Berättelsens "jag" är vid tiden för berättelsen en fattig metafysikstudent vid ett universitet i en icke nämnd fransk stad. Han har nyligen inkvarterat sig i ett hyreshus i stadens ruffigare delar vid en gata som heter rue d¹Auseil. Själva novellen börjar med att berättaren försäkrar att han har gjort allt vad som står i hans makt för att hitta tillbaka till gatan men inte lyckats. Vidare talar han om att han var fysiskt och mentalt nedbruten under sin vistelse på rue d'Auseil.
En natt hör berättaren musik från våningen ovanför:
"...jag hemsöktes av hans märkliga musik. Trots att jag själv inte visste mycket om den konsten så var jag helt säker på att ingen av hans harmonier hade några likheter med någon musik jag hört tidigare..."
Han frågar hyresvärden, och det visar sig att det på våningen ovanför bor en stum musiker, en tysk violinist vid namn Erich Zann, som valt rummet endast av den anledningen att det var det enda ställe där man kunde se över den höga mur som avslutade rue d'Auseil och ut på det omgivande panoramat.
Berättaren söker kontakt med Zann och ber att få höra honom spela sin musik. Zann som först är fientlig, smälter inför berättarens uppenbara hängivenhet och börjar spela. Men det han spelar är vanlig musik och inget av det mystiska som berättaren helst vill höra.
Då han tillfrågas om denna musik så blir Zann nervös och talar, med hjälp av papper och penna, om att den musiken vill han inte att någon hör när han spelar och att han skall arrangera så att berättaren får byta till ett rum en våning längre ner där han inte kan höra något. Han är dock så attraherad av Zanns fiolspel att han, efter flytten, går upp och lyssnar vid dennes dörr.
En natt då musiken har varit synnerligen våldsam så hör han:
"...det fruktansvärda oartikulerade skrik som bara en stum man kan släppa ifrån sig, och som enbart slipper ut i stunder av absolut fasa eller ångest."
Berättaren bultar på dörren och släpps in av en synbart skakad Zann. Violinisten ger löfte om att skriva ner en fullständig bekännelse på tyska som skall komma att förklara allt. Efter en timme avbryts han i sitt skrivande av ett ljud från fönstret, han studsar upp och börjar spela fiol som en vansinnig. Efter ett tag blåser fönstret upp och en vindfläkt får tag i pappren som Zann satt och skrev på och blåser ut dem genom fönstret.
Berättaren rusar efter men lyckas inte fånga dem. Han ser ut genom fönstret och där han hade väntat sig att få se stadens ljus breda ut sig ser han bara rymdens tomma svarthet. Detta blir för mycket för honom och han flyr ut i staden. för att aldrig mer återse rue d'Auseil.

1. Analys: Erich Zanns musik

Denna novell kan ses som ganska karakteristisk Lovecraft. Stämningen, berättarstilen och händelseförloppet. Dock är kanske temat en smula anorlunda. Något som kan ha påverkat Lovecraft till detta är att hans mor tvingade honom att lära sig spela fiol. Lovecraft som ansåg sig vara helt tondöv tyckte givetvis inte om detta och därigenom blev han helt likgiltig för klassisk musik. (Han var dock väldigt road av att sjunga schlagers.)
"Det var kanske en omedveten saknad efter denna förlorade konst som fick Lovecraft att räkna The Music of Erich Zann som den näst bästa av sina berättelser..."6

a. miljön:

Novellen utspelar sig i sjaskiga kvarter. Denna nedgångenhet symboliserar innevånarnas psykiska och fysiska tillstånd. Även de höga husen var förmodligen för Lovecraft en symbol för människans degeneration och allt dödare vilja. Jämför med följande citat taget ur novellfragmentet Azathoth :
"När världen blev gammal och miraklerna försvann ur människornas sinnen; när grå städer reste sig mot rökiga skyar med sina okänsliga och fula torn, i vilkas skugga ingen förmår drömma om solen..."7
När berättaren säger:
"Jag har undersökt kartor över staden mycket noggrant, men ändå aldrig återfunnit rue d'Auseil. Dessa kartor har inte varit enbart nya, för jag är vet att namn ändras."
Så skänker detta gatan en viss mystik som hjälper att förstärka det slutliga intrycket av att huset och även gatan inte egentligen låg i denna världen. Detta med försvinnande gator, hus eller helt enkelt dörrar som egentligen är vägar till en annan värld. Är en populär gimmick inom skräck- och fantasylitteraturen.8

b. karaktärerna:

Som alltid i Lovecrafts böcker är karaktärerna väldigt svagt tecknade. Detta har sin grund i att han, i och med sin tillbakadragenhet, visste mycket lite om hur vanligt folk uppträder, talar och tänker.
"Det var hans tro att människorna i den övernaturliga skönlitteraturen var relativt oviktiga, att de bara behövde vara representativa."9
Man bör dock kanske lägga märke till att Musikern, Zann, inte bara är stum utan också utlänning. Detta medför att han blir dubbelt utlämnad, och en dubbel outsider. Han hör inte hemma i den här världen. Vilket också bekräftas av det faktum att han bär på en mörk hemlighet.
Berättaren är i sammanhanget tämligen ointressant. Hans enda funktion är att föra novellen framåt och att sedan återge den för oss. Vi får följdaktligen veta mycket lite om honom, bara att han under sin vistelse på rue d'Auseil studerade metafysik vid universitetet.
Den enda kvarvarande "karakären" av någorlunda mått är hyresvärden som skymtar förbi under ett par korta ögonblick.

c. skrivsättet:

Denna novell är ett utmärkt exempel på Lovecrafts mest karakteristiska drag. Det King liknar vid gläntandet på en dörr10 Vi får aldrig veta vad Zanns mörka hemlighet är, vi får heller aldrig veta vad som orsakade ljudet vid fönstret. Detta är frågor som bara kan besvaras av läsarens fantasi.