Hur vapen används

§ 1. Om vapnets natur

Ett vapen är aldrig fastställt till sin stil eller sitt utseende, bara till sin idé, sitt innehåll. Detta innehåll beskrivs med ord i en så kallad blasonering. Ett enskilt vapen kan variera betydligt till form och stil så länge som det stämmer överens med vad som stadgas i dess blasonering.

§ 2. Om vapnets delar

Vid framställning erbjuder ett vapen i sig inte ett, utan flera motiv:

1. det fullständiga vapnet, 2. skölden, 3. sköldemärket,
Hjälmen med dess tillbehör

4. hjälmen med hjälmtäcke och hjälmprydnad, 5. hjälmprydnaden, 6. vapenflagga

§ 3. Om vapnets färger

Heraldikens färger framställs alltid rena och klara, så som man uppfattar grundfärgerna. De två metallerna, guld och silver, kan obehindrat ersättas av gult och vitt när man så vill eller behöver. På textilier är gult och vitt rentav att rekommendera framför metallfärger.
Exempel på damaskering med ornament

I svartvitt återges vapenmotiv i svart, vitt och/eller gråskala, efter tