "Vad vill ni att jag skall göra för er?" frågade han. De svarade: "Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster." Jesus sade: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?" De svarade: "Ja, det kan vi." Jesus sade: "Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill." [Mark 1981 10:35].






När de andra tio hörde detta, blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."  [Mark 1981 10:41].

Pilgrimen från Bordeaux fann det [sykomorträdet som Zakkeus' klättrat upp i] vid samma väg, men närmare sluttningen ned från bergsbygden. Omkring 570 vördades trädet ännu, men var förtorkadt.  [Dalman. Orter och vägar i Jesu lif. Sid 182].

Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit, såg han upp mot honom och sade: "Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem." Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: "Han har tagit in hos en syndare." Men  Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon, skall jag betala igen det fyrdubbelt." Jesus sade till honom: "I dag har räddningen nått detta hus - han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det."
[Luk 1981 19:2].





De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret, började han ropa: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Många sade åt honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus stannade och sade: "Kalla hit honom." De gjorde det och sade till den blinde: "Var lugn. Stig upp, han kallar på dig." Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Den blinde sade: "Rabbouni, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Gå, din tro har hjälpt dig." Genast kunde mannen se och han följde honom på vägen. [Mark 1981 10:46].













När han kom närmare och såg staden, började han gråta över den och sade: "Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De ska slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod när tiden var inne för Guds besök." [Luk 1981 19:41].

"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."  [Matt 1981 23:37].






Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung." Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: "Frukta inte, dotter Sion. Se din konung kommer, sittande på en ungåsna." [Joh 1981 12:12].


Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden." Några fariseer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta." Han svarade: "Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa."  [Luk 1981 19:40].







När han drog in i Jerusalem, blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen." [Matt 1981 21:10].
 
Kapitel 10.
(Fyra dagar före påsk år 33; söndag). I Yoreshlem begav sig Iesho först till templet och sedan gick han omkring i staden och såg sig om. Några greker av israelisk härkomst, vilka hade vallfärdat till templet för att fira påsk, hade hört talas om Iesho och sökte efter honom. När Iesho fick veta det sa han till lärlingarna:
    – Tiden har kommit då människobarnet ska förhärligas. Jag är också ledsen för det som ska ske. Men ska jag be fadern att rädda mig? Nej! Det är just för denna stund jag har kommit. Nu faller domen över denna världen och nu ska denna världens härskare fördrivas.
    – När jag har blivit upphöjd från jorden, ska jag dra er alla till mig.
    – Sannerligen säger jag er, det frö som bevaras år efter år ger ingen skörd. Men det frö som faller i jorden och börjar gro ger en rik skörd. Den som klamrar sig fast vid detta liv ska förlora det, men den som offrar det ska ha ett annat, evigt liv. Om någon vill tjäna mig så ska han göra som jag. Och där jag är där kommer också mina tjänare att vara.
    – Var inte oroliga. Tro på Herren och tro på mig. I min fars hus finns många rum och jag har ju sagt att jag går bort och bereder plats för er. Och då förstår ni väl att jag också kommer tillbaka och hämtar er?
    – Ännu en kort tid är jag hos er, men sedan går jag och vägen dit jag går känner ni. Då sa Yehuda Toma:
    – Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna till vägen? Iesho svarade:
    – Jag är vägen! Den som går genom mig kommer till fadern. Jag är vägen, sanningen och livet. Ni känner till vägen och ni har sett fadern. Då sa Pilipos:
    – Herre, när såg vi fadern? Visa oss fadern.
    Iesho sa:
    – Så länge som jag har varit tillsammans med er! Och ändå känner du mig inte Pilipos? Den som har sett mig har sett fadern. Tror du inte att jag är i fadern och att fadern är i mig? Tro det åtminstone för mina gärningar.
    – Ännu en tid har ni ljuset hos er. Gå framåt medan ni har ljuset, så att ni inte överraskas av mörkret. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.
    – När jag går till fadern ska jag be honom ge er en annan hjälpare, sanningens heliga ande, som ska vara hos er för alltid. Världen kan inte ta emot den, för världen ser den inte och känner den inte. Men ni känner den. Den heliga anden ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.
    – Ni hörde att jag sa, att jag går till fadern och kommer tillbaka till er igen. Om ni älskar mig, ska ni glädjas med mig när jag går till fadern. För min far är större än jag.
    Det började bli kväll. Iesho och lärlingarna gick till Bet Ania.

(Måndag). Nästa dag när de var på väg till Yoreshlem blev Iesho hungrig. Han fick se ett fikonträd och hoppades finna några fikon på trädet. Vårskörden av fikon brukade ge särskilt stora och saftiga fikon och vid denna tid på året brukade dessa ha hunnit utveckla sig till stora kart som kunde ätas. Men han hittade bara löv och sa:
    – Aldrig mer ska någon äta frukt från dig.
    När de kom fram till Yoreshlem gick han till templet och gjorde vad han länge hade velat göra. På tempelgården stod de försäljare som sålde djuren som skulle offras och de växlare som växlade romerska denarer, vilka var förbjudna i templet, till israeliska sikler. Han gjorde en piska av repstumpar och drev med den ut försäljarna, med deras oxar och får. Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar. Och han skällde ut dem som använde tempelområdet som genväg och transportväg till och från staden. Han sa:
    – Herrens hus ska vara ett bönehus för alla folk. Men ni har gjort det till en saluhall och ett rövarnäste.
    Några fariseer sa till honom:
    – Vad kan du visa oss för tecken som visar att du har rätt att göra så här?
    Iesho svarade:
    – Riv ner detta tempel, byggt av människohänder, så ska jag låta ett tempel uppstå på tre dagar, vilket inte är byggt av människohänder.
    Han gick sedan till en av pelargångarna med lärlingarna. Blinda och halta fördes fram till honom och blev botade. Men när prästerna och skrifttolkarna hörde barnen ropa: Välsignad är Dawids son! så blev de arga och sa till Iesho:
    – Hör du vad de säger? Han svarade dem:
    – Ja, har ni aldrig läst:
Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig.
Översteprästerna och de laglärda bestämde sig för att förgöra honom. De var rädda för honom eftersom han undervisade folket med större auktoritet än de själva och eftersom han alldeles tydligt inte hade tänkt att underordna sig dem eller inordna sig i deras styre. De började noggrant att utforma en plan för att döda honom. Men ännu var inte tiden inne och på kvällen gick Iesho och lärlingarna åter till Bet Ania, där de stannade över natten.



Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt, vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent. [Mark 1981 11:11].

Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus." Filippos gick och talade om det från Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: "Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn." Då hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt." Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig." [Joh 1981 12:20].

"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går den känner ni." Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Jesus svarade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom." Filippos sade: "Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss." Jesus svarade: "Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull." [Joh 1981 14:1].

Jesus svarade: "Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går." [Joh 1981 12:35].

"Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er." [Joh 1981 14:16].

"Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er." [Joh 1981 14:26].

"Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag." [Joh 1981 14:28].

När de gick från Betania nästa dag, blev han hungrig. Då fick han på långt håll syn på ett fikonträd med gröna blad och gick dit för att se om det fanns någonting på det. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad; det var inte rätta tiden för fikon. Då sade han till trädet: "Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig!" [Mark 1981 11:12].

Fikonträden tycka om en varm växtplats, under det att oljeträden utmärkt föredraga kylan. Därför står ett fikonträd på skyddadt ställe på Oljebergets sluttning mot öster på sin rätta plats. Där finnas också fikonträd nog äfven i våra dagar. På detta ställe var en tidig utveckling af de första frukterna att vänta, hvilka visa sig bredvid bladen i fjolårsskottens spetsar, äfven om det icke kunde vara tal om att de vid påsktiden också skulle vara mogna. Men orientalen äter också den ännu saftlösa frukten (faddsch), som smakar en smula beskt. [Dalman. Orter och vägar i Jesu lif].

De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: "Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." [Mark 1981 11:15].

Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar.  [Joh 1981 2:15].

Judarna sade då till honom: "Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?" Jesus svarade: "Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar!" [Joh 1981 2:18].


Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: "Hosianna Davids son", blev de förargade och sade till honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade: "Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?"
[Mark 1981 21:14].

Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. När det blev sent lämnade de staden. [Mark 1981 11:18].

