|
ADAMSSON
Sköld: I fält,
delat i guld och blått, en rundel av motsatta tinkturer.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
blå tupp i höger klo hållande ett malteserkors med nedre korsarmen slutande i
en spets och i korsmitten överlagt med en blå rundel samt med varje korsarm
belagd med en blå mindre rundel.
Valspråk: In
matrem.
Vapnet är
antaget den 16 september 1998 av läkaren i traditionell kinesisk medicin, Dr.
TCM Clarst Adamsson, Forshaga (sedermera Karlstad), för sig och sina
efterkommande. Vapnet anknyter på flera sätt till vapenantagarens intresse
för geomantik. Sköldemärket är avsett att påminna om dualiteten i tillvaron,
återspeglingen av det himmelska (här: guld) i det jordiska (här: blått) och
det jordiska i det himmelska. Hjälmprydnadens tupp är en konventionell symbol
för läkaryrket i sin egenskap av attribut till Æskulapius, läkekonstens gud i
den romerska mytologin. De fem rundlarna på korset symboliserar bland annat
de fem elementen eller förvandlingsfaserna enligt orientalisk medicin, inom
vilken vapenantagaren praktiserar efter mottot In matrem, vilket från
latinet kan översättas ’Med kärlek (för allt skapat)’.
Släktens hittills äldste kände stamfader är Jan Samuelsson (174(2)–93), torpare i Södra Skalltorp under Kristineberg i Godegårds socken i
Östergötland. En släktgren bär namnet Adamsson efter dennes sonson Adam
Ulrik Hansson (1825–84), torpare i Moga under Grönberg i samma
socken och farfars farfar till vapenantagaren.
|
|
ANDERSSON
Sköld: I fält
av guld ett rött kugghjul överlagt av en dexterspets sammanstötande med en
sinisterspets, båda röda och belagda med ett brinnande hjärta av guld.
Rött hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Två
uppskjutande rödklädda armar av guld gemensamt hållande ett brinnande hjärta
av guld.
Valspråk: Kärleken
drivkraften.
Vapnet (se bild) antogs den 30 augusti 2002 av civilingenjören
Bo Andersson, Landskrona. Släkten härstammar från Småland; vapenantagarens
farfar Oskar Andersson föddes och växte upp i Hulstfred. Kompositionen syftar
på namnet genom andreaskorsformen som spetsarnas kanter bildar, kugghjulet på
släktens tendens att välja tekniska yrken (eller, mer allmänt, understryker
det tillsammans med de brinnande hjärtanen meningen i valspråket). Det
brinnande hjärtat är en kristen symbol. Färgerna är de för
ursprungslandskapet Småland och samtidigt de för Skåne, där familjen bor
idag.
|
|
AVDIC
Sköld:
Kvadrerad i blått, vari en från sköldens mittpunkt radiellt ställd lilja av
guld, och i guld, vari ett likaledes ställt rött eklöv.
Blått och rött
hjälmtäcke, fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Två motvända
röda ekorrar gemensamt hållande en stege av guld.
Valspråk: Audacia.
Vapnet är
antaget den 8 september 1998 av universitetsadjunkten, fil. lic. Anders
Avdic, Örebro, för sig och sina efterkommande. Sköldemärket illustrerar
härkomsten dels från Bosnien genom den gyllene liljan i blått fält vilken
sexfaldigt förekommer i Bosnien-Herçegovinas riksvapen (där åtföljande en
balkvis ställd kavle av silver), dels från byn Ekeby i Medåkers socken i
Västmanland genom eklövet. Liljorna och eklöven bildar tillsammans ett
andreaskors, vilket har sin koppling till att namnet Anders är ett
genomgående släktnamn i familjen alltifrån tidigare bondegenerationer i
Ekeby. De flitiga ekorrarna – på samma gång ännu en
hänsyftning till Ekeby – håller en stege i
hjälmprydnaden. Detta är avsett som en sinnebild för utveckling genom arbete.
Att ständigt våga steget framåt och uppåt kräver ett stort mått av mod,
vilket valspråket audacia (latin = ’mod’), som valts även med
anledning av ljudlikheten med släktnamnet, uppfordrar till.
|
|
BLIX,
yngre släkten
Sköld: I blått
fält en åskvigg mellan två sporrklingor, allt av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
uppskjutande åskvigg av guld.
Legitimerade
läkaren Ingvar Blix, Svenstavik, upptog den 11 december 2002 sin mormors
släkts vapen, med anledning av att han sedan tidigare upptagit denna släkts
namn. Därvid differentierades vapnet vederbörligen genom tillägg av två
sporrklingor i sköldemärket (se bild).
Sporrklingan är en förkortning av det bepansrade och sporrförsedda ben som är
sköldemärke för Skanke-ätten, som han också härstammar ifrån. Äldre (ofrälse)
släkten Blix vapen är känt från 1653. Om detta, se Magnus Bäckmark: En
blixtrande historia, i Släktforskarnas årsbok 2003. Släkten har samma
ursprung som de båda adliga ätterna Blix och Blixencron.
|
|
BOLIN
Sköld: I fält
av guld fyra röda biljetter ställda i kors över en uppskjutande svart hårig
och kloförsedd vänsterhand med handryggen hitåt vid handleden bjälkvis genomborrad
av en röd skäkta.
Rött hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett
stolpvis ställt ospänt rött armborst omslingrat av en orm av guld med röd
tunga.
Valspråk: Volo
ergo possum.
Släkten
härstammar från Göran Karlsson Bolin (1792–1829), smed
i Korsbo i Tofteryds socken i Småland. Släktvapnet (se bild)
är antaget av hans sonsons sonsons sonson, civilekonomen Johan Bolin,
Stockholm, 2000, och medges åt släktmedlemmar.
Biljetterna ställda i kors kan ses som en stiliserad husgrupp ovanifrån – ett ”bo”, anknytande till namnet. Lokala myter om trollens
bekämpande
av kristendomens införande i trakten återspeglas i den hotande handen. En
liknande trollhand finns i närliggande f.d. kommunen Bors vapen. Tinkurerna
guld och rött samt armborstet anspelar på ursprungslandskapet Småland.
Ormomslingrandet av armborstet anknyter till antagarens yrke genom den
erhållna likheten till en ormstav. Ormen triumferar också över att den
avskjutna armborstpilen eliminerat den hotande ondskan, liksom vapenantagaren
vill antyda att svårigheter, ondska och motstånd kan övervinnas med orubblig
vilja. Samma tanke uttrycks i valspråket: Volo ergo possum, ’Jag vill, alltså förmår jag’.
|
|
BORGENFALK
Sköld: I fält
av silver en blå falk med näbb av guld uppstigande ur ett rött borgtorn med
två fönstergluggar och port av guld, borgtornet åtföljt på dexter sida av en
blå lilja och på sinister av en röd.
Blått och rött
hjälmtäcke fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En sittande
blå falk med beväpning av guld i näbben hållande en röd lilja.
Valspråk: Utilitas
et nitor.
Vapnet (se bild) är antaget den 20 mars 2000 av musikinstrumentmakaren
Björn Borgenfalk, Stockholm, för sig och sina efterkommande.
Borgtornet och falken är talande märken för släktnamnet och tinktursättningen
(silver-rött-blått-guld) är densamma som i landskapsvapnet för Gästrikland,
som släkten har anknytning till. Vapenantagaren hade sedan tidigare använt
mottot ”funktion – estetik”. Detta gav uppslaget till valspråket Utilitas et nitor, ’Användbarhet/nytta och skönhet/elegans’. Det är egenskaper som låter sig eftersträvas och uppskattas, inte
bara inom vapenantagarens specialitet, nämligen byggande av barocklutor, utan
även rent allmänmänskligt. I vapenbilden symboliseras de två
eftersträvansvärda egenskaperna av de olikfärgade liljorna. I hjälmprydnaden
har falken plockat till sig den röda liljan, vilket om man vill kan tolka som
att Konsten nog trots allt är värdefullast, jämfört med den rent praktiska
aspekten (utilitas).
|
|
BRANDBERG
Sköld: I fält
av silver ett blått uppskjutande treberg med låga av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Två
naturliga liljor av silver med gröna stänglar.
Känt från 1672
i sigill (se bild) för handelsmannen
i Stockholm Jakob Brandberg (död 1674) och från 1676 hos dennes bror,
bokhållaren vid Vedkompaniet i Falun Erik Brandberg (död 1682). Sigillen
finns på brev från dem i Momma-Reenstiernasamlingen E 2499 i Riksarkivet. Med
ledning av de tinkturer som återfinns i sköldemärket i det förbättrade vapen
som deras bror, brukspatronen Petter Brandberg (1644–1702) erhöll vid sitt adlande med namnet Cederberg 1684 har
tinkturererna i det äldre vapnet, vars innehåll framgår i de nämnda sigillen,
rekonstruerats och fastställts (se bild)
av Släktföreningen Brandberg genom dess styrelseledamot fil mag Fredrik
Brandberg, Brämhult, 2002. Släktens äldste kände stamfader är ovannämnda
bröders ff Per Sigfridsson, handlande och rådman i Hudiksvall i slutet av
1500-talet och början av 1600-talet. Om släkten, se Svenska Släktkalendern
1984.
|
|
BRISKANS
Sköld: I fält
av silver en blå skans och däröver en av en skyskura bildad blå ginstam.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
uppstigande blå bäver med röd beväring hållande ett rött glödande järnstycke
i en svart smidestång.
Valspråk: Järnets
styrka, vindens svalka.
Vapnet är
antaget den 28 juli 1998 av säkerhetskonsult Rolf Briskans, Örebro, för sig
och sina efterkommande. Sköldemärket är talande för släktnamnet, som upptogs
av hans far 1952 och som tänks vara sammansatt av orden bris och skans.
Skyskurans ”moln” representerar vinden/brisen. Hjälmprydnaden
symboliserar härstamningen från hammarsmeder i bergsmanssläkten Lekberg i
Bjurtjärns socken (bjur = ’bäver’). Tinkturerna är
Värmlands.
|
|
BÄCKMARK
Sköld: I grönt
fält två medelst vågskuror bildade bjälkar av silver.
Grönt hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Två
uppskjutande harneskklädda, obehandskade armar av silver gemensamt hållande
en grön stubbe.
Vapnet är antaget
1998 av pensionerade svarvaren Ingemar Bäckmark, Söderköping, huvudman för
sin släkt, för sig och sina efterkommande. Rätt att föra vapnet medges av
honom för agnatiska ättlingar till släktens stamfader Jakob Bäckmark (1738–74), soldat för Bäckfalls rote i Åtvids socken i Östergötland.
Efter förändring i hjälmprydnaden får också namnbärande kognatiska
släktgrenar föra vapnet. En sådan yngre släktgren utgörs av bröderna Magnus
Bäckmark, fil. stud., Örebro (sedermera heraldiker och uppdragssläktforskare,
Täby, författare till den här hemsidan), och Torbjörn Bäckmark, tekn. stud.,
Lidingö. Deras far upptog nämligen sin mors släktnamn 1983. De har 1998 efter
dessa premisser upptagit vapnet med följande hjälmprydnad: En uppskjutande
harneskklädd, obehandskad arm av silver hållande i ena roten en störtad grön
stubbe. – Tidigare har dessa, då utan noggrannare förhandskontroll, fört
ett liknande vapen fast med en vågbjälke. Det sköldemärket syns ännu
på flera ställen på den här hemsidan men befanns nödvändigt att överge då det
visade sig vara identiskt med två befintliga sköldemärken i Nederländerna,
Meerbeek och Scheldewaert, samt dessutom något förväxlingsbart med den utdöda
inhemska adelsätten Böljas sköldemärke.
Sköldemärket är talande. Armarnas harnesk symboliserar stamfaderns
soldatyrke. Stubben – som står kvar på marken efter
att trädet fällts – anspelar på ortnamnet Bäckfall,
som betyder ’trädfället vid bäcken’ – även nämnde Jakobs far, reservsoldaten Lars Olofsson (1714–59), bodde på Bäckfalls ägor; i en stuga som kallades Skogen.
Mer detaljer om släktlinjen Bäckmark hittar du i följande anlista för Magnus och Torbjörn Bäckmark.
|
|
BÖVIK
Sköld: I fält av
silver en blå sinisterstråle belagd med ett grekiskt kors i vardera
korsvinkeln åtföljd av en rundel, allt av silver.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Två
uppskjutande blå björnramar med röda klor gemensamt uppbärande en snäcka av
silver.
Valspråk:
Exordiamur – mare immensum.
Släkten har
tidigare i flera generationer varit fiskare på Tjörn. Släktens hittills
äldste stamfader som är närmare känd är Petter Svensson (1786–1866). Han var född i Gåre men kom genom gifte till Stockevik i samma
församling, Stenkyrka, där släkten sedan blev kvar i ett par led. Petters
sonsons son, Vilhelm Bernhardsson (1910–99), antog namnet Bövik efter havsviken Bö
kile på Tjörn. Vapnet (se bild) är antaget av
dennes son, sjökaptenen Willy Bövik, Västra Frölunda, vid sin sextioårsdag
den 15 mars 2000 för sig och sina efterkommande.
Sköldemärket är s.k. talande för släktnamnet Bövik eftersom det med
heraldiska termer beskrivna korsmärket på sjökort betecknar en bränning eller,
för att ta den bohuslänska termen – ett bö. Det är ingen
tillfällighet att ”viken” ställts i ”sydvästlig” riktning vilket är precis den
sträckning som Bö kile har i verkligheten.
Björnramarna i hjälmprydnaden syftar på det tidigare burna namnet
Bernhardsson i det att förleden i mansnamnet Bernhard, Bern-, betyder ’björn’. Snäckan anknyter
ytterligare till släktens starka förankring till havet. Färgerna blått-silver
är också de tjörnska färgerna, som förekommer i nuvarande Tjörn kommuns
vapen.
Till detta kommer valspråket, som översatt lyder: ’Låt oss börja / låt oss sätta igång – havet är omätligt stort’. Detta ger en symbolisk
dimension
åt hela vapenbilden i det att man tankemässigt uppmanas att våga segla ut ur
hamnviken, ut på sina möjligheters hav – och inte låta sig avskräckas av de
grund som onekligen lurar under ytan. Grundstenarna blockerar trots allt bara
en liten del av det farbara vattnet, och med kunskap om farorna väntar
vidsträckta horisonter på den som vågar sig ut på livets hav. Valspråket
uppmanar till att våga den resan.
|
|
CHRONIER
Sköld: I fält
av silver en harneskklädd och behandskad blå arm uppskjutande ur en röd
murkrona utan hängtorn och hållande en bjälkvis ställd röd nyckel.
Blått och rött
hjälmtäcke fodrat med silver.
Hjälmprydnad:
Märket i skölden.
Valspråk: Corona
mea confidentia.
Ovanstående
släktvapen (se bild) är antaget den 8
november 1999 av hovlåssmedsmästaren Bo Chronier, Halmstad, för sig och sina
efterkommande. Märkesvalet alluderar såväl på vapenantagarens yrkesverksamhet
inom säkerhetsbranschen som det franskinspirerade nyantagna namnet, vari det
svenska ordet krona ingår.
Angeläget i det här fallet blev att hitta ett talande märke för familjenamnet
utan att överträda den norm som i måttfullhetshänseende avstyrker insättandet
av kronor i vapenbilder inom ofrälse släkter, vilken sedvänja avspeglar sig i
den kungl. förordningen av den 13 april 1687 som innehåller ett förbud att i
vapen föra krona utan särskild tillåtelse. Lösningen i det här fallet blev
att använda en murkrona, dessutom avskalad sina hängtorn, varigenom denna
speciella krona knappast kan riskera att uppfattas som ett märke förknippat
med adlig rang.
Tinkturerna blått, rött och silver är samma färger som är de huvudsakliga
färgerna i Halmstads vapen.
Symboliken i hela vapnet och kronbegreppet knyts samman i valspråket, Corona
mea confidentia, ’Förtroendet min krona’.
|
|
DESÉN
Sköld: I rött
fält ett grankvistkors inom en renhornskrona, allt av guld, och däröver en av
en vågskura bildad ginstam av guld belagd med ett liggande rött risknippe.
Rött hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett
stolpvis ställt risknippe av guld mellan två röda renhorn.
Valspråk: Decens
et patiens (’Ordentlighet och tålamod’).
Släktvapen (se bild) antaget av diakonissan Helén Desén Grahn,
Åsele, den 2 juni 2002. Medges åt efterkommande till hennes far,
namnantagaren, skogsarbetaren Hjalmar Desén (1916–86), Åsele. Släktens äldste kände stamfader är dennes ff ff ff ff
Jon Andersson (hans son föddes 1649), bonde i Edens by i Junsele socken i
Ångermanland.
Grankvistkorset symboliserar skogsbrukets betydelse för släktens utkomst.
Renhornen är en förkortning av renhuvudet i Åseles vapen, liksom tinkturerna
rött och guld är ett lån därifrån – allt syftande på Åsele, där släkten
bott alltsedan 1685. Den av en vågskura bildade ginstammen belagd med ett
risknippe symboliserar vapenantagarens födelseort Överrissjö i Åsele, där
släkten obrutet verkat sedan hennes farfars farfars tid.
Yngre släkten Desén: Bokhandlaren Jörgen Desén, Bollstabruk, son till
ovannämnda Helén Desén Grahn, sammanställde den 25 september 2002 sin
agnatiska släkts (Grahn) vapen med sin mödernesläkts, med anledning av att
han bär sin mödernesläkts namn, enligt följande: Sköld: Kluven, 1. Grahn, 2.
Desén. Resten: Desén. (Se bild.)
|
|
DOMINICUS
Sköld: I blått
fält en lie korslagd med en räfsa samt därunder dexter hälft av en lilja,
allt av silver.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
sittande blå hund med röd beväring i käften hållande en med röda eldsflammor
brinnande fackla av silver.
Valspråk: Labor,
veritas, lux.
Detta
släktvapen (se bild) är antaget av
konsulten Stefan Dominicus, Enskede gård, den 14 juni 2000 för sig och sina
efterkommande, med medgivande för övriga medlemmar av samma släkt att föra
samma vapen.
Märket i skölden har tidigare använts inom släkten, som härstammar från
Danmark (Tyskland?), åtminstone på manchettknappar. Om bilden har haft en
heraldisk intention är ovisst, men något släktvapen är i övrigt inte känt för
släkten. Att bilden verkligen KAN utgöra ett individuellt märke tyder
emellertid den halva liljan på. Liljan är nämligen ett av attributen för S:t
Dominikus (1170–1221), dominikanordens stiftare, som släkten har namnet
gemensamt med. Ett brudsmycke med en lilja, troligen från 1600-talet, har
också varit en familjeklenod som har gått i arv i många generationer.