(Tisdag). Nästa morgon när de gick förbi fikonträdet såg lärlingarna att det hade torkat ut. Shemon Kepa kom ihåg vad som hade hänt och sa:
    – Mästare, titta, fikonträdet som du förbannade har vissnat! Iesho sa till dem:
    – Om ni hade förtroende och inte tvivlade, så skulle Herren ge er makt att låta berget här hävas upp och fara ut i havet.
    När de kom fram till Yoreshlem gick Iesho till templet och började tala till folk på Israeliternas förgård. Det kom skrifttolkare fram till honom och frågade:
    – Med vilken rätt beter du dig som du gör i detta tempel? Iesho svarade:
    – Jag vill också ställa en fråga. Om ni svarar på min fråga så ska jag svara på er fråga.
    – Yohannans dop, kom det från Herren eller från människorna?
    De diskuterade saken med varandra: Om vi svarar från Herren, så frågar han oss varför vi inte trodde på Yohannan. Svarar vi från människorna, så får vi allt folket emot oss. Därför svarade de Iesho att de inte visste. Då sa Iesho:
    – Då talar jag inte om för er med vilken rätt jag gör detta.
    – Men vad anser ni? En man hade två söner. Han gick till den ene och bad honom att gå och arbeta i vingården. Sonen svarade att han skulle gå, men han gick inte. Då bad mannen den andre sonen om samma sak. Först var han ovillig, men ångrade sig sedan och gick. Vilken av de två gjorde vad fadern ville? De svarade:
    – Den siste. Iesho sa till dem:
    – Sannerligen säger jag er, uppbördsmän och skökor kommer förr till himlen än ni. För Yohannan lärde er de rättfärdigas väg, utan att ni trodde honom. Men uppbördsmän och skökor trodde honom. Och trots att ni såg hur syndare bättrade sig, så ångrade ni er inte. Ni trodde ändå inte på honom.
    – Lyssna nu till en annan liknelse. En man planterade en vingård. Han satte upp staket, han högg ett presskar och byggde ett vakttorn. När han skulle fara utrikes så arrenderade han ut vingården. Vid skördetiden sände han en tjänare till vingården för att inkassera arrendet. Men arrendatorerna misshandlade tjänaren och vägrade att betala. Han sände då ytterligare en tjänare, men honom slog de i huvudet och skymfade. Nästa tjänare han sände blev dräpt. Och fler sändebud blev dräpta efter honom. Mannen hade en son. Till slut skickade han sin son i förhoppning att de kanske skulle visa respekt för honom. Men de dräpte sonen för att själva få ärva vingården. Vad tror ni nu att vingårdens herre kommer att göra? Jo, han kommer att förgöra dem och lämna vingården till andra.
    En skrifttolkare som hörde liknelsen sa:
    – Det får aldrig ske! Iesho såg på honom och sa:
    – Hur ska man då tolka skriftens ord:
Den sten som byggherrarna ratade, den har blivit en grundsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon. [Ps 118:22].
Den som faller på den stenen blir sönderslagen och den som stenen faller på blir krossad. [Jes 8:15].
    – Därför säger jag er att Herrens rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.
Skrifttolkarna hade nog gärna velat gripa honom, men de vågade inte för han hade folkets stöd. I stället gick de sin väg, men sände fariseer och herodianer för att försöka snärja honom. De sa till Iesho:
    – Mästare, vi vet att du säger sanningen om Herrens vilja, vem som än frågar dig. Därför frågar vi dig om det är rätt att betala skatt till den romerske kejsaren. Ska vi betala eller ska vi inte betala?
    Iesho förstod att det var en list. Om han svarade att de skulle betala skatt till romarna, så skulle folket vända sig emot honom. Och om han svarade att de inte skulle betala skatt till romarna, så skulle den romerska överheten vända sig emot honom. Han sa:
    – Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på myntet? De svarade:
    – Kejsarens. Iesho sa då till dem:
    – Ge till kejsaren vad som tillhör kejsaren och ge till Herren vad som tillhör Herren.
    De blev så häpna över hans svar att de blev tigande.
    Samma dag kom några Saddukeer. Saddukeerna tror inte på ett liv efter döden och de frågade Iesho:
    – Mästare, Moishe bestämde att om någon har en bror som dör och efterlämnar en hustru men inga barn, så ska brodern gifta sig med sin brors hustru och skaffa barn åt honom. Här var nu sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att efterlämna några barn. Då gifte sig den näst äldste brodern med hans hustru, men också han dog utan att efterlämna några barn. Och på samma sätt gick det för alla bröderna. Vilken av bröderna ska då få denna kvinna till hustru i ett kommande liv, när alla hade varit gifta med henne? Iesho svarade:
    – Er fråga visar hur vilse ni är och att ni varken förstår skrifterna eller Herrens makt. Denna världens människor gifter sig för att hålla släktet vid liv, men de som befinns värdiga att uppstå och komma till den andra världen ska inte dö igen och behöver inte gifta sig. De är Herrens barn och lever som änglarna.
    – Men beträffande uppståndelsen, har ni inte läst i Torah där det berättas om den brinnande busken, när Herren sa till Moishe: Jag är Abrahams Herre och Ishaks Herre och Yakhovs Herre. Men Herren är en herre för de levande, inte för de döda. Ni är mycket vilse.
    Också saddukeerna förstummades av hans svar. Folk lyssnade till undervisningen och förundrades över honom. Men när fariseerna fick höra att han hade gjort deras rivaler saddukeerna svarslösa, slöt sig de båda grupperna samman för att förgöra honom.
    En lagkunnig frågade Iesho:
    – Mästare, vilket är lagens viktigaste bud? Iesho svarade honom:
    – Det viktigaste budet är:
Hör Israel! Israels Herre är en och du ska älska Herren med hela ditt hjärta, med hela din själ, med hela ditt förstånd och av all din kraft.
    – Därefter kommer ett bud som är likt detta:
Du ska värna om andra så som du värnar om dig själv.
    – Inga andra bud är viktigare än dessa två. Då svarade skrifttolkaren:
    – Mästare, du svarade alldeles riktigt, att han är en och att ingen annan är utom han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av all sin kraft, samt att älska människorna, det är förmer än brännoffer och slaktoffer. Iesho sa till honom:
    – Du är nära Herrens rike.
    Sedan vågade ingen ställa fler frågor till honom. Men medan fariseerna var församlade passade Iesho på att fråga dem:
    – Varför säger ni att Meshiha är Dawids son? Dawid har ju själv diktat:
Herren sa till min herre: Sitt på min högra sida, så ska jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. [Ps 110:1].
    – Dawid kallar Meshiha för sin herre, så hur kan Meshiha vara Dawids son?
    Ingen kunde ge honom något svar och efter detta var det ingen som vågade fråga honom om något mer. Men Iesho talade till folket och till sina lärlingar. Han sa:
    – Skriftolkarna och fariseerna har satt sig på Moishes säte.
    Det fanns ett säte som liknade en tron i varje synagoga och som kallades för Moishes säte. Särskilt ansedda gäster bjöds att sitta i Moishes säte när de gästade en synagoga.
    – Därför ska ni göra och hålla allt vad de säger åt er. Men ni ska inte ta efter deras gärningar. För de säger ett men gör ett annat. Alla deras gärningar görs för att ses av andra människor. De gör sina böneremsor breda och tofsarna på sina mantlar stora. De vill ha de främsta platserna som middagsgäster, vill sitta längst fram i synagogorna och vill bli hälsade på torgen och vill bli kallade mästare.
    – Men ni ska inte låta er kallas för mästare, för endast en är er mästare och ni är alla bröder. Inte heller ska ni kalla er för läromästare, för endast en är er läromästare, människobarnet.
    – Den som är störst bland er ska vara de andras slav.
    – Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
    – Stackars er, ni fariseer, ni hycklare, som ger tionde av mynta, dill och kummin, men som underlåter det som är viktigast i lagen, nämligen rätten, barmhärtigheten och troheten! Det ena borde ni göra, men inte låta bli det andra. Ni vilsna ledare, som silar bort myggor, men sväljer kameler!
    – Stackars er, ni fariseer, ni hycklare, som gör bägarna och faten rena, vilka är fyllda med allt ni har förvärvat genom rofferi och ondska! Du vilsne farisé, gör först innehållet i bägaren rent, så ska också bägaren bli ren.
    – Stackars er, ni fariseer, ni hycklare, som liknar vitmenade gravar vilka är prydliga utanpå, men inuti är fyllda av de dödas ben och annan orenlighet! Ni tycks vara rättfärdiga utanpå, men inuti är ni fyllda av hyckleri och orättfärdighet.
    – Stackars er, ni fariseer, ni hycklare, som vårdar och pryder profeternas gravar och säger: Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi inte ha deltagit med dem i morden på profeterna! Så vittnar ni om er själva, att ni är efterföljare till dem som dräpte profeterna. Nåväl, följ då i era förfäders spår.
    Då sa en av skrifttolkarna:
    – Mästare, det du säger är en förolämpning också mot oss skrifttolkare. Iesho svarade honom:
    – Stackars er, ni skrifttolkare, ni hycklare, som ger människor tunga bördor, men inte rör ett finger för att hjälpa dem att bära.
    – Stackars er, ni skrifttolkare, ni hycklare, som liknar hundar som ligger och sover i boskapens matkrubbor. Ni äter inte själva och ni skrämmer bort den boskap som kommer för att äta.
    – Stackars er, ni skrifttolkare, ni hycklare, som har nyckel till Herrens rike, men inte går dit själva och hindrar andra som vill gå dit.
    – Stackars er, ni skrifttolkare och fariseer, ni hycklare, hur skulle ni kunna undgå att dömas till Gehenna? För att hjälpa er sänder jag profeter, visa och lärda. Några av dem kommer ni att döda och andra kommer ni att prygla i era synagogor och förfölja från den ena staden till den andra. Men ni ska få lida för morden på alla rättfärdiga människor, från Abel till Zakharia, han som ni dräpte i templet. Sannerligen säger jag er: Allt detta ska ert släkte lastas för.
    När han skulle gå ansattes han hårt av skrifttolkare och fariseer, vilka försökte få honom att säga något som de kunde anklaga honom för. Att säga vissa saker var belagt med dödsstraff - till exempel att offentligt uttala Herrens namn, Iahve, eller att uttala sig ringaktande om templet eller dess präster. Men han gick bort från dem och på vägen ut ur templet stannade han och såg hur folk la sina offergåvor i de kollektbössor som såg ut som trumpeter och som fanns innanför portarna på Kvinnornas förgård. Han såg en fattig änka lägga ner två kopparmynt och sa:
    – Den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De gav av sitt överflöd, men hon gav alla pengar hon hade.

Nästa morgon när de kom förbi fikonträdet såg de att det var förtorkat ända ner till roten. Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: "Rabbi, ser du, fikonträdet som du förbannade har vissnat!" Jesus sade till dem: "Ni skall tro på Gud. Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så." [Mark 1981 11:20].



När han hade kommit till templet och höll på att undervisa, kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade: "Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig fullmakten?" Jesus svarade: "Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det, från himlen eller från människor?" De överlade med varandra: "Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? Men om vi svarar: Från människor, måste vi akta oss för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet." Därför svarade de: "Vi vet inte." Då sade Jesus till dem: "I så fall talar jag inte heller om vad jag har för fullmakt att göra detta." [Matt 1981 21:23].






"Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården idag.' Han svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom. Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort.  [Matt 1981 21:28].




"När tiden var inne, skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde iväg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: 'Min son kommer de att ha respekt för.' Men arrendatorerna sade till varandra: 'Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.' Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? [Mark 1981 12:2].

"Jo, han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra." När de hörde detta sade de: "Nej, det får aldrig ske!" Jesus såg på dem och sade: "Vad betyder då det som står skrivet: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad." [Luk 1981 20:16].






"Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt." [Matt 1981 21:43].

De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg. Sedan skickade de till honom några fariséer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. De kom och sade till honom: "Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen, utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?" Men han förstod att de hycklade och svarade: "Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den." De räckte fram en, och han frågade: "Vems bild och namn är detta?" - "Kejsarens", svarade de. Jesus sade: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Då häpnade de över honom. Sedan kom det några saddukeer - de säger att det inte finns någon uppståndelse - och  frågade honom: "Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. Den andre gifte sig med änkan men dog också barnlös, likaså den tredje. Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne till hustru."
[Mark 1981 12:12].
















Jesus svarade: "Ni tänker fel, därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande." När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning. När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa, samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?"  [Matt 1981 22:29].















Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende Herren, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av all din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." Den skriftlärde sade: "Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." När Jesus hörde att mannen svarade klokt, sade han: "Du har inte långt till Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom mera. [Mark 1981 12:29].








Då fariseerna var församlade, frågade Jesus dem: "Vad anser ni om Messias? Vems son är han?" - "Davids", svarade de.
[Matt 1981 22:41].

Han sade till dem: "Hur kan man säga att Messisas är Davids son? David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min herre: Sitt på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?" [Luk 1981 20:41].

Ingen kunde svara honom, och efter den dagen vågade ingen heller ställa frågor till honom. Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: "De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det, gör ni honom till ett helvetes barn, dubbelt värre än ni själva. Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, en svär man vid guldet i templet är eden bindande. - Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Ve er skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod. Därmed visar ni att ni är söner till dem som dödade profeterna. Fortsätt som era fäder, tills måttet är rågat. Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet? Därför skall jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. Så skall allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för.
[Matt 1981 22:46].

Då insköt en av de laglärda: "Mästare, det du säger är en förolämpning mot oss också." Han svarade: "Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta bördorna. Ve er, som reser gravvårdar över profeterna, som era fäder dödade. Så vittnar ni om vad era fäder gjort och visar att ni godtar det; de dödade profeterna och ni reser vårdar över dem. Därför har också Guds vishet sagt: Jag skall sända profeter och apostlar till dem, och några skall de döda och förfölja. Därför skall detta släkte få betala för alla profeters blod som har utgjutits från världens skapelse, alltifrån Abels blod ända till Sakarjas blod, som spilldes mellan altaret och tempelhuset. Ja, jag säger er: detta släkte skall få betala för det. Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat." [Luk 1981 11:45].

Jesus sade: Ve dem fariséerna, ty de liknar en hund som ligger i kornas krubba. Den äter inte själv, och den låter inte korna äta.  [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet.
Thomasevangeliet logion 102].

När han gick därifrån ansattes han hårt av de skriftlärde och fariseerna, som ställde många besvärliga frågor för att få honom att säga något som han kunde fällas för. [Luk 1981 11:53].




Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: "Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på."  [Mark 1981 12:41].
    Sedan gick Iesho därifrån, ut ur templet, ner från tempelberget till Kidrondalen och hans lärlingar följde efter. När några lärlingar berömde tempelbyggnaden sa Iesho:
    – Ja, nu ser ni allt detta, men sannerligen säger jag er: här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.
Senare, när de satt på Olivgårdsberget frågade lärlingarna Iesho vad som skulle vara tecknet för hans återkomst vid tidens ände. Iesho svarade dem:
    – Se till att ingen vilseleder er. Många ska komma och utge sig för att vara jag och de kommer att vilseleda många. När ni får höra rykten om krig så besinna er. Sådana tider måste komma. Men därmed är ännu inte slutet inne. Ja, det kommer att bli krig, folk ska resa sig mot folk och rike ska angripa rike. Och det kommer att bli jordbävningar på den ena orten efter den andra. Och hungersnöd. Förfärliga saker kommer att hända och väldiga tecken ska visa sig på himlen. Detta är början till slutet, födslovåndornas början.
    – Var på er vakt, för man ska åtala er i domstolarna, piska er i synagogorna och föra fram er inför herrar och kungar för att ni tror på mig. Och ni ska vittna. Men förbered inga försvarstal för jag ska ge er formuleringar och förstånd som era fiender inte kan bemöta. Det är inte ni som ska svara, utan den heliga anden.
    – Och när laglösheten breder ut sig kommer hårdheten att öka och kärleken att falna. Men den som är ståndaktig till slutet ska räddas. Och glädjebudskapet om Herrens rike ska predikas över hela världen och omvittnas för alla folk. Och sedan ska slutet komma.
    – Men be Herren att det inte ska ske på vintern. För det kommer att bli en tid av stora vedermödor vars like aldrig har förekommit sedan begynnelsen. Och om denna svåra tid inte blev förkortad, så skulle ingen överleva, varken människa eller djur. Men för de utvaldas skull ska tiden bli förkortad.
    – Om någon säger till er: Se här är Meshiha eller Där är han, så tro det inte. För en del människor kommer att ljuga och kalla sig för Meshiha, och andra kommer att ljuga och kalla sig för profeter. Och de ska göra mirakel och förutsägelser för att om möjligt förvilla de rättfärdiga. För där den döda kroppen ligger, där samlas gamarna.
    – Jag har nu sagt er hur det kommer att bli. Så om man säger att han är ute i ödemarken, gå inte dit. Och säger man att han är inne i huset, så tro det inte. Människobarnets återkomst blir som en ljungande blixt från öst till väst.
    – För i slutet av denna tid av lidande ska solen förmörkas och månen ska sluta skina och stjärnorna ska falla från himlen. Människorna kommer att gripas av ångest och skräck över vindens och havets dån. Ja, människor kommer att dö av skräck i väntan på vad som ska hända med världen, för hela himlen kommer att skakas. Då ska man få se människobarnet komma på ett moln med storartad makt. Han ska sända ut sina änglar med ett starkt basunljud och de ska samla hans utvalda från öst och väst, från syd och nord.
    – När detta sker så räta på er och lyft era huvuden, för befrielsen är nära.
    – Lär av en jämförelse med träden. När löven spricker ut så vet ni att sommaren är nära. På samma sätt ska ni se när han är nära. Sannerligen säger jag er, detta släkte ska inte dö ut förrän allt detta har skett. Men ingen utom fadern vet när det ska ske, inte ens änglarna i himlen.
    – Varken jorden eller dess himmel är eviga. Men mitt budskap är evigt.
    – Som det var på Noahs dagar, så ska det bli på människobarnets dag. Folk åt och drack, gifte sig och levde som folk brukar göra, ända till Noah gick in i arken och floden kom och dränkte alla. De visste inte vad som skulle komma. Eller som på Lots tid. Folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen som gjorde slut på dem alla. Så kommer det att bli vid människobarnets återkomst. Då ska två män vara tillsammans utomhus. En ska tas upp och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma sädeskvarn. En ska tas upp och en ska lämnas kvar.
    – Akta er så att ni inte förmörkas av omåttlighet eller av livets bekymmer. För då kommer ni att överraskas av denna dag som av en snara, en snara som ska komma över alla folk på jorden. Håll er vakna när ni ser att tiden närmar sig och be Herren om kraft att kunna möta det som väntar och kraft att kunna stå upprätta inför människobarnet.
    – Det ska vara med Herrens rike, som när tio flickor tog sina lyktor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av flickorna var oförståndiga och fem av dem var förståndiga. De oförståndiga glömde att se efter om det fanns olja i lyktorna, medan de förståndiga hade sett till att det fanns olja i lyktorna. Men brudgummen blev försenad och alla flickorna blev sömniga och somnade innan han kom.
    – Vid midnatt ropade någon: Brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då reste sig alla flickorna och försökte tända sina lyktor. De oförståndiga, som inte kunde tända sina lyktor, bad att få olja av de förståndiga, men de svarade: Nej, ni får gå och skaffa olja själva. Vår olja räcker inte till alla. Men medan de oförståndiga var borta för att skaffa olja kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in till bröllopet. Och dörren stängdes. När de andra flickorna kom tillbaka bad de: Herre, herre, släpp in oss. Men han svarade: Sannerligen säger jag er: jag känner er inte.
    – Var klädda och håll lyktorna lysande. Var som slavar som väntar på att deras herre ska komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han knackar på dörren. Lyckliga de slavarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer hem. Sannerligen, han kommer att bjuda dem att slå sig ner vid matbordet och själv passa upp på dem. Om han så kommer hem vid midnatt eller ännu senare. Lyckliga de slavarna när han finner dem beredda!
    – Vaka! För ni vet inte vilken dag er herre kommer.
    – Var beredda! För han ska komma när ni inte väntar er det.
    – Men, ska människobarnet finna någon tro när han återkommer?
    – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men ett elddop väntar mig och jag våndas.
    Shemon Kepa frågade:
    – Herre, gäller din liknelse bara oss eller gäller den alla? Iesho svarade:
    – Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre får i uppdrag att ha hand om slavarna och se till att de får mat. Lycklig blir han när hans herre kommer tillbaka och finner att han gör vad han ska. Sannerligen, han ska låta honom ta hand om allt han äger. Men om han tänker: Det dröjer innan min herre kommer tillbaka och börjar behandla slavarna illa och frossar i mat och dricker sig full, då ska hans herre komma tillbaka när han minst anar det och avsätta honom och låta honom få dela de trolösas öde. Den tjänare som vet vad hans herre vill men som inte handlar, han blir hårt straffad, men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar att straffas, han får ett mildare straff. Av dem som fått mycket ska krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket får svara för desto mera.
    – Därför, vaka! Ni vet inte när tiden är inne.
    – För det ska bli som när en man for utomlands och innan kallade på sina tjänare för att anförtro dem sina ägodelar: åt en gav han fem talenter, åt en annan två och åt en tredje en talent, åt var och en efter hans förmåga.
    (En talent är sextusen denarer, som är ungefär sextusen daglöner, vilket motsvarar ungefär tjugo årslöner).
    – Den som hade fått fem talenter förvaltade dem så att de fem talenterna blev till tio talenter. Den som hade fått två talenter gjorde på ett liknande sätt och hans två talenter blev till fyra. Men den som hade fått en talent att förvalta, grävde en grop och gömde sin herres pengar.
    – Efter att ha varit utomlands en lång tid, kom så deras herre hem och lät dem redovisa hur de förvaltat pengarna. Den tjänare som fått fem talenter att förvalta visade upp sina tio talenter och förklarade vad han gjort. Hans herre svarade: Riktigt gjort, du gode och trogne tjänare! När du anförtroddes vad som är obetydligt, var du trogen. Jag ska anförtro dig mycket. Gläd dig med din herre. Den tjänare som blivit anförtrodd två talenter, visade upp de fyra talenterna och herren berömde honom på samma sätt. Den tjänare som fått en talent sa: Herre, jag har lärt känna dig som en sträng man, som vill skörda där du inte har sått, och av fruktan för dig gick jag och gömde pengarna. Se här är vad som tillhör dig. Herren svarade då: Du är en dålig och lat tjänare, jag dömer dig efter din egen uppfattning om mig. Du tänkte att jag vill skörda där jag inte har sått, så varför lånade du inte ut mina pengar mot ränta? Ta ifrån honom talenten och ge den åt tjänaren med de tio talenterna. Och kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför.
    – För åt var och en som har, ska ges än mer, så att han får mer än nog. Men från de som inte har, ska tas också det de inbillar sig att de har. Det kommer att bli gråt och tandagnissel.
    – Men när människobarnet kommer med stor makt, och änglarna med honom, då ska han sätta sig på sitt högsäte. Inför honom ska alla folk församlas och han ska skilja dem från varandra, så som en herde skiljer fåren från getterna. Somliga ska han ställa på sin högra sida och andra på sin vänstra sida. Därefter ska han säga till dem på hans högra sida:
    – Ta det rike i besittning som var ordnat för er sedan världens begynnelse, ni som är min fars välsignade. För jag var hungrig och ni gav mig mat, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var utan bostad och ni släppte in mig till er, var naken och ni gav mig kläder, var sjuk och ni besökte mig, satt i fängelse och ni kom till mig. Då ska de rättfärdiga svara: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När lät vi dig sova i vårt hem och när gav vi dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom på besök? Då ska han svara: Vad ni har gjort för de fattiga och utsatta, det har ni gjort för mig.
    – Därefter ska han säga till dem som står på hans vänstra sida: Gå bort härifrån ni förbannade, till den eviga eld som är ordnad för Motståndaren och hans sändebud. För jag var hungrig men ni gav mig ingen mat, jag var törstig men ni gav mig inget att dricka, jag hade ingenstans att bo men ni släppte inte in mig till er, var naken men ni gav mig inga kläder, var sjuk och var i fängelse men ni besökte mig inte. Då ska också de undra och fråga: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller utan bostad eller utan kläder eller sjuk eller i fängelse, men lät bli att betjäna dig? Då ska han svara: Sannerligen, det ni inte gjorde för de fattiga och utsatta, det gjorde ni inte heller för mig.
    – Och de orättfärdiga ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.
    Sedan sa Iesho till lärlingarna:
    – Ni vet att det är påsk om två dagar. Då ska människobarnet förrådas och utlämnas för att dödas.