Till hjälmprydnad valdes en hund med en fackla, vilken bild också den är ett
attribut för Dominikus. Denna bild kommer sig av att legenden förtäljer om en
vision som Dominikus mor, Joan de Aza, hade när hon väntade honom. Hon drömde
att hon skulle föda en valp med en brinnande fackla i munnen, vilket togs som
ett tecken för att hennes son genom predikan skulle sätta världen i brand för
Kristus.
Vad gäller färgsättningen, så låg det närmast till hans att välja silver för
föremålen i skölden p.g.a. att liebladet är av metall och att liljans
naturligaste tinktur är silver. Valet av den heraldiska färgen var mer öppet.
Det blev blått, vilket i någon mån motiveras av att släkten har viss
anknytning till och förkärlek för sjön.
Valspråket Labor, veritas, lux, d.v.s. ’Arbete, sanning, ljus’,
anknyter
till redskapen, liljan och facklan, och förtydligar vapnets symboliska
innebörd; en uppmaning till att verka i godhetens tjänst.
|
|
ESPMARK
Sköld: I blått
fält ett bjälkvis ställt björnspjut av silver stucket genom en stolpvis
ställd kornkärve av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver och guld.
Hjälmprydnad: En uppstigande
blå björn med röd beväring med båda ramarna avbrytande ett björnspjut av
silver.
Valspråk: Robur
pace, pax robore firmatur.
Släktvapnet (se
bild) är antaget den 12 maj 1999 av översten
av första graden vid NorpolBrigade (FN-trupperna från de nordiska länderna
och Polen stationerade i Bosnien) Håkan Espmark, Frösön, för sig och sina
efterkommande.
Sköldemärket utgör ett omskapande till bild av ett bomärke belagt från mitten
av 1800-talet hos vapenantagarens farfars farfar i skifteshandlingar rörande
släktgården Höstoppen, rentav också litterärt omnämnt av Gustav
Hedenvind-Eriksson i dennes Jämtländska sagor. En saga heter Solmöja och
handlar om en kvinna som finner sina rötter tack vare att hon känner igen
gårdens bomärke:
”Han tycktes förstå henne. Han ljusnade och nickade, drog därpå fram ur
barmen en liten pergamentsrulle, vecklade ut den framför henne och pekade på
några tecken som om han menade att hon skulle förstå dem. Hon lutade sig
något framåt, tittade och blev med ens mycket förvånad. Under några enkla
streck, som väl skulle föreställa en stuga, såg hon nämligen gårdens gamla
bomärke – björnspjutet stucket genom sädeskärven - och fick därvid rentav
hjärtklappning.”
Hjälmprydnaden avspeglar vapenantagarens naturvårdsintresse och antyder även
björnrikedomen i trakten. Vapnets tinkturer är desamma som i Jämtlands
landskapsvapen, vilket motiveras av den starka släktanknytningen samt inte
minst av att vapenantagaren varit regementschef för Fältjägareregementet i
Jämtland – plägseden att i regementshögkvarteret sätta upp varje avgången
regementschefs släktvapen var för övrigt en anledning till denna
vapenantagning.
Valspråket, som tillades den 6 december samma år, illustrerar andemeningen
bakom bildvalet: ’Styrka genom fred, fred genom
styrka (stärkes)’.
FRIEDLÄNDER
Sköld: Delad i silver, vari en bård av gråverk i en rad, och
blått, vari ett gående lejon av guld med röd beväring svingande ett svärd av
silver med fäste av guld.
Blått hjälmtäcke fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett uppstigande blått lejon med röd beväring i
höger tass hållande en röd ros med blombotten, foderblad och stjälk med blad
av guld och i vänster de båda delarna av ett avbrutet svärd av silver med
fäste av guld.
Valspråk: Historien skapar framtiden.
Vapnet (se bild) är
antaget 2003 av majoren Anders Friedländer, Skövde, för sig och sina
efterkommande, med medgivande till släktmedlemmar härstammande från hans
farfars far, slakteriägaren Johan Friedländer (1849-1916), Göteborg, att föra
samma vapen.
Bildvalen anknyter
till fred/frid och till land, vilka betydelseelement kan uppfattas
i släktnamnet. Detta genom det avbrutna svärdet respektive sköldemärkets övre
hälft, som syftar till att vara en stiliserad bild av något inhägnat eller
avgränsat.
I skölden finns ett stridsberett
lejon, vilket anknyter till vapenantagarens militäryrke. Att lejonet i
hjälmprydnaden har sönderbrutit svärdsklingan och höjer något växande och
skört - en ros - i höger tass understryker militäryrkets mening att
vara fredsbevarande och värna om trygghetsvärden.
Lejonet motiveras ytterligare av släktens
geografiska historiska anknytning till Göteborg, liksom tinktursättningen
blått-guld-silver också gör.
|
|
FÄREBORG
Sköld: I fält
av guld en svart bock med röd beväring, uppstigande från en av en tinnskura
bildad röd stam, samt däröver en av en tinnskura bildad svart ginstam på
dexter sida belagd med en sexuddig stjärna av guld.
Svart hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
svart bock med röd beväring uppstigande ur en röd uppskjutande mur och mellan
klövarna hållande en sexuddig stjärna av guld.
Valspråk: Färdas!
Färdas!
Släktvapnet (se
bild) är antaget av direktören Robert
Färeborg, Rimbo, med anledning av sin födelsedag den 25 maj 2000, för sig och
sina efterkommande, med medgivande för övriga släktmedlemmar med släktnamnet
att föra samma vapen. Förslaget bakom vapnet hade framtagits i samråd med
hans hustru Ann-Kristin som en present till hans födelsedag.
Namnet Färeborg är härlett från socknen Färila i Hälsingland, som släkten
härstammar från. Det hälsingska återspeglas i tinkturuppsättningen guld,
svart och rött, samt bildvalet av en bock, som utgör vapendjuret i
Hälsinglands landskapsvapen, fast där i helfigur och i omvända tinkturer (av
guld mot svart botten). Tinnskurorna anknyter till slutleden -borg i
släktnamnet.
Symboliskt avser vapenbilden att avspegla en vilja till ständigt
uppåtsträvande, nivå för nivå (tinnskurorna/murarna), till målet (stjärnan).
Denna individuella strävan – som har en koppling till att vapentagaren
också är tävlingscyklist – understryks av det uppfordrande
valspråket, ”Färdas! Färdas!”, som samtidigt är en ljudlek
anknytande till släktnamnet.
|
|
GERLAM
Sköld: I blått
fält en spets av guld, belagd med en uppskjutande blå lejonram med röd
beväring och åtföljd av två tistlar av silver.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld och silver.
Hjälmprydnad: Ett uppstigande
blått lejon med röd beväring i höger tass hållande en tistel av silver.
Valspråk: Germen
non lamentabile (’Skottet ej beklagansvärt’).
Detta vapen (se
bild) antogs den 24 januari 2003 av
civilingenjören Mats Gerlam, Göteborg, med medgivande till hans far,
köpmannen Ebbe Gerlam, Billdal, och hans efterkommande att föra samma vapen.
Lejonet och färgerna syftar på släktens hemmahörighet i Göteborg, tistlarna
på härstamning från Skottland. Ett äldre svenskt ord för spets är gera,
varför här en spets tagits som ett talande märke för släktnamnet. En annan
tvist på namnet ger valspråket, där de första stavelserna i huvudorden ger
Ger + lam = Gerlam. Skottet som omtalas i valspråket är tisteln. Symboliskt
menas därmed att den skotska härstamningen inte är beklagansvärd, utan
tvärtom är något att vara stolt över.
|
|
GODVIK
Sköld: I grönt
fält en stråle av silver och däröver ett gående lamm av silver med beväring
av guld.
Grönt hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
uppstigande grönklädd herde av silver med hår av guld i höger hand hållande
en herdestav av guld.
Valspråk: Deus
pastor meus (’Gud är min herde’).
Vapnet (se bild) är antaget den 4 november 2002 av kyrkoherden
för döva i Svenska kyrkan Hans Godvik, Täby. Strålen kan dels ses som en
heraldiskt stiliserad bild av en vik, syftande på släktnamnet, dels som en
ljusstråle. Valspråket understryker symboliken med lammet och herden.
|
|
GOTTBERG
Sköld: I rött
fält en igelkott av guld med blå beväring gående på en bjälkvis genomgående
kedja bestående av sammankopplade ringar av guld.
Rött hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Fem
uppskjutande röda pikar, vardera ställd genom en av fem sammankopplade ringar
av guld.
Valspråk: Fortis
ipse – fortes juncti.
Släkten kom
från Småland till Gotland med Jöns Zakrisson (1721–1800), som sist vistades i byn Godrings i Ganthems socken, där han ”bodde inhyses och lefde af sina pengar” som dödboken förmäler. Hans
sonson Per Nilsson (1810–78) antog namnet Gottberg efter
sin hemby Godrings och blev sockenskomakare i Bro socken. Dennes sonsons sonsons
son, direktör Kenneth Gottberg, Älvsjö, antog släktvapnet, se bild, för sig och sina efterkommande i
samband med sin fyrtioårsdag den 5 oktober 2000. Släktvapnet får användas
också av övriga släktmedlemmar med namnet.
Igelkotten är Gotlands landskapsdjur, tinkturerna rött och guld Smålands.
Ringarna hänvisar genom ljudlikheten till slutleden i ortnamnet Godrings
(vilket i det äldsta kända belägget, från 1523, skrivs såväl Godrings som
Gotrings och Gudings; troligen ligger ett mansnamn bakom ortnamnsbildningen).