(Onsdag). Dagen före påskhelgens första dag var Iesho och lärlingarna bjudna på kalas hos Shemon Lazar och hans systrar Marta och Mirjam. Mirjam, den yngre av systrarna, hade en flaska mycket dyrbar balsam med äkta nardus. Marta och Mirjam hade talat med varandra om oljan och vad de skulle göra med den. De visste hur människorna i Yoreshlem tänkte och förstod att Iesho inte skulle komma att accepteras som Meshiha eller bli smord till konung. De hade kommit överens om att Iesho var den enda människa de kände till som var värd den fina nardusoljan. Så när gästerna samlades vid matbordet, gick Mirjam fram till Iesho med flaskan, bröt dess försegling och hällde all balsam över hans huvud. Huset fylldes med nardusdofter och alla gästerna tittade förundrade på Mirjam. Några av lärlingarna förstod vad oljan var värd och tyckte att Mirjam hade varit slösaktig. Om de hade sålt den oöppnade flaskan till någon rik man i Yoreshlem, så hade de fått över tre hundra denarer, motsvarande en årslön för en arbetare, som de hade kunnat ge till de fattiga. Mirjam blev ledsen men Iesho försvarade henne:
    – Låt henne vara! Varför bråkar ni med henne och gör henne ledsen? Hon hade sparat sin balsam till mig och nu har hon i förväg smort min kropp inför begravningen. Hon gjorde mig glad. Jag kommer inte alltid att vara kvar hos er, men det kommer alltid att finnas fattiga kvar här och dem får ni tillfälle att glädja när ni vill. Sannerligen, överallt i världen där budskapet om Herrens rike predikas ska hennes gärning omtalas och hon själv bli ihågkommen.


När några talade om templet, hur vackert det var med sin fina sten och sina praktgåvor, sade han: "Allt detta som ni ser - det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner." [Luk 1981 21:5].

När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom, kom de fram och sade: "Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?" Jesus svarade: "Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. [Matt 1981 24:3].




"Men var på er vakt. Man skall utlämna er åt domstolar och ni skall pryglas i synagogorna och ställas inför ståthållare och kungar för min skull, som vittnen inför dem. Först måste evangeliet förkunnas för alla folk. När man för bort er för att utlämna er, så bekymra er inte för vad ni skall säga, utan säg vad som i det ögonblicket läggs i er mun, ty det är inte ni som talar då, utan den heliga anden. [Mark 1981 13:9].

Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.
[Matt 1981 24:12].

Be att det inte sker på vintern. Ty de dagarna blir till ett lidande vars like inte har funnits sedan Gud skapade världen och inte heller kommer att finnas. Om inte Herren hade förkortat den tiden, skulle ingen människa bli räddad. Men för deras skull som han har utvalt har han förkortat tiden. Och om då någon säger till er: Här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda. [Mark 1981 13:18].


"Där kadavret ligger, där samlas gamarna."  [Matt 1981 24:28].

"Nu har jag sagt er det i förväg. Om ni alltså får höra: Han är ute i öknen, så gå inte dit, eller: Han är inne i kammaren, så tro det inte. Ty liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst." [Matt 1981 24:25].

"Strax efter den tidens lidande skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas."  [Matt 1981 24:29].

"Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck, i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig."
[Luk 1981 21:25].

"Och han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra vädersträcken, från himlens ena gräns till den andra. Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå." [Matt 1981 24:31].





"Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, en den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.
[Luk 1981 17:26].


"Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ene tas med och den andre lämnas kvar." [Matt 1981 24:40].


"Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen."
[Luk 1981 21:34].

Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: 'Brudgummen är här, kom ut och möt honom!' Då vaknade alla flickor och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: 'Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.' De kloka svarade: 'Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå istället och köp hos dem som säljer olja.' Men medan de var borta och köpte, kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: 'Herre, herre, öppna för oss!' Men han svarade: 'Sannerligen, jag känner er inte.'" [Matt 1981 25:1].







"Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna, när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.  Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare - saliga de tjänarna, när han finner dem beredda." [Luk 1981 12:35].

"Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne."
[Mark 1981 13:33].

"Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."  [Matt 1981 24:44].

"Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" [Luk 1981 18:8].

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över." [Luk 1981 12:49].

Petrus frågade: "Herre, gäller din liknelse oss eller alla?" Herren svarade: "Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts ycket skall få svara för desto mera." [Luk 1981 12:41].


"Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne."
[Mark 1981 13:33].

"Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två och den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter en lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: 'Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått två talenter kom fram och sade: 'Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått en talent steg också fram. 'Herre', sade han, 'jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.' Hans herre svarade honom: 'Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.' Där skall man gråta och skära tänder.  
[Matt 1981 25:14].








"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: 'Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' Då kommer de rättfärdiga att fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?' Kungen skall svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.' Sedan skall han säga till dem som står till vänster: 'Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.' Då kommer de att fråga: 'Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?' Då skall han svara dem: 'Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.' Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." [Matt 1981 25:31].

När Jesus hade avslutat hela detta tal, sade han till sina lärjungar: "Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall Människosonen utlämnas för att bli korsfäst." [Matt 1981 26:1].


Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske, kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: "Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." [Mark 1981 14:3].

Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes med doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom sade: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid." [Joh 1981 12:1].

Det är antagligen samma händelse som omtalas i de två avsnitten ovan (Mark 14:3 och Joh 12:1). Markus antas ha hört sin version direkt av Simon Petrus. Av någon anledning har inte Markus uppfattat att det var Maria, Lasaros syster, som smorde Jesus (kanske kände han henne inte), men i övrigt verkar Markus version vara tillförlitlig. I Johannesevangeliets version uppges att kvinnan var Maria, men händelsen tycks ha blandats samman med en snarlik händelse, när en kvinna vätte Jesus fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår (Luk 7:36). I Johannesevangeliet tycks festen ha varit hemma hos Lasaros och i  arkusevangeliet var festen hemma hos Simon den spetälske, vilket stödjer författarens version, att Lasaros var ett smeknamn för Martas och Marias bror, som egentligen hette Simon. Berättelsen om syskonens och balsamflaskans bakgrund har konstruerats för att förklara varför systrarna (och kanske även brodern) var ogifta och hur de kunde äga en balsamflaska som i dagens penningvärde kostade över hundra tusen kronor. [Författarens kommentar].

Kapitel 11.
(Torsdag). På första dagen i påsken, det osyrade brödets högtid, frågade lärlingarna Iesho var han ville äta påskmåltiden. Han bad dem gå till en viss person i Yoreshlem och hälsa från Iesho och säga att hans tid var nära och att han ville fira påsk med sina lärlingar hos honom. Sedan sa han:
    – När jag sände ut er utan pengar eller skor, behövde ni då lida nöd? De svarade:
    – Nej, inte alls. Han fortsatte:
    – Men nu ska den som har pengar ta med sig dem och sina andra ägodelar. Och den som är utan pengar ska sälja sin mantel. Och ni ska köpa er svärd. Sannerligen säger jag er, med mig ska det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder:
Han räknades till de laglösa. [Jes 53:12].
    – För nu fullbordas det som är sagt om mig.
Lärlingarna gjorde som han hade sagt och började förbereda påsken. På eftermiddagen gick några av lärlingarna och köpte ett lamm, vilket valdes ut noggrant, eftersom lagen krävde att offerlammet skulle vara felfritt. Lammet fördes sedan till templet, till offerofficianterna vid en av de yttre ingångar till Prästernas förgård, vilken var speciellt avsedd för införsel av offerdjur. Andra påskfirare hade kommit dit före dem med sina lamm och en trumpetstöt gav signal för varje nytt offer. Lammets blod samlades upp av den tjänstgörande prästen som utgjöt det över offeraltaret. Sedan flöt blodet i kanaler ner mot bäcken Kidron öster om Yoreshlem. Varje påsk slaktades tiotusentals lamm. – När lärlingarna hade offrat lammet, förde de hem det kött som skulle ätas.
    När de samlats för att äta påskmåltiden steg Iesho upp från bordet. Han tog av sig sin mantel, fäste upp linningen av särken i skärpet och band en handduk runt midjan. Sedan hällde han upp vatten i ett tvättfat och började tvätta lärlingarnas fötter. Detta var slavens uppgift i förmögna hushåll. Efter varje fottvätt torkade han deras fötter med handduken. När det var Shemon Kepas tur att bli tvättad protesterade han och sa:
    – Herre, jag tillåter inte att du tvättar mina fötter! Iesho sa:
    – Om jag inte tvättar dig, så förlorar du vår gemenskap. Vad jag gör kommer du att förstå senare.
    Då gick också Shemon med på att få sina fötter tvättade. När Iesho var färdig satte han på sig manteln igen och återvände till matbordet och sa:
    – Jag är er mästare och lärlingen är inte förmer än sin mästare. Nu har jag tvättat era fötter. Därför bör också ni som tror på mig tjäna varandra utan hänsyn till någon rangordning. Om ni förstår detta – lyckliga är ni om ni handlar därefter.
    – Ännu ett råd ska jag ge er. Ni ska hålla av varandra, så som jag har hållit av er. Då ska alla se att ni är mina lärlingar.
    När lammet var lagom stekt blandades en bägare med vin och vatten, vilken gavs till Iesho. Han läste tre välsignelser och lät bägaren gå runt. Därefter blandades en andra bägare och kvinnorna serverade påsklammet. Iesho sa:
    – Jag har längtat efter att få äta denna måltid med er, innan mitt lidande börjar. Sannerligen, jag kommer inte att äta påskmåltiden igen innan den får sin fullkomning i Herrens rike.
    Sedan tog Iesho ett osyrat bröd [gräddat av ojäst deg] och välsignade det. Han bröt en bit av brödet, doppade biten i en röd fruktsås, haseret, och gav den åt en av lärlingarna med orden:
    – Ta emot och ät. Detta är min kropp. Gör detta för att minnas mig, när ni äter era måltider tillsammans.
    När alla lärlingar hade ätit bröd doppat i haseret räcktes bägaren med vin till Iesho. Han läste en tackbön till Herren och gav bägaren åt en lärling med orden:
    – Drick alla ur kärlet, för detta är mitt blod, som ska utgjutas för många till syndernas förlåtelse.
    Sedan började man äta av de olika rätterna på bordet. Under måltiden, när Iesho och Yehuda Skariota samtidigt doppade bröd i fatet med sås, sa Iesho:
    – Sannerligen, en av er ska förråda mig.
    Lärlingarna blev chockade och bedrövade. De tittade på varandra och undrade vem av dem det var. De frågade Iesho. Ingen ville vara den som skulle göra det. Iesho sa:
    – Han som doppade sitt bröd i fatet samtidigt med mig, han ska förråda mig. Människobarnet ska gå bort, så om det står skrivet, men stackars den människa som förråder honom. Han kommer att önska att han aldrig hade blivit född.     Yehuda Skariota frågade:
    – Mästare, jag ska förråda dig..? Iesho svarade:
    – Du säger det själv. Och det du ska göra, gör det nu genast!
    Yehuda reste sig då och gick ensam ut i mörkret utanför. Då måltiden avslutats blandades en tredje bägare och efter att denna bägare hade druckits ur så sjöng de sånger ur Psaltaren. När man kom till orden. ...

Välsignad är han som kommer i Herrens namn!
    ... så drack man den fjärde och sista bägaren. Sedan sa Iesho:
    – Nu ska jag inte dricka vin mer, förrän jag dricker det i min fars rike.
    – För snart går jag bort från er och ni kommer inte att se mig. Men efter en kort tid ska ni se mig igen.
    – En kvinna som ska föda har det svårt. Men när barnet är fött kommer hon inte längre ihåg sin smärta, utan känner bara glädjen.
    – Först kommer ni att gråta och klaga medan världen gläder sig. Ja, ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas i glädje. För jag ska se er igen och den dagen ska ni glädjas. Och ingen kommer att ta ifrån er glädjen. Och ingen av er kommer att fråga mig någonting.
    – Jag är den goda vinstocken och fadern är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort. Och varje gren som bär frukt ansar han så att den bär än mer frukt. Ni är redan ansade genom det budskap jag har gett er.
    – Jag är vinstocken och ni är grenarna. Om ni är i mig och jag i er, så bär ni rik frukt. Men de som inte är kvar i mig blir som torra grenar som läggs på elden och bränns upp. Om mitt budskap blir kvar i er och ni blir kvar i mig, så be om vad ni vill och ni ska få det.
    – Sannerligen säger jag er, den som tror på mig ska utföra gärningar som jag. Och än större gärningar än dem jag har gjort. För nu ska jag gå till fadern och allt ni ber honom om i mitt namn, det ska ni få.
    – Genom att ge rik frukt ärar ni fadern. Om ni lyder mina råd, som jag lyder faderns råd, så ska jag låta er leva i den kärlek som fadern låter mig leva i. Detta säger jag er för att min glädje ska leva kvar i er och bli fullkomlig.
    – Detta är mitt råd: håll av varandra, så som jag har hållit av er.
    – Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni följer mitt budskap. Jag liknar er inte längre med tjänare eller slavar, för de vet inte vad deras herre gör. Ni är mina vänner, för jag har talat om allting för er.
    – Det är inte ni som har valt att gå med mig, utan jag som har valt att sända ut er i världen för att bära frukt.
    – De som håller av mig håller också av mitt budskap. De som minns mitt budskap och lever efter det, de älskar mig. Och älskar ni mig, så kommer min far att älska er. Och jag ska uppenbara mig för er.
    – Ska du bara uppenbara dig för oss? frågade Yehuda Toma. Ska du inte uppenbara dig för hela världen? Iesho svarade:
    – Den som håller av mig lever efter mitt budskap. Och min far älskar dem som gör det. Då ska vi komma till honom och bo hos honom.
    – Detta säger jag er medan jag är kvar hos er. Men den heliga anden ska lära er allt och påminna er om vad jag har sagt er.
    – Jag lämnar kvar min frid åt er. Jag ger inte sådant som världen ger.
    – Ni ska inte vara oroliga eller rädda för att tala med människor.
    – Om världen hatar er, så kom ihåg att den också hatade mig. Om ni tillhörde världen så skulle världen älska er. Men nu tillhör ni inte världen eftersom jag har fört er ut ur världen. Och därför hatar världen också er.
    – Kom ihåg vad jag har sagt, tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, så kommer de också att förfölja er. Har de lyssnat på mig, så kommer de också att lyssna på er. Men vilket de än gör, så kommer de att hänvisa till mitt namn. För de känner inte honom som har sänt mig.
    – Allt ont de gör mot er för att ni hör till mig, gör de därför att de inte känner honom som har sänt mig. Om jag inte hade kommit och talat med dem hade de inte behövt oroa sig. Nu vet de bättre och har ingen ursäkt för sina fel. De har sett mina gärningar och nu hatar de både mig och min far.
    – De ska utesluta er ur synagogorna och det ska komma en tid då den som dödar er tror sig frambära ett offer till Herren. Detta säger jag till er för att ni ska minnas mina ord när den tiden kommer och för att ni inte ska falla ifrån utan bli kvar i mig.
    – När sanningens heliga ande kommer, då ska han vittna om mig. Om ni låter honom växa inom er, så ska han som ni har inom er rädda er. Om ni inte låter honom växa inom er, så ska han som ni inte har inom er döda er.
    – Nu går jag till honom som har sänt mig och ingen av er frågar längre vart jag går. Det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men sannerligen, det är för ert eget bästa som jag lämnar er. För om jag inte lämnar er, så kommer inte den heliga anden till er. Men när jag går ska jag sända anden till er och anden ska visa världen vad synd, rättfärdighet och dom är.
    – Synd: de tror inte på mig.
    – Rättfärdighet: jag går till fadern och ni ser mig inte längre.
    – Dom: denna världens härskare är dömd.
    – Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Den heliga anden kommer att vägleda er.
    – Jag har talat till er i liknelser, men det kommer en tid när ni ska få kunskap om fadern.
    – Jag säger inte att jag ska be till fadern för er. För fadern älskar er också han, därför att ni älskar mig och tror att jag kommer från Herren. Jag kom från fadern till världen. Nu lämnar jag världen och går till fadern.
    En av lärlingarna sa:
    – Nu talar du så att vi förstår! Nu tror vi att du kommer från Herren. Iesho svarade:
    – Nu tror ni på mig, men den stund närmar sig då ni ska skingras åt alla håll och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam eftersom fadern är med mig. Detta säger jag för att ni ska få frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.
    Ända sedan de avslutat måltiden hade Iesho suttit och plockat med sin böneremsa samtidigt som han hade talat till lärlingarna. De var vana vid att se honom sitta och rulla ihop denna om och om igen. Så småningom brukade han fästa remsans yttre ände och lägga ifrån sig hela rullen. Då visste lärlingarna att lektionen led mot sitt slut. Så skedde också nu och sedan han lagt ifrån sig den hoprullade tygremsan vände han sig mot Shemon Kepa och sa:
    – Shemon, Shemon. Motståndaren har fått lov att sålla er som man sållar vete. Men jag har bett för dig. Be också du att du inte ska förlora din tro. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.
    – Nej, jag säger inte så mycket mer nu, för nu kommer världens härskare. Han har ingen makt över mig, men för att världen ska få veta att jag älskar fadern och gör hans vilja, så låt oss gå härifrån.



Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: "Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?"[Mark 1981 14:12].

Han svarade: "Gå in till staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mina lärjungar." Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. [Matt 1981 26:18].

Sedan sade han till dem: "När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?" – "Nej, ingenting", svarade de. Då sade han: "Men nu skall han som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig." – "Herre", sade de, "här är två svärd." – "Det är bra", svarade han. [Luk 1981 22:35].














De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han bundit om sig. När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter!" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det." Petrus svarade: "Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!" Jesus sade till honom: "Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig." Då sade Simon Petrus: "Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet." Men Jesus sade till honom: "Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla." Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare är inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så."  [Joh 1981 13:2].

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er, skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek." [Joh 1981 13:34].


När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: "Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er, innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike. Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: "Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit. Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig."  [Luk 1981 22:14].







Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er." [Luk 1981 22:20].


Medan de låg till bords och åt, sade Jesus: "Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig." Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?" Han svarade: "Det är en av de tolv, han som doppar i skålen tillsammans med mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bäst för den människan att hon aldrig hade blivit född." [Mark 1981 14:18].




Judas, som skulle förråda honom, sade: "Det är väl inte jag, rabbi?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det." [Matt 1981 26:25].

Jesus sade: "Gör genast vad du skall göra!"  [Joh 1981 13:27].

Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt.
[Joh 1981 13:30].









"Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike." [Matt 1981 26:29].

"En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen." [Joh 1981 16:16].

"När en kvinna skall föda, har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen."
[Joh 1981 16:21].

"Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje."  [Joh 1981 16:20].

"Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting." [Joh 1981 16:22].

"Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er." [Joh 1981 15:1].

"Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det." [Joh 1981 15:5].

"Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen." [Joh 1981 14:12].

"Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min kärlek skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn." [Joh 1981 15:8].

"Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom." Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss, men inte för världen?" Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom." [Joh 1981 14:21].




"Detta har jag sagt er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar hos er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."  [Joh 1981 14:25].


"Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen, skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er. Har de bevarat mitt ord, kommer de också att bevara ert. Men allt detta skall de göra med er för mitt namn skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de vara utan synd. Nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar också min fader. Hade jag inte gjort sådana gärningar bland dem som ingen annan gjort, skulle de vara utan synd. Nu har de sett dem, och de hatar både mig och min fader." [Joh 1981 15:18].






"De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra, därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det." [Joh 1981 16:2].

"När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig." [Joh 1981 15:26].

Jesus sade: Om ni låter honom födas inom er skall han, som ni har, frälsa er. Om ni inte har honom inom er skall han, som ni inte har inom er, döda er. [Gärtner. Apokryferna Till Nya Testamentet. Thomasevangeliet logion 70].

"Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert eget bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er, och när han kommer, skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd. Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske." [Joh 1981 16:5].

"Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låtar er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern." [Joh 1981 16:25].

Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." Jesus svarade: "Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen."  [Joh 1981 17:29].







"Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder." [Luk 1981 22:31].

"Jag säger inte mycket mer till er, ty nu kommer världens härskare. Han har ingen makt över mig. Men världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig. Kom, låt oss gå härifrån." [Joh 1981 14:30].

(Torsdag kväll). Iesho och alla lärlingar utom Yehuda Skariota gick ut ur Yoreshlem genom en port i östra delen av stadsmuren, mot Olivgårdsberget. Iesho sa till dem:
    – I natt ska ni alla överge mig, för det står skrivet:
Min herde ska bli slagen så att fåren skingras. [Sak 13:7].
    – Men jag ska komma tillbaka från de döda och gå före er till Galil. Då sa Shemon Kepa:
    – Om så alla andra överger dig, så ska inte jag göra det. Iesho svarade honom:
    – Shemon, sannerligen säger jag dig, redan i natt, innan du har hört tuppen gala, så kommer du att ha förnekat mig tre gånger.
    Shemon protesterade ivrigt:
    – Om jag så måste dö med dig, så kommer jag inte att förneka dig.
    De andra lärlingarna försäkrade samma sak.
De gick över bäcken Kidron till trädgården vid Getsemani, mellan Yoreshlem och Olivgårdsberget. När de kommit fram sa han till lärlingarna:
    – Be Herren att ni inte ska bli prövade över er förmåga. Och stanna här medan jag går bort och ber.
    Han tog sedan Shemon Kepa, Yakhov bar-Zabdai och hans bror Yohannan med sig och gick ort. När de kommit avsides visade han dem hur orolig och rädd han var. Han sa till dem:
    – Jag är bedrövad. Min själ känner döden. Stanna här och håll er vakna.
    Sedan gick han lite längre bort, föll ner på knä och bad att få slippa vad som nu nalkades. Han sa:
    – Far, allt står i din makt. Ta denna kalk ifrån mig. Om du vill.
    I ångest bad han allt ivrigare och svetten droppade som blod ner på marken. När han såg att Shemon och de två andra hade somnat sa han:
    – Shemon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken en så kort stund? Vaka och be Herren att slippa prövningar. Anden vill, men kroppen är svag.
    Åter gick han bort för att be, och han bad:
    – Min far, om detta måste ske, om jag måste tömma denna kalk, så låt din vilja ske.
    Han såg att de hade somnat igen. De kunde inte hålla ögonen öppna och visste inte vad de skulle svara honom. Deras ögonlock hade känts alltför tunga. För tredje gången gick han bort och bad och han fann dem igen sovande när han kom tillbaka. Han sa då:
    – Ja, ni ligger fortfarande och sover och har det skönt! Det är nog. Stunden har kommit då människobarnet ska överlämnas i syndarnas händer. Res på er. Låt oss gå. Här kommer han som ska förråda mig.
    Och innan han hade talat färdigt kom Yehuda Skariota med en stor folkskara som var beväpnad med påkar och svärd och som var utsänd av översteprästen och Stora rådet. De stannade upp och tvekade. Iesho sa till Yehuda:
    – Min vän, gör vad du är här för att göra.
    Yehuda gick ensam fram till Iesho, kysste honom häftigt och sa:
    – Var hälsad, mästare! Iesho tog ett steg bakåt och sa:
    – Yehuda! Förråder du människobarnet med en kyss?
    De beväpnade männen sprang fram till Iesho och grep honom. Men en av dem som var med Iesho drog sitt svärd och högg av högra örat på översteprästens tjänare.
    – Det räcker! sa Iesho till honom. Stick ditt svärd i skidan. Den som höjer ett vapen ska bli förgjord med vapen.
    Han vände sig till sina angripare och sa:
    – Som om jag hade varit en rövare har ni gått ut med påkar och svärd för att gripa mig. Varje dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Men skrifterna skulle besannas. Detta är er stund. Nu har mörkret makten.
    Då övergav lärlingarna honom och flydde bäste de kunde. En av de flyende, som hade sålt sin mantel för att kunna köpa ett svärd, var tvungen att kränga av sig sitt linnekläde och springa i väg naken för att undkomma. För första gången kände sig lärlingarna hotade trots att de var tillsammans med Iesho.
    De förde bort Iesho till förre översteprästen Hannans hus. Shemon följde efter tempelvakten på avstånd, in i Yoreshlem och vidare till de finare husen i stadens norra delar, genom gränder och torg som lystes upp av fullmånen. Han hade ju lovat att inte överge Iesho. Det var kallt och på gården utanför Hannans hus gjorde man upp en eld. Shemon satte sig bland dem som värmde sig vid elden. En tjänsteflicka såg noga på Shemons ansikte i eldens sken. Så sa hon:
    – Den där mannen var med honom som de gripit! Men Shemon nekade:
    – Nej, jag känner honom inte.
    Shemon gick ut på den yttre gården och flickan kom fram till honom och sa:
    – Han är en av dem. Shemon nekade, men man sa till honom:
    – Du är ju från Galil. Det hörs på din dialekt.
    Men Shemon svarade:
    – Jag förstår inte vad ni menar. Jag känner inte den mannen!
    Precis då gol en tupp och Shemon kom ihåg vad Iesho hade sagt. Han gick sin väg och grät bittert.

(Natten mellan torsdag och fredag). Hannan frågade Iesho om hans lärlingar och hans lära. Iesho svarade:
    – Jag har alltid talat öppet. Jag undervisade i synagogorna och i templet, där alla israeliter samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. Så varför frågar du mig? Fråga dem som hört mitt budskap. De vet vad jag har sagt.
    En av vakterna som stod vid Iesho gav honom en hård örfil och sa:
    – Ska du svara översteprästen på det sättet? Iesho sa:
    – Vad har jag sagt som var fel? Varför slår du mig?
    Sedan skickade Hannan i väg Iesho till Kajapa, den dåvarande översteprästen.