Pikarna i hjälmprydnaden är en fri variation på igelkottstemat (igelkottens piggar).
Den symbolik av sammanhållning som ringarna antyder accentueras av
valspråket, ’Stark i sig själv – starka i varandra’.
|
|
GRAHN
Sköld: I grönt
fält ett upprest lodjur av silver med röd beväring hållande en gran av
silver.
Grönt hjälmtäcke fodrat
med silver.
Hjälmprydnad: Tre
gröna grankvistar.
Valspråk: Semper
virens (’Alltid grönskande’).
Släktvapen (se bild) antaget av Karl Henry Grahn,
kulturarbetare, Åsele, den 26 juni 2002. Medges åt efterkommande till
släktens stamfader Carl Johan Grahn (1811–91), född i Granträsk i
Lycksele socken i Lappland.
Granen och grankvistarna utgör talande märken för släktnamnet. Lodjuret
anspelar på släktanknytningen till Lycksele. I vapnet för Lyckseles
landskommun (idag i Lycksele kommun med annat vapen) finns ett lodjur av
silver med röda fläckar och röd beväring i 2:a och 3:e fältet.
|
|
HÆG
Sköld: Medelst
två av vågskuror bildade balkar av silver styckad i blått, rött och blått,
varvid i det röda fältet en häggblomma av silver med ståndare och pistill av
guld samt i vardera av de blå fälten en femuddig stjärna av silver.
Rött och blått
hjälmtäcke fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
uppväxande häggkvist av silver med en blomklase.
Valspråk: Floret
qui amat.
Släkten
härstammar från Värmland. Dess hittills äldste kände stamfader är Erik
Tolsson (född ca 1650), arrendator i Stömne, Stavnäs socken. I sitt gifte med
Katarina Nilsdotter Borgström, vars brorson Johan (Jean) adlades Adelheim
1743, hade han sonen Nils Eriksson, som blev bonde i Boda i Stavnäs socken.
Härstamningen från Borgström-släkten kom att göra sig påmind i släkten genom
att namnet Nils skulle återkomma varannan generation en god tid framöver.
Nils sonsons son, Johan Nilsson (1812–67) blev 1837 soldat i Södra Hult i Ölme socken
i Närke under namnet Hägg. Hans son Nils flyttade till Norge 1863. Dennes
sonsons son i sin tur, civilingenjören Tore Hæg, Oslo, antog ovanstående
släktvapen (se bild) för sig och sina
efterkommande med anledning av sin sextioårsdag den 2 oktober 1999.
I vapnet är häggen ett talande märke för släktnamnet. En häggkvist, som valts
till hjälmprydnad, har Tore Hæg tidigare använt som en dekor med personlig
anknytning på visitkort sedan 70-talet. I sköldemärket är häggblomman
placerad mellan två strömmar. Arrangemanget avser att bilda en stiliserad
karta över vattendragen Glafsfjorden och Värmeln som sträcker sig från
nordväst till sydost och mellan vilka släkten har blommat upp. En balkvis
ställd ström i rött fält förekommer dessutom i ätten Adelheims vapen, liksom
en femuddig stjärna, så kompositionen antyder samtidigt släktskapet med den
ätten.
Den andra femuddiga stjärnan symboliserar en annan härstamning, nämligen på
vapenantagarens farmors sida, från ätten Tordenstjerne. Denna ätt förde i sin
sköld, delad av silver och svart, en femuddig stjärna av motsatta tinkturer.
Dessutom kan anföras att Borgviks bruk, verksamhetsfältet för släkten
Borgström, använde just en femuddig stjärna i bruksstämpeln.
Släktvapnets tinkturer blått, rött och silver är desamma som i Värmlands
landskapsvapen och återfinns också, där tillsammans med guld, i det
Adelheimska vapnet. Valspråket, slutligen, ger en moralisk-filantropisk
innebörd åt förekomsten av blomning i vapnet: Floret qui amat – ’Den som älskar blommar’.
|
|
HEIGL
Sköld: I fält
av silver ett rött tjurhuvud med beväring och nosring av guld samt däröver en
röd ginstam belagd med en sol av guld mellan två motvända avhuggna gåshuvuden
av silver med näbbar av guld.
Rött hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Ett
uppskjutande rött tjurhuvud med beväring och nosring av guld samt med halsen
belagd med en sol av guld.
Valspråk: Ad sole
tento.
Släktens äldste
kände stamfader är Johannes Heugl, krukmakare i Neumarkt i Oberpfalz 1693.
Hans sonsons son Williblad Haigl blev i början av 1800-talet bosatt i Kastl,
där släkten sedan i flera generationer var verksamma som slaktare och
värdshusvärdar. Släktnamnet skrevs från och med dennes son Heigl. I släkten
finns en tradition som säger att släkten skall ha haft ett vapen
föreställande ett rött tjurhuvud, vilket skall ha använts bland annat som
skylt på familjens värdshus, som hette ”Zum roten
Ox”.
Bestickande nog, så finns i Siebmachers Wappenbuch ett 1600-talsvapen för en
i övrigt inte närmare känd österrikisk borgerlig släkt vid namn Heigl. Vapnet
är just ett rött tjurhuvud med beväring och nosring av guld i fält av silver,
med tjurhuvudet på hals återkommande som hjälmprydnad. Eftersom namnet
Heigl/Haigl/Heugl är sällsynt, så kan man misstänka att det möjligen kan
finnas ett släktskap mellan den här släkten Heigl och den på 1600-talet i
Österrike vapenförande släkten. Om detta har dock inga närmare rön kunnat
erhållas.
Direktören Werner Heigl, Söderköping, har år 2000 valt att för sig och sina
efterkommande inte uppta 1600-talsvapnet oförändrat, men väl ett vapen (se bild) som uppvisar tydliga referenser till det
äldre vapnet. Även om släktskap inte skulle föreligga är bilden av det röda
tjurhuvudet ändå motiverad med tanke på dess hävdvunna användning i familjen.
Differentieringen består av ett tillägg av en ginstam med en sol (även i
hjälmprydnaden) och gåshuvuden, syftande på hans egendomar Solviken och
Gåsebo. Motiven får också en symbolisk innebörd med hjälp av valspråket Ad
sole tento, ’Jag strävar mot solen’ (dvs bildligt sett mot
ljuset/värmen
i livet).
Vapnet medges även åt vapenantagarens syster.
|
|
HELGESSON
Sköld: I blått
fält den över vattenlinjen synliga delen av en skärgårdskryssare av guld och
däröver en av en bågskura bildad ginstam av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett
blått ankare framför två vingar av guld.
Vapnet är
antaget den 21 juli 1998 av Bengt Helgesson, Motala. Vapnet symboliserar
vapenantagarens starka marina livsintresse och yrkesverksamhet.
Hjälmprydnadens vingar är en reminiscens av den flygande tärna som är
logotypen för företaget Svenska Flyttblock AB, som han är en av ägarna av.
|
|
HILL
Sköld: I svart
fält en hillebard av guld uppskjutande från ett uppskjutande treberg av guld
belagt med en röd eldsflamma.
Svart hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett
avslitet bockhuvud av guld med röd beväring.
Valspråk: Sine provocatione
nulla progressio (’Utan utmaning ingen
utveckling’).
Vapnet (se bild), är antaget den 5 september 2002 av Laila
Hill, Sundsvall, med medgivande till släktmedlemmar av namnet att föra samma
vapen. Släktens äldste kände stamfader är hennes farfars farfars far,
soldaten vid Hälsinge regemente Bengt Hill (född 1776) i Norrkämsta i
Ljusdals socken i Hälsingland. Vapnet alluderar på släktnamnet och
stamfaderns soldatyrke genom hillebarden, på ursprungsorten Ljusdal genom
eldsflamman framför berget och bockhuvudet i hjälmprydnaden, som utgör
vapenbild i Ljusdals vapen. Färgerna guld-svart är Hälsinglands färger.
Yngre släkten Hill: Ovannämnda Laila Hills son, snickaren Pehter Hill,
Mölnlycke, sammanställde den 25 september 2002 sin agnatiska släkts vapen
(Lundgren) med sin mödernesläkts vapen, med anledning av att han bär
mödernesläktens namn. Vapnet (se bild), är
sammanställt sålunda: Sköld: Kluven, 1. Lundgren, 2. Hill. Hjälmtäcke,
hjälmprydnad och valspråk: Hill.
|
|
HILONEN
Sköld: I blått
fält en av vågskuror bildad stolpe av guld upptill belagd med ett rött hjärta
och åtföljd på dexter sida av ett svärd och på sinister av en korsstav, båda
av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
korsstav av guld uppskjutande bakom ett rött hjärta mellan två blå vingar.
Valspråk:
Voluntas, justitia, humilitas.
Vapnet (se bild) är antaget den 9 mars 2000 av kaptenen
vid Svea Livgarde Ulf Hilonen, Bro, för sig och sina efterkommande. Släkten
är ursprungligen från Finland; inkom till Sverige med vapenantagarens far
1948.
Namnet Hilonen är bildat av mansnamnet Hilo, som är en finsk-karelsk form av
namnet Filip, enligt Suomalainen nimikrija (Den finska namnboken). Det finns
många varianter av detta namn i området. Ryska former är bland andra Filipp,
Fila, Filka och Hilka, samt karelska Hilippa, Hila, Hilpi, Hilpo, Hilo med
flera. Släktnamnet Hilonen hör till de ursprungliga finska, alltså inte
sådana som översatts från svenska eller ryska i början av förra seklet.
Namngemenskapen med Filippos är hugfästad i vapnet genom korsstaven, som är
en av denne apostels attribut. Enligt legenden höll han upp en korsstav inför
en avgudabild och fick den på så vis att falla i stycken.
Svärdet motiveras av vapenantagarens yrke. I övrigt sammanknyts motivvalen av
valspråket – ’Vilja, rättvisa, ödmjukhet’ – där den gyllene strömmen
som utgår från hjärtat symboliserar viljan, svärdet rättvisan och korsstaven
ödmjukheten.
|
|
KNÖS
Sköld: I blått
fält en guldklädd arm framskjutande från sinister ur en sky av silver och
hållande en uppslagen bok av silver med snitt av guld, samt ovan dexter en
nedskjutande strålande sol av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
sexuddig stjärna av guld mellan två blå strutsplymer.
Vapnet (se bild) är känt från 1743 genom ett påträffat
lacksigill satt av kontraktsprosten i Norra Vånga i Västergötland Olof Börjesson
Knös (1683–1748) på dennes trohetsed till konung Adolf Fredrik 1743 i
Riksarkivets samling, Eder, volym 43.
På initiativ av Olofs sonsons sonsons sonson, ingenjören
Staffan E:son Knös, Ronneby, har detta vapen återupplivats efter en heraldisering,
vilket i detta fall förutom tolkning endast inneburit tinkturrekonstruktion,
och fastställs den 6 februari 2000 i enlighet med ovanstående
vapenbeskrivning. Rätten till släktvapnet i denna fastställda form är av
honom medgiven medlemmar av släkten Knös härstammande från ovannämnde Olof.
Med största sannolikhet är vapen antaget just av Olof eftersom
han är den förste prästen inom släkten och vapenbilden har en tydlig religiös
prägel. Den uppslagna boken erinrar om den Heliga skrift – underförstått given av Gud, vilket visualiseras av armen som kommer
ned från skyn. Solen och stjärnan bidrar till bildens innebörd med
associationer som kan göras från värme, upplysning och strålglans.
Strutsplymerna får betraktas som konventionella, traditionella heraldiska
bilder utan närmare symbolisk innebörd. De stödjer upp och ramar in bilden av
stjärnan, vilket annars lika gärna vingar eller horn troligen hade kunnat
göra i ett annat vapen.
Att bakgrundsfältet troligen avsetts att vara blått som
himlen, liksom solen och stjärnan av guld samt molnskyn och boksidorna av
silver antogs i detta fall eftersom dessa tinkturer är de som ligger närmast
till hands att sätta på dessa föremål utifrån deras naturliga färg. Härav
dikterades metalltinktur på ärmen enligt heraldikens inneboende starka
strävan efter största möjliga kontrastverkan (tinkturregeln), varvid guld var
det enda naturliga valet med tanke på avgränsningen mot molnskyn. Vidare
följde av samma resonemang färgtinktur för strutsplymerna, vilken fick bli
blått eftersom denna färg använts i skölden.
Vapnet hade helt fallit i glömska inom släkten tills det att
släktmedlemmar uppmärksammade lacksigillbelägget i Gröna stubbens
beläggsamling ”Äldre vapen” (se under ”Vapenrulla” här intill). Med hjälp av
Internets möjligheter att förmedla information kunde alltså detta över
tvåhundrafemtio år gamla vapen på nytt komma till heders inom denna släkt.
Litteratur:
Staffan Knös hemsida Prästsläkten
Knös från Västergötland, Svenskt Biografiskt Lexikon, band 21 (1975–77), Svenska släktkalendern 1943, A. Knös:
Västgötasläkten Knös (1898).
|
|
LEKHOLM
Sköld: I blått
fält ett andreaskors av guld i de tre övre korsvinklarna åtföljt av en
hästsko av silver med utåtvända skänklar och i den nedre korsvinkeln av en
ring av silver.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld och silver.
Hjälmprydnad: Två
uppskjutande blåklädda underarmar av silver i kors hållande varsin värja av
guld med blått fäste.
Valspråk: För
framtiden i nuet.
Släktens
hittills äldste kände stamfader är Jon Persson (död 1709) som genom sitt 1696
ingångna gifte blev skattebonde i Husön i Norrbyås socken i Närke. Hans son
Per Jonsson (1697/98–1755) blev bonde i Gunnarstorp och sonsonen Anders Persson
Sörman (1727–1779) indelt soldat i samma socken. Dennes son Anders blev
ävenledes soldat, men under namnet Natt (1757–1821).
Dennes son var Anders Andersson Ringqvist (f 1783) som kom att bruka Leketorps
gård utanför Örebro. Efter den gården upptog hans son Anders Fredrik (1810–1839) namnet Lekholm 1836. Han var bysmed i Hovsta by i Hovsta
församling. Hans sonsons son, 1:e museiintendenten, fil. lic. Carl Gustaf
Lekholm, Bjärred, f.d. chef för Malmö kulturhistoriska museum och
slottskommendant på Malmöhus slott, antog den 1 augusti 1999 ovanstående
släktvapen (se bild) för sig och sina
efterkommande, med medgivande för Anders Fredriks efterkommande att föra
samma vapen, för kognatiska sådana som upptagit släktnamnet efter vederbörlig
vapenförändring.
Andreaskorset har som bomärke använts i släkten Lekholm, enligt uppgift som
härrör från vapenantagarens fasters make, häradsdomaren Per Godén i Sala.
Från sin svärfar hade denne ärvt en träskål med detta bomärke inskuret i
bottnen (idag i professor Ulf Lekholms ägo). Andreaskorset är inte desto
mindre träffande eftersom namnet Anders är ett återkommande namn i släkten.
Hästskorna motiveras av namnantagarens smedyrke och alluderar samtidigt på
hans hemvist i Hovsta (även om ortnamnets etymologi är en helt annan).
Hästskornas ställningar utgör därtill en sorts monogrammatisk representation
av initialerna C för Carl och U för Ulf, likaledes framträdande förnamn i
släkten.
Ringen syftar på det tidigare namnet, Ringqvist, och hjälmprydnaden framför
allt på de två soldaterna i släktens äldre led. Kompositionen till sin helhet
följer kompositionen av Närkes landskapsvapen (krysstruktur med märken i
korsvinklarna), vilket understryker rötterna i Närke. Härvid är vapenfärgerna
desamma, fast fältets röda färg har bytts ut mot blå, för att möta den
nordliga anstrykning som finns i sockennamnet Norrbyås. Blått är heller inte
alls ett tokigt färgval för en släkt som tidigare har burit namnet Natt – jämför ätten Natt och Dags kontrastställning mellan blått och
guld.
|
|
LINDMAN
(från Lindrum)
Sköld: I fält,
delat i blått och guld, en lind inom en bård, allt av motsatta tinkturer.
Blått hjälmtäcke
fordrat med guld.
Hjälmprydnad: En
uppstigande blå varg med röd beväring, i höger tass hållande en lindkvist av
guld med tre blad.
Valspråk: Ex
stirpe genus omne futurum florescet.
Vapnet (se bild) är antaget den 25 december 1999 av
civiljägmästaren Bengt Lindman, Tranås, för sig och sina efterkommande, med
medgivande för övriga efterkommande till kyrkoherden i Mjöbäck Arvid Lindman
(1670–1741) att föra samma vapen.
Släktens hittills äldste kände stamfader är Arvid (född
omkring 1600), bonde i Lindrum i nuvarande Ölsremma socken, Västergötland.
Han hade sonen Johan Arvidsson (född omkring 1635, död 1701), gift med
Kristina Olofsdotter. Deras son var namnantagaren, ovannämnde Arvid Lindman,
gift med Maria Elisabet Wekander. Vapenantagaren är sonsons sonsons sonson till
denne Arvid.
Sköldmärket är talande för släktnamnet Lindman genom linden – en heraldiserad skogslind (lat. Tilia cordata). Linden, stamträdet,
symboliserar vidare släktens stam/ursprung och grenar, vilket accentueras av
valspråket, ’Från stammen skall hela det kommande släktet blomstra’. Genom bården bildas ett ”rum” kring linden, vilket
anspelar på
ovannämnde namnantagaren Arvid L:s fädernegård Lilla Lindrum. Det äldsta
namnbelägget härrör från hans inskrivning vid Lunds universitet den 17
oktober 1699, och möjligen är namnet antaget för just detta tillfälle. I
samband med släktens (släktnamnets) 300-årsjubileum 1999 genomfördes
vapenantagningen.
Hjälmprydnaden, en varg, återgår även det på släktens ursprung
från Ölsremma socken, tidigare Örshem. Äldsta namnbelägg är Ylwesrema (1351)
och Ylisrem (1413), vari ordet ulv finns i förleden. Den etymologiska
betydelsen av ortnamnet är ’vargåsen’. Den lindkvist med tre blad som vargen håller i symboliserar Arvid
L:s tre söner, tillika tre släktgrenar; prosten Johan Lindman, stamfader för
den ännu fortlevande äldre grenen, gift med Metta Magdalena Jeurling, vice
kontraktsprosten Olof Anders Lindman, stamfader för en utslocknad gren, gift
med Helena Benedikta Bökman, och fänriken Sven Lindman, stamfader för den
möjligen ännu fortlevande yngre grenen, gift med Adelina Sofia Hård af
Torestorp.