(Fredag morgon vid sextiden). I gryningen samlades de högre prästerna i Stora rådet. Varken fariseer eller laglärda kunde öppet medverka till att utlämna en israelit till romarna, men det var accepterat att de saddukeiska prästerna samarbetade med romarna, i syfte att skydda Yoreshlem och templet. Och för att Stora rådet skulle vara beslutsmässigt behövde endast 23 av de 71 medlemmarna delta.
    Ingen av prästerna kunde tro att Iesho var Meshia, trots att de hade sett och hört om hans gärningar. Iesho följde inte lagarna i Torah på det sätt som de ansåg att Meshia skulle ha gjort och han visade inte tillräcklig respekt för tempelbyggnaden och för översteprästen. Dessutom hade man sett honom halta, och enligt deras tro var fysiskt perfektion ett av kännetecknen för Herrens utvalda.
    De hörde olika vittnen för att få formellt giltiga skäl att döda Iesho, men de fann inga hållbara bevis. Man vittnade falskt och vittnesmålen stämde inte överens. Lagen var mycket noggrann vad det gällde dödsstraff. Det skulle finnas minst två vittnen och deras vittnesmål måste stämma överens helt. Några sa:
    – Vi har hört honom säga att han skulle riva ner det tempel som var byggt av människohänder och på tre dagar bygga upp ett nytt tempel, som inte var byggt av människohänder.
    Ett sådant uttalande kunde ha räckt för en dödsdom, men inte heller dessa vittnesmål stämde överens inbördes. Då reste sig översteprästen Kajapa och frågade Iesho:
    – Du säger ingenting. Hur förhåller det sig med dessa anklagelser?
    Iesho svarade inte nu heller. Översteprästen frågade då:
    – Är du Meshiha, Herrens son?
    – Ja. Jag är Meshiha, Herrens utvalde, svarade Iesho. Och hädanefter ska människobarnet sitta på den himmelska maktens högra sida.
    Kajapa rev sönder sina kläder, för att markera att de blivit orena och aldrig mer kunde användas. Han sa:
    – Han har hädat! Vi behöver inga fler vittnen, för vi hörde alla vad han sa. Vad anser ni?
    Stora rådet överlade och meddelade sedan sin dom:
    – Han är skyldig och döms till döden.
    De började spotta på honom och band för hans ögon och slog honom i ansiktet. Några med knuten näve och några med handflatan. De sa:
    – Profetera för oss Meshiha! Vem var det nu som slog dig?
    Genom att slå och förödmjuka Iesho kunde de ytterligare intala sig själva att de hade rätt. För en sådan ömklig figur, som lät sig misshandlas och förödmjukas, kunde i deras ögon inte vara sänd av Herren.


När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget. Då sade Jesus till dem: "I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen." Petrus svarade honom: "Även om alla andra kommer på fall för din skull, så skall då jag aldrig komma på fall." Men Jesus sade: "Sannerligen, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger." Petrus sade: "Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig." Och detsamma sade alla lärjungarna.
[Matt 1981 26:30].









Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: "Sitt kvar här medan jag går dit bort och ber. [Matt 1981 26:36].

När han kom dit, sade han till dem: "Be att ni inte utsätts för prövning."[Luk 1981 22:40].


Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, och han sade till dem: "Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka."
[Mark 1981 14:33].


Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: "Fader, om du vill det, så ta bort denna kalk från mig. Men låt din vilja ske, inte min." [Luk 1981 22:41].


I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. [Luk 1981 22:44].

När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: "Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag."  [Mark 1981 14:37].

Sedan gick han bort och bad för andra gången: "Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig, utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske."  [Matt 1981 26:42].

När han kom tillbaka fann han igen att de sov; de kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle svara.
[Mark 1981 14:40].

Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: "Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig." Medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste. [Matt 1981 26:44].

Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: "Min vän, nu har du gjort ditt." [Matt 1981 26:49].

Jesus sade till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?" [Luk 1981 22:48].

Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där grep sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Mark 1981 14:46].

Men då sade Jesus: "Nu räcker det."  [Luk 1981 22:51].

Då sade Jesus till honom: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd." [Matt 1981 26:52].

Då sade Jesus till dem: "Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag har jag varit med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men skriftens ord skulle gå i uppfyllelse." [Mark 1981 14:48].

"Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten."
[Luk 1981 22:53].

Alla övergav honom och flydde. En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken.
[Mark 1981 14:50].

Kommendanten med sin vaktstyrka och judarnas män grep Jesus och band honom och förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Det var Kajafas som hade förklarat för judarna att det var bäst att en enda man dog för folket. Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus.
[Joh 1981 18:12].

Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård, och där satt han sedan bland tjänarna och värmde sig vid elden. [Mark 1981 14:54].

Petrus var nere på gården. Då kom en av översteprästens tjänarflickor, och när hon fick syn på honom där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: "Du var också med Jesus, han från Nasaret." Men Petrus förnekade detta: "Jag förstår inte alls vad du menar." Och han gick ut på den yttre gården. När flickan fick se honom där, sade hon återigen till dem som stod i närheten: "Han är en av dem!" Petrus förnekade detta på nytt. Strax efteråt sade de som stod där till Petrus: "Visst är du en av dem, du är ju från Galileen." Då svor han och bedyrade: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om!" [Mark 1981 14:66].

I samma ögonblick gol en tupp. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: "Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger", och han gick ut och grät bittert. [Matt 1981 26:74].

Översteprästen frågade Jesus om hans lärjungar och hans lära. Jesus sade: "Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt någonting i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har förkunnat för dem. De vet ju vad jag har sagt." En av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade: "Skall du svara översteprästen på det sättet?" Jesus sade: "Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?" Hannas skickade honom då bunden till översteprästen Kajafas. [Joh 1981 18:19].







När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. Han fördes in till rådet. [Luk 1981 22:66].

















Översteprästerna och hela rådet sökte få fram vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de lyckades inte. Många vittnade falskt mot honom, och deras vittnesmål stämde inte överens. Några kom med det falska vittnesmålet att de hade hört honom säga: "Jag skall riva ned detta tempel som är byggt av människohand och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort av människohand." Men inte heller nu stämde vittnesmålen överens. Då reste sig översteprästen från sin plats och frågade Jesus: "Skall du inte svara på deras beskyllningar?" Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: "Är du Messias, den Välsignades son?" Jesus svarade honom: "Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln." Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: "Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?" Alla fann att han förtjänade döden. [Mark 1981 14:55].
















Då spottade de honom i ansiktet och slog honom, och några gav honom örfilar och sade: "Visa att du är en profet, Messias: vem var det som slog dig?"  [Matt 1981 26:67].

(Fredag morgon vid halv åttatiden). Kajapa och ett stort antal högre präster följde tempelvakten när denna förde Iesho bunden till det romerska residenset för att överlämna honom till Pontius Pilatus, den romerske prokuratorn. De stannade utanför residenset för att inte bli orenade. Om de orenade sig genom att gå in i ett hus som tillhörde en gojim skulle de inte kunna gå till templet senare. I stället kom Pilatus ut till dem och frågade:
    – Vad anklagar ni honom för? Kajapa svarade:
    – Om han inte hade varit en förbrytare skulle vi inte överlämna honom till dig.
    – Men döm honom då efter er egen lag, sa Pilatus. Kajapa svarade:
    – Vi har inte rätt att döda någon. Ni tillåter inte detta. Men vi har funnit att denna man förleder vårt folk och säger sig vara Meshiha och konung. Han hetsar upp folket med sin lära, ända från Galil och hit.
    Pilatus gick in i residenset och skickade efter Iesho för att förhöra honom via en tolk. Han sa till Iesho:
    – Så du är Israels konung? Iesho sa:
    – Säger du detta för att andra har sagt det? Eller för att du tror det? Pilatus svarade:
    – Jag är ingen israelit. Jag väntar inte på Meshiha. Men dina landsmän har överlämnat dig till mig. Vad har du gjort dig skyldig till? De säger att du utger dig för att vara Meshiha, Israels konung.
    – Mitt rike hör inte till denna världen, svarade Iesho. Om jag hade strävat efter världslig makt, så skulle mina följeslagare ha skyddat mig med vapen. Mitt rike är av ett annat slag. Pilatus frågade:
    – Du är alltså konung?
    – Du säger att jag är konung, svarade Iesho. Jag har kommit till denna världen för att vittna för sanningen. De som hör till sanningen lyssnar till min röst.
    – Vad är sanning...? sa Pilatus för sig själv. Sedan gav han order om att Iesho skulle pryglas. Men inte värre än att han skulle överleva. Därefter gick han ut till prästerna utanför och sa:
    – Jag kan inte finna honom skyldig till något. Men det är sed att jag friger någon åt er innan påskhögtiden. Jag ska frige denne Israels konung – han förtjänar inte att bli korsfäst. Jag ska straffa honom på något annat sätt och sedan släppa honom fri.
    Då skrek de församlade:
    – Döda honom och ge oss i stället Barabbas fri!
    Barabbas var en man som hade fängslats för upplopp och mord. Pilatus ville frige Iesho och hade först ingen tanke på att frige Barabbas, men prästerna och deras män ropade om och om igen:
    – Korsfäst, korsfäst honom! Pilatus sa ironiskt:
    – Vill ni att jag ska korsfästa Israels konung ...? Kajapa svarade:
    – Israel har ingen annan konung än kejsaren i Rom. Om du släpper fången är du inte kejsarens vän.
    Kajapa visste att Pilatus kände sig osäker på om han fortfarande hade kejsar Tiberius förtroende. Pilatus förre välgörare i Rom, Sejanus, hade konspirerat mot Tiberius och blivit avslöjad och avrättad något år tidigare.
Under tiden hade vakter fört i väg Iesho ut på det romerska residensets bakgård. Inför de romerska soldater som var samlade där tog de av honom hans kläder, satte på honom en purpurfärgad mantel och tryckte fast en hätta, flätad av taggiga kvistar, på hans huvud. I hans högra hand satte de en käpp. De böjde knä inför honom och förlöjligade honom och sa:
    – Var hälsad, Israels konung!
    Sedan spottade de på honom, tog käppen och slog honom över ansiktet med den. Därefter tog de av honom taggkronan och den purpurfärgade manteln och tryckte ner honom över spöstocken och band fast hans händer och fötter. Två vakter ställde sig på var sin sida av bänken och började prygla honom med var sin tresvansad piska med små tyngder i ändarna. De gav honom drygt ett hundra slag, men undvek att tilldela honom direkt dödande skador.
När Pilatus förstod hur oresonliga översteprästen och hans män var beslöt han att göra som de krävde för att slippa upplopp och problem med kejsaren i Rom. Han släppte Barabbas fri och utlämnade Iesho till att korsfästas.
    Iesho hade förlorat medvetandet under misshandeln. Nu väcktes han upp och fick sätta på sig sin egen särk. Sedan fördes han ut på en gård där han och två andra fångar blev fastbundna med utsträckta armar vid var sin tvärslå som balanserade över axlarna. De andra fångarna var nakna och hade ännu inte pryglats. De försökte desperat göra motstånd för de visste att de inte skulle komma levande från dessa träbalkar, patibulum, som de sedan skulle spikas fast på innan repen skars loss och de hissades upp på pålar för att långsamt dö en plågsam död. Men Iesho gjorde inget motstånd.
    På vägen mot avrättningsplatsen pryglades de två andra fångarna av vakterna, som hade fått order om att skona Iesho med piskorna för att han inte skulle dö för tidigt. Iesho var mycket illa tilltyglad av den prygel han hade fått och han vacklade redan från början under bjälkens tyngd. Han föll omkull flera gånger och när vakterna förstod att han inte skulle orka hela vägen skar man loss honom från bjälken och tvingade Shemon från Cyrene att bära Ieshos tvärslå.
    Många följde efter fångarna och deras vakter och längs vägen stod kvinnor som klagade och sörjde över Ieshos öde. Iesho, som hade krossat näsbenet när han föll och som blödde ur både näsa och mun, sa till kvinnorna:
    – Yoreshlems döttrar! Gråt inte över mig! Gråt över er själva och era barn.
    En kvinna som hette Veronika sprang fram och torkade bort blod ur Ieshos ansikte med en tygduk.


Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden. Pilatus gick då ut till dem och frågade: "Vad anklagar ni den här mannen för?" De svarade: "Om han inte hade varit en förbrytare, skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig?" Pilatus sade: "Ta honom då själva och döm honom efter er egen lag." Men judarna svarade: "Vi har inte rätt att döda någon." [Joh 1981 18:28].






Där anklagade de honom och sade: "Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, han vill förhindra att vi betalar skatt till kejsaren och säger sig vara Messias och kung." [Luk 1981 23:2].

"Han hetsar upp folket i hela Judeen med sin undervisning, från Galileen ända hit."  [Luk 1981 23:5].

Pilatus gick tillbaka in i residenset och lät kalla till sig Jesus och frågade: "Så du är judarnas konung?" Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" Pilatus sade: "Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" [Luk 1981 18:33].







Då tog Pilatus honom och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas konung", och de gav honom örfilar.
[Joh 1981 19:1].

Sedan gick han ut igen till judarna och sade: "Jag kan inte finna honom skyldig till något. Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag ska frige judarnas konung?" Då ropade de igen: "Inte honom, utan Barabbas!" [Joh 1981 18:38].

"Jag ska ge honom en läxa, sedan släpper jag honom." Då skrek hela hopen: "Döda honom och låt oss få Barabbas fri!" (Det var en man som hade satts i fängelse för ett upplopp i staden och för mord.)  [Luk 1981 23:16].






Pilatus frågade: "Ska jag korsfästa er kung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än kejsaren."
[Joh 1981 19:15].

"Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren."  [Joh 1981 19:12].





Mannen i svepeduken har varit gisslad, men inte enligt judisk rättsedvänja och inte heller enligt den gängse ritual som ingick i romersk korsfästelse.  [Mannen i svepeduken, sid 34].

Romarna använde olika typer av gissel, men det som mannen i svepeduken misshandlats med var det som den latinske skalden Horatius kallar flagellum horrible, det fasaväckande gisslet. Det hade liksom det judiska tre lädersnärtar, men dessa var i ändarna försedda med tyngder av ben eller bly. - En till korsfästelse dömd förbrytare brukade drivas till avrättningsplatsen under oavbruten gissling. Armarna hade han då surrade vid patibulum, det blivande korsets tvärbalke, och gick naken, med armarna utsträckta längs korsbommarna, medan bödeln slog och slog. Självfallet drabbade slagen under sådana förhållanden oregelbundet. - Mannen i sindonen har varit gisslad med två gissel av typen flagellum horrible, men inte på nu nämnda sätt. Han har under gisslingen haft ryggen i vågrätt läge. Slagen har drabbat uppifrån och utdelats av två bödlar.  [Mannen i svepeduken, sid 34].






Och när de hade hånat honom, tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder, och förde bort honom för att korsfästa honom.  [Matt 1981 27:31].

















När de förde bort honom, hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade." [Luk 1981 23:26].

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgata. [Joh 1981 19:17].
(Fredag morgon vid niotiden). När de kom fram till Golgata erbjöd man fångarna vin blandat med myrra. Men Iesho tog inte emot. De klädde av honom hans särk och de spikade fast hans handleder på bjälken och detsamma gjordes med de två andra dömda. Sedan hissades de upp på tre av de pålar som stod nedgrävda på platsen, med Iesho i mitten. Bjälkarna hakades fast på pålarna. Fångarnas ben böjdes något innan de spikades fast i pålen med en enda stor spik genom båda fötterna. Alla spikar måttades vant av bödlarna så att spikarna skadade nerver, men lämnade ben och senor hela.
    – Far, förlåt dem! bad Iesho. De vet inte vad de gör.
    Några rådsmedlemmar hånade honom för att han inte hjälpte sig själv, vilket de menade att han skulle göra om han var Herrens Meshiha, den utvalde. De sa:
    – Han har satt sin lit till Herren. Nu får Herren rädda honom, om han bryr sig om honom.
    Också de romerska vakterna hånade Iesho, samtidigt som de hånade israeliterna. De sa att andra folks kungar kunde vänta sig att få hjälp av sitt folk, men så inte Israels konung. Men israeliterna hade ju alltid varit lite förmer än andra folk, så deras konungar behövde väl ingen hjälp? På stolpen ovanför Iesho hängde vakterna en skylt med anklagelsen:

DETTA  ÄR  ISRAELS  KONUNG

De som hängde bredvid Iesho började också skymfa honom. Kanske med en desperat förhoppning att bli benådade? De sa:
    – Är inte du Meshiha? Hjälp då dig själv och sedan oss.
    Alla smädade honom.
När en människa hänger i utsträckta armar blir det redan efter någon minut svårt att andas. Särskilt att andas ut luft. Spänningen i armarna ger en sorts kramp som sprider sig ner mot bröstkorgen. Om den korsfäste hävde sig upp i den ena eller andra armen släppte krampen tillfälligt och utandning blev möjlig. För att kunna andas och för att försöka lindra smärtorna i händerna och fötterna, så krängde de dömda av och an på korsen. Ibland försökte de hänga i den ena armen och ibland i den andra. Detta uppfattades av åskådarna som att de försökte dra sig loss. Några rådsmedlemmar hånade Iesho och sa:
    – Andra kan han hjälpa och göra fria, men sig själv kan han inte befria.
    Timmarna gick och nedanför de korsfästa satt soldater och vaktade de halvt medvetslösa männen. Några som tagit vägen förbi korset med Iesho, spottade mot honom och skakade på sina huvuden och sa:
    – Du som kan riva ner templet och sedan resa det upp igen på tre dagar! Hjälp dig själv nu, om du är Herrens son, och stig ner från korset!

(Fredag eftermiddag vid tretiden). De korsfästa kunde ibland hänga i flera dagar innan de dog, men Iesho var mycket svag på grund av prygeln och på eftermiddagen samma dag som korsfästelsen, efter sex timmars tortyr, ropade Iesho på hebreiska:

Eli, Eli, lema sabachtani?
(Min härskare, min härskare, till vad utlämnade du mig?)

Utropet är början på en hebreisk psalm, Psaltaren 22:1, och är i nya och gamla testamentet översatt till: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Eftersom han ropade på hebreiska förstod inte alla åskådarna vad han sa. På arameiska hade motsvarande utrop varit: Eil, Eil, lmana shbaktani? Några som hörde honom trodde att han kanske kallade på profeten Eliah. En av dem sa:
    – Låt oss se om Eliah hjälper honom att komma ner.
    Sedan skyndade han sig fram till korset med en käpp vid vilken en svamp indränkt i ättiksvin hade bundits fast, vilken användes för att väcka upp de korsfästa och göra korsfästelsen mer spektakulär. Han förde svampen till Ieshos mun för att han skulle kunna dricka. Men Iesho drack inte utan skrek högt av bedrövelse rakt ut i luften och slutade att andas.


De förde Jesus till det ställe som kallas Golgata (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. [Mark 1981 15:22].








När de kom fram till den plats som kallas Skallen, korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." [Luk 1981 23:33].

Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: "Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde." Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv."  [Luk 1981 23:35].

"Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom." [Matt 1981 27:43].





Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung. [Matt 1981 27:37].


Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom. [Mark 1981 15:32].














Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. [Mark 1981 15:31].



De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar, hjälp dig själv nu och stig ner från korset."
[Mark 1981 15:29].










Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia."  [Matt 1981 27:46].










En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom." Med ett högt rop slutade Jesus att andas.  [Mark 1981 15:36].