Tinkturerna blått och guld har redan tidigare använts
heraldiskt inom släkten, då dessa är de huvudsakliga vapenfärgerna i det
vapen som antogs av konteramiralen och statsministern Arvid Lindman (1862–1936) då han 1908 blev riddare av Kungl Serafimerorden (eller
senast då hans serafimervapen uppmålades för upphängning i Riddarholmskyrkan
1916). Hans efterkommande – vilka idag utgörs av en adopterad gren
– har rätt att bruka detta vapen (se Förteckningen här intill), vari
hjälmprydnad emellertid saknas, varför den nu i övriga släkten antagna
hjälmprydnaden i enlighet med ovan nämnda medgivande kan komplettera detta
vapen.
Yngre grenar av släkten, där släktnamnet upptagits på
spinnsidan, torde kunna använda vapen Lindman med någon förändring, antingen
avseende tinkturer eller tillägg till vapenbilden.
Litteratur:
Erik Thyselius: ”Släkten
Lindman”, i Personhistorisk Tidskrift
1912, svenskt biografiskt lexikon, band 23 (1980-81), Svenska Män
och Kvinnor, del 4 (1948), Svenska släktkalendern 1912, 1913, 1914, 1915-16,
1918, 1927, 1930, 1936, 1943, 1965, 2000, Kungliga Serafimerorden 1748-1998
(1998), Arvid Berghman: Borgerlig vapenrulla (1950).
|
|
LINDQVIST
Sköld: I fält
av silver en störtad svart sparre ovan åtföljd av en stolpvis ställd svart
hammare med rött skaft.
Svart och rött
hjälmtäcke fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
uppväxande röd lindkvist med tre blad mellan två oxhorn av silver, vartdera
belagt med en svart sparre.
Valspråk: Till
vägs ände.
Släkten
härstammar från Lars Erik Lindqvist (född 1826), som antog släktnamnet
tydligen i samband med att han började som plåtslagarlärling 1842. Han blev
sedan plåtslagare i Falun. Hans sonsons sonson, ingenjören Börie Lindqvist,
Höllviken, antog den 1 maj 1999 ovanstående släktvapen (se bild) för sig och sina efterkommande, med
medgivande för nämnde Lars Eriks efterkommande att föra samma vapen.
I sin komposition hugfäster vapnet stamfaderns födelseort, som är byn Myssje
i Mo socken i Hälsingland. Ortnamnet härleds nämligen, via formen Myskia,
till det ord som även går igen i ordet svartmuskig och betyder ’mörk’, i det här fallet syftande på en
å. Den svarta sparren symboliserar den mörka ån. De återstående tinkturerna
rött och silver är för övrigt tinkturerna i vapnet för nuvarande Söderhamns
kommun, inom vilken Myssje idag ligger.
Oxhornen i hjälmprydnaden anknyter till ett hopp om beskydd, i vilket den för
släktnamnet talande lindkvisten kan växa och bli kraftigare i symbolisk
mening. Lindkvisten i egenskap av ämne och råmaterial för ett hammarskaft har
därutöver ett samband till plåtslagarverktyget i skölden, vilket understryks av
en allmängiltig tanke om växande för ett ändamåls skull – en strävan Till vägs ände.
|
|
LJUNGQUIST
Sköld: I rött
fält en ginbalksvis ställd ljungkvist åtföljd av två sexuddiga stjärnor, allt
av silver.
Rött hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Ett
uppstigande rött lejon med blå beväring hållande ett svärd och vågskålar av
silver.
Valspråk: Arch
sofias, fobos kuriou (’Vishetens början är att frukta
Herren’).
Vapnet (se bild) antogs den 14 oktober 2002 av Thomas
Ljungquist, Bryssel, Belgien, med medgivande för efterkommande till hans
farfars farfars far Sven Ljungquist (1766–1841),
Ljungarum/Jönköping,
att föra samma vapen.
Rött och silver finns även (tillsammans med blått) i Jönköpings vapen. Svärd och
vågskålar avspeglar vapenantagarens yrkesverksamhet inom det juridiska
fältet, lejonet är Smålands lejon och ljungkvisten syftar på släktnamnet.
|
|
LOGUERCIO
Sköld: Delad av
en tretandad tandskura i rött, vari en ros av silver, och silver, vari två från
skurans nedåtriktade spetsar nedhängande röda vindruvsklasar.
Rött hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
uppstigande röd åsna med beväring och betsel av guld hållande en röd
vinkvist.
Vapnet är
antaget 1997 av Mariella Loguercio Hillding, studerande, Örebro, sedermera
personalassistent i Arjeplog. Vindruvorna syftar på hennes härkomst från
vinodlande italienska bönder och hjälmprydnadens åsna på hennes farfars fars
vistelse i bergen som partisan, där åsnan var hans transportmedel och följeslagare.
Silverrosen i rött fält är hämtad ur Östergötlands landskapsvapen och
symboliserar hennes mödernehärstamning (Hillding) från och uppväxt i det
landskapet.
|
|
LUNDBERGH
Sköld: I fält
av guld en ryttare i karolineruniform på en häst gående på en av en bågskura
bildad stam, allt blått.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
blå harneskklädd arm [ställd på armbågen] med obehandskad hand svingande en
sabel med rak klinga av guld.
Släkten
härstammar från kvartermästaren Jonas Lundberg (1670/73–1725) i Yxstad i Rogslösa socken (idag Källstad) i Östergötland. På hans
gravhäll på Rogslösa kyrkogård återfinns ett sköldemärke som kan beskrivas
som en fullt harneskklädd arm hållande en sabel med rak klinga. Detta vapen
utvecklades senare. Jonas sonsons son, rusthållaren Nils Lundbergh på
Djurkälla gård i Väversunda socken (1783–1840), förde nämligen i sin
signet, tagen i bruk senast 1808, ett komplett vapen med ryttarbild där
armen, så när som på handsken, uppflyttats till hjälmprydnaden. Vapnet
heraldiserades, det vill säga tinktursattes och fastställdes, enligt
beskrivningen här ovan 1998 på initiativ av Nils sonsons sonson,
överstelöjtnant Hans Lundbergh, RSO, RVO, Djurkälla gård.
|
|
LUNDGREN
Sköld: I fält
av silver ett av grenskuror bildat gaffelkors åtföljt i den övre vinkeln av
en ros och i vardera av de båda nedre av två liljor, ordnade över varandra,
allt blått.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: En
blå vinkelhake ställd med handtaget liggande och bladet på dexter sida,
uppåtvänt.
Valspråk: Rätt
framåt.
Vapnet (se bild) antogs den 5 september 2002 av
sågverkschefen Tore Lundgren, Sundsvall, med medgivande till släktmedlemmar
av namnet att föra. Släkten härstammar närmast från Sundsvall, vars färger
(blått och silver) återspeglas i kompositionen, liksom vapenstiftarens yrke
(genom vinkelhaken) och släktnamnet genom en ”gren” i en
”lund” i
heraldiskt stiliserad form.
|
|
MATTSSON
Sköld: Två
gånger kluven och två gånger delad i svart, vari en eldsflamma av guld, och
guld, vari en svart kula.
Svart hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett
uppskjutande svart hästhuvud med röd beväring frustande eldsflammor av guld
från näsborrarna.
Valspråk: Med
kulor och krut.
Släktvapen (se bild) antaget av Jens Mattsson,
museitjänsteman, Enskede, den 15 juli 2002. Medges till släktmedlemmar
härstammande från hans farfars farfars farfar, dragonen vid Skånska
dragonregementet Erland Kraut (1800–43), bosatt i Hovby i Norra Åsums socken i Skåne.
Släktens äldste kände stamfader är dennes farfar, ryttaren vid Södra skånska
kavalleriregementet Henrik Lottberg (173(6)–1806),
bosatt i
Örmatofta i Vä socken och enligt äldsta tillgängliga uppgift, från hans
vigsel 1756, kommande från Öllsjö i Skepparslövs socken i Skåne.
Kulorna och eldsflammorna syftar på soldatnamnen Kraut och Lottberg som
burits i släkten av en respektive två, summa tre ryttare (dragoner) efter
varandra. När den andre Lottbergs son skulle överta sin faders plats vid
regementet kom någon fyndig, tyskkunnig officer på att i stället kalla honom
Kraut, som en sorts ordvits. I frasen ”Kraut und Lot” betyder Kraut nämligen krut – alltså ’krut och kula’ (annars ’kål’).
Hjälmprydnadens hästhuvud symboliserar det starka inslaget av rytteri i
släktens äldre historia. De tre olika hästar som stamfadern Henrik Lottberg
red var enligt generalmönsterrullorna alla svarta, varför denna färg valts.
Valspråket uppmanar till att gå in för vadhelst man gör, att inte göra saker
halvhjärtat – utan ”med kulor och krut”.
|
|
PALM
Sköld: I blått
fält en palm av guld överlagd av två korslagda änterhakar av silver.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En uppstigande
blå grip med beväring av guld hållande en stolpvis ställd änterhake av
silver.
Valspråk:
Libertatem defendere.
Släkten
härstammar från Joen Nilsson Palm (död 1671), fogde på Viby säteri i Harbo
socken i Uppland. Hans son var löjtnanten vid Västmanlands regemente Petter
Palm (1648–1727), bosatt i Dommarbo, Huddunge. Dennes bragd då han 1676,
tilldelad befälet på jakten Gripen, uppbringade två fartyg tillhöriga
kurfursten av Brandenburg och förde dem till Strahlsund, är hugfäst i vapnet
genom gripen och änterhakarna. Släktnamnet upptogs 1853 (eller 1854) av
Petters sonsons sonsons svärson Pehr-Erik Palm (1833–1923), vagnmakarmästare i Stockholm, vars sonsons son, informationschefen Stig
Palm, Täby, den 7 mars 1999 har antagit släktvapnet (se bild) för sig och sina efterkommande, med
medgivande för övriga medlemmar av [yngre] släkten att föra samma vapen.
Valspråket anknyter till släktens militära ådra men är även allmängiltigt i
sin innebörd; ’Värna friheten’.
Senare under året 1999 påträffades ett vapen fört av ovannämnde Joen i sigill
1664. En kontroll av detta är ännu inte gjord, men sköldemärket förefaller
vara en palm uppväxande från mark och hjälmprydnaden en uppväxande palm.
Härvid har befunnits lämpligt att en heraldisering (tinktursättning) av detta
över trehundra år gamla vapen får stanna vid att vara ursprungssläktens
vapen, vilket det ju bevisligen varit, medan det yngre, här fastställda
vapnet Palm följdaktligen får inskränkas till att avses föras endast av
medlemmar av yngre släkten Palm, som sagt härstammande från Pehr-Erik. En
turlig omständighet i sammanhanget är att den yngre släktens vapen, genom
samstämmigheten i bildvalet av en palm fast med tillägsmärken (änterhakarna),
kan ses som en brisering av det äldre.
|
|
PETZÉN
Sköld: Av tre
kopplade fyrkanter av guld styckad i blått och rött, varvid fyrkanterna är
belagda med en eldsflamma, en sol respektive ett äpple, alla röda.
Rött och blått
hjälmtäcke fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
röd eskulapstav med orm av guld med röd tunga mellan sex blå fjädrar, ordnade
tre och tre.
Valspråk: Dies
diem docet (’Dag lär dag’).
Släkten
härstammar från Nårunga socken i Västergötland. Vapnet (se bild) är antaget den 3 mars 2001 av barnläkaren
P G Petzén, Västervik, för sig och sina efterkommande.
Tinkturerna är guld-rött-blått, DIF:s färger, vilket anspelar på att
vapenantagarens farfar V N Petzén var en av stiftarna av Djurgårdens
Idrottsförening 1891. Eldsflamman (tänkt som mynningseld), äpplet och
hjälmprydnadens fjädrar (tänkta som orrfjädrar) minner om en historia om V
N:s farfar, Petter i Ljur (född 1812). Denne serverade en gång på Tånga hed
orrtupp till kungen, troligen Oscar I, varpå det blev en viss uppståndelse då
det uppdagades att orrtuppen var tjuvskjuten. Kungen blidkades dock av
Petters utsökta ”Iglabo stöttäpple” till dessert.
Ortnamnet Ljur härleds från dialektordet ljur, ’glugg’,
antagligen
syftande på en glänta i skogen. I sköldemärket kan fyrkanterna, om man vill,
tolkas som gluggar, syftande på släktens härkomst från denna by.
Eskulapstaven i hjälmprydnaden symboliserar vapenantagarens yrke.
|
|
RISBECKER
Sköld: I blått fält
en stolpvis ställd ospänd knappharka av guld och däröver en medelst en
vågskura bildad ginstam av guld belagd med fyra bjälkvis ordnade rosor.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
merkuriestav av guld med röda ormar mellan två blå vingar med vingpennor av
guld.
Valspråk: Aut viam
inveniam aut faciam.
Släktvapnet är
antaget 1998–99 av marknadschefen Björn Risbecker,
Stockholm, generalkonsuln Jan Risbecker, Stockholm, direktören Tomas
Risbecker, Lidingö, och distriktschefen Christer Risbecker, Gävle, för sig
och sina efterkommande, vilka fyra bröder tillsammans utgör den samlade
släkten Risbecker.
Släktnamnet, som antogs av bröderna 1967, är upptaget efter den
skånsk-värmländska släkten Risbeck. Brödernas morfars mor, Sigrid Lindqvist,
född Risbeck, var den siste medlemmen av denna släkt då hon avled 1914.
Brödernas fädernesläkt har tidigare burit släktnamnen Hultman, Grännstedt och
Sandberg.
De generationer av handelsmän, som funnits och alltjämt finns i släkten, har
föranlett merkuriestaven i hjälmprydnaden. Sköldemärkets vågskura syftar på
släktnamnets slutled, rosornas fyrtal på de fyra namn- och vapenantagande
bröderna samt knappharkan på deras småländska fädernehärstamning. – En ensam knappharka utgör den äldsta kända landskapsvapenbilden för Småland. – Valspråket, som kan översättas ’Där viljan finns, där finns lösningen’, har använts i släkten sedan 1800-talets slut, då vapenantagarnas
farfar upptog det som sitt personliga motto. Skölden är komponerad i
samarbete med Per Andersson 1998 och kompletterad 1999 med hjälmprydnaden i
samråd med Magnus Bäckmark.
Litteratur:
Svenska släktkalendern 1987, 1992 och 2012.
|
|
S:T
SEBASTIANS BRÖDRASKAP
Sköld: Delad i guld
och blått och beströdd av stolpvis ställda pilar av motsatta tinkturer.
Valspråk: Livsmod.
Vapnet (se bild) antogs av S:t Sebastians brödraskap i
Stockholm den 4 november 2002. Färgerna är sätesortens, förutom att de kan
ses som åsyftande en från-mörker-till-ljus-symbolik. Pilarna är helgonets
martyrinstrument.
|
|
SKJØRBERG
Skjold: I felt,
delt med skysnitt i sølv og blått, en spiss belagt med tre stolpevis stilte
fuglespor, ett over og to under snittet, alt av motsatte tinkturer.
Blått hjelmklede
foret med sølv.
Hjelmtegn: En blå
orrhane med rød bevæpning stående på en oppskytende blå opphøyning.
Valgspråk: Montem
ascendere.
Eldste
dokumenterte stamfader er bonden Arve Skjørberg, kjend fra 1557 på gården Skjørberg
i Eidskog kommune. Direktør Jørn Øivind Skjørberg, Magnor i Norge, har den 6.
mars 1999 antatt slektsvåpnet (se bild)
for seg og sine etterkommere. Det anspeler på slektsgården, som ligger høyt
oppe på en høyde. Orddelen skjør har trolig at gjøre med at stedet er svært
utsatt for vind, vilket illustreres med ”molnen” (skysnittet) som driver
kring det spissige ”bjerget”. Orrhanen antyder hemhørigheten i nuvarande
Eidskogs kommune (vars våpen er i sølv en svart orrhane med hodet vendt
bakover) og få i slektsvåpnet symboliskt stige høyt opp til bjergets topp i
enlighet med valgspråkets oppmaning: ’Bestig bjerget’.
|
|
SMÅLANDS
NATION
Sköld: I fält av
guld ett rött halvt lejon med blå beväring i höger tass höjande ett rött
vinglas.
Föreningsvapnet
antogs av Smålands nation vid Örebro universitet på styrelsemöte den 10 mars
1999. Nationen, grundad 1992, hade förut använt ett rött vinglas som sin logotyp
med syftning på Smålands rykte som ”Glasriket” – förutom på studentikost inmundigande av vin – men ville i samband med Högskolans i Örebro universitetsblivande
bilda sig en ännu mer ”småländsk” – men ändå egen grafisk profil. Så skedde genom att glaset sattes i
tassen på ett halvt lejon, som liksom Smålands landskapsvapens
(armborstbärande) lejon är rött i fält av guld.
|
|
SVENSKA
SABRERINGSSÄLLSKAPET
Sköld: I blått
fält en bjälkvis ställd värja av silver med fäste av guld och därunder en
solring av guld, samt mellan värjans klinga och solringens nedre innerkant en
av vågskuror bildad stolpe av silver överläggande solringens övre del.
Sköldhållare:
Dexter en björn, sinister en panter, båda svarta, tillbakaseende, med
halsband av guld och röd beväring, pantern med eldsflammor av guld från käft
och öron; allt stående på en vingren med gröna blad och tre druvklasar, två
röda och den mellersta grön.
Valspråk: Ictum ut
potum.
Svenska
Sabreringssällskapet antog den 1 september 1999 ovanstående vapen (se bild). Sällskapet, som sorterar under Vin
& Sprit AB, ägnar sig åt provsmakning av mousserande viner som öppnas med
hjälp av en sabel (= sabrering).
Den av vågskuror bildade stolpen (strömmen) är en sinnebild för det
mousserande vinet självt, som under sabelns klinga flödar fram. (En ”sabel” eller huggare med rak klinga benämns värja inom
heraldiken för att skilja märket från den heraldiska sabeln, som är en
kroksabel.) Vätskans goda egenskaper illustreras med solringen, som här har
en funktion ungefär som en slags profan gloria.
Den sköldhållande björnen representerar sabreringstraditionens rötter i
Ryssland. Pantern är inom heraldiken ett fabeldjur som fräst känns igen på
eldsflammorna ur käft och öron. Flammorna var ursprungligen ångor. I
Physiologus berättas att andra djur samlas och följer den goda doft som
kommer ur panterns mun, därav ångorna. Fabeldjuret betraktas som mycket
fredligt till sinnes och tycker om sådant som smakar gott. Med dessa sina sociala
och kulinariska egenskaper i kombination med sin exklusivitet (den är rätt
ovanlig) är den heraldiska pantern ett vapendjur som väl försvarar sin plats
i detta sällskaps vapen.
Att den mellersta druvklasen är grön har sin förklaring i att endast tre
druvsorter är tillåtna för champagne, två röda (pinot noir och pinot meunier)
och en grön (chardonnay). Valspråket betyder ’Hugget som
drucket’.
|
|
WANBY
Sköld: I fält
av guld en störtad röd triangel belagd med ett grekiskt kors av guld samt
däröver en av en vågskura bildad svart ginstam.
Svart hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: En
uppstigande svart björn med röd beväring hållande en triangel såsom i
skölden.
Valspråk: Vanesce
Vanitas! (’Försvinn tomhet/fåfänglighet!’)
Universitetslektorn
Göran Wanby, Lund, antog den 6 september 2000 detta vapen (se bild) för sig och sina efterkommande. Släktnamnet
Wanby antogs i början av 1920-talet av dennes far Osvald (1903–70), tullmästare i Malmö, efter Vanstads socken i Skåne, där dennes
farfar Ola Larsson (1826–1903) varit frälsebonde i byn
Vanstadtorp, liksom sina förfäder i en obruten följd tillbaka till släktens
äldste kände stamfader, den sistnämndes farfars farfars farfar, frälsebonden
Anders Nielsen, känd 1650–84.
Triangeln med korset utgör en heraldisering av ett bomärke belagt hos nämnde
Anders bror Trued Nielsen 1664 och kan också uppfattas som en symbol – liknande sådana topografiska märken som finns på kartor – för en boplats nära vatten (den av vågskuran bildade
ginstammen). Ortnamnet Vanstad har just med vann/vatten och boplats att göra.
Björnen och färgerna alluderar till Färs härads vapen, och valspråket
allittererar med släktnamnet.
|
|
WERKANDER
Sköld: I fält av
guld ett blått ankare och däröver en av en tinnskura bildad blå ginstam
belagd med tre i bjälke ordnade murgrönsblad av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett
blått ankare omslingrat av en murgrönsranka av guld.
Valspråk: Störst
är verkan där man verkar för varandra.
Sjökaptenen
Adils Werkander, Slite, antog ovanstående släktvapen för sig och sina
efterkommande den 3 juli 1999. Namnet Werkander kommer av Verkegards på Fårö,
som i det äldsta bevarade belägget från 1523 stavas Virckesgordtt. Flera
förslag till tolkning av detta ortnamn har givits, varvid här har tagits
fasta på den som härleder ortnamnets förled till ordet virki, med betydelsen ’försvarsanläggning; träborg; palissadverk; blockhus’. Härav tinnskuran i sköldemärket.
Ankaret syftar på släktens starka marina anknytning, såväl i gången tid som
idag. Härtill samspelar även tinkturvalet guld (för strandens sandjord) och
blått (för havet). Murgrönan är Gotlands landskapsblomma och därtill en växt
som symboliskt ofta anknyter till vänskap. Med denna murgrönsranka uppstödd
av ankaret, som också är en välkänd symbol för Hoppet, understryks
valspråket, vilket blivit särskilt träffande genom allitterationen och
ljudlikheten med släktnamnet – som är närmast utbytbart
med orden ”verkan där”!
Med vapenantagarens samtycke upptog hans dotter Rose-Maries söner Peter,
Thomas och Jonas Werkander, Huddinge, den 6 i samma månad en variant av detta
vapen för sig och sina efterkommande, d.v.s. yngre släkten Werkander,
skiljande sig från grundvapnet i det att det mellersta murgrönsbladet i
skölden är utbytt mot en bjälkvis ställd fisk av guld, motiverad av brödernas
anknytning till Botkyrka, vars kommunvapen framställer S:t Botvid i ena
handen hållande en fisk.
|
|
ZANDERS
Sköld: I blått
fält en upprest häst av silver med beväring och man av guld överlagd av ett
stolpvis ställt rött svärd med fäste av guld.
Blått hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Ett
stolpvis ställt rött svärd med fäste av guld mellan fyra blå strutsplymer,
grupperade två och två.
Överstelöjtnanten
Max Zanders, RSO, Salem, har tidigare inom Svenska Frimurare Orden fört ovan
beskrivna sköldemärke såsom ordensvapen sedan 1981, med den skillnaden att
hela hästen var av silver och hela svärdet rött. För ökad kontrastverkans
skull heraldiserades detta sköldemärke med tillförandet av guldtinktur på
hästens hår- och beväringsdetaljer samt på svärdsfästet. Eftersom ordensvapen
enbart består av en sköld behövde också vapnet kompletteras med hjälm för att
kunna användas som ett ordinärt släktvapen. Hjälmtäcket färgsattes därvid
helt naturligt i sköldemärkets dominerande tinkturer, och till hjälmprydnad
lyftes återigen svärdet fram, här mellan fyra strutsplymer. Plymer låg nära
till hands att välja i sammanhanget eftersom hästar kan vara plymagerade och
plymer i olika former även annars i militära sammanhang är vanliga
utsmycknadselement. I dess heraldiserade och kompletterade form antog Max
Zanders detta vapen såsom släktvapen (se bild)
för sig och sina efterkommande den 14 april 2000.
|
|
ÖDESJÖ
Sköld: Delad,
övre fältet i sin tur delat av en genomgående grantoppsskura i svart och
silver, nedre fältet svart och belagt med ett sjöblad av silver.
Svart hjälmtäcke
fodrat med silver.
Hjälmprydnad: Ett
uppskjutande svart lomhuvud.
Valspråk: Njut
tystnaden.
Antaget 2002 av
förre polisinspektören Rolf S Ödesjö, Göteborg, med medgivande till
släktmedlemmar av namnet. Vapenantagarens far antog släktnamnet efter Ödenäs
utanför Alingsås. Vapnet (se bild) syftar att
förstärka släktnamnets association till en insjös stillhet och lugn, samt mer
konkret till tjärnen Abborrtjärn, som liksom lommen har en personlig innebörd
för vapenantagaren.
|
|
ÖREBRO
OLAUS PETRI FÖRSAMLING
Sköld: I blått
fält en uppslagen bok av guld och däröver en ginstam av guld belagd med ett
sinistervänt avslitet svart örnhuvud med röd näbb och tunga åtföljt av en
sexuddig stjärna och en avtagande måne, båda blå.
Olaus Petri
församlings kyrkoråd antog ovanstående församlingsvapen den 7 april 1999. Den
uppslagna boken är hämtad från det vapen som fördes av Olaus Petri, som
församligen är uppkallad efter. Den uppslagna boken, sinnebilden för
evangelium, måste sägas vara särskilt välfunnen i hans fall, då han, ”Sveriges reformator”, medverkade till
översättningen av Nya Testamentet till svenska 1526. Ginstammen innehåller en
heraldisk förkortning av Örebros vapen och refererar därmed till
församlingens hemmahörighet i staden.
|
|
ÖSTGÖTA
NATION
Sköld: I fält
av guld en blå runsten.
På styrelsemöte
den 15 mars 1999 antog Östgöta nation vid Örebro universitet ovanstående
föreningsvapen. En runsten (Rökstenen) har nationen, grundad 1993, sedan
tidigare använt som sin logotyp, och även färgerna är inarbetade i deras
grafiska profil.
|
|
ÖSTLUND
Sköld: I svart
fält ett alblad av silver mellan fyra bysantiner av guld ordnade en över två
över en.
Svart hjälmtäcke
fodrat med guld och silver.
Hjälmprydnad: Ett
uppstigande svart lejon med röd beväring hållande en bysantin av guld.
Valspråk: Vincit
assiduus (’Trägen vinner’).
Släktvapnet (se
bild) antogs av direktören Lennart Östlund,
Djursholm, den 3 april 2002. Medges till släktmedlemmar av namnet, som antogs
av hans farfars far Anders Olof Östlund. Släktens äldste kände stamfader är
dennes farfars farfars farfars far Lars Andersson, känd 1636–78, bonde i Alborga i Valbo socken i Gästrikland.
Albladet symboliserar släktens ursprungsby Alborga och lejonet och
bysantinerna familjens verksamhet inom finansbranschen.
|
|
*
* *
Här följer några exempel på nyritningar av vapen för skilda
ändamål:
Svartvit vapenlogotyp
för Örebro Olaus Petri församling. Färguppmålning av fullständiga vapnet för
adliga ätten Silfverstolpe.
Färgframställning av Skåne nations sköld
(Skånes landskapsvapen), och en svartvit framställning av Västmanlands-Dala nations sköld (kluven mellan
Västmanlands och Dalarnas landskapsvapen), båda vid Örebro universitet.
Släktvapenteckning i mindre format för visitkort för Leif Boström. Framställning av enbart skölden,
timbrerad med ämbetsattribut i hans egenskap av ordensheraldiker för
Timmermansorden och Par Bricole, för Lars C Stolt.
Svartvit konturteckning, enbart av den krönta skölden, för medlem av
livländska adliga ätten von Schoultz.
Dito, adliga ätten Schildt. Uppmålning av
det fullständiga vapnet för kurländsk-livländsk-estniska friherrliga ätten Engelhardt. Dito av österrikiska
ridderliga ätten Luxetich von Lichtenfeldt.
Skölden för d’Estelle, till väggprydnad för en person som härstammar
från denna franska släkt. Avritningar av sigill gör jag ofta, ett exempel är
kaptenen Georg von Zweygbergks
vapensigill, känt i avtryck från 1632. Bilden här ovan visar en
konturteckning av vapen Lekholm.
Exempel på
icke-heraldisk teckning: Konsertaffisch för
framförandet av Ottorino Respighis ”Lauda per la natività del Signore” i S:t Olofs kyrka.
|
|
|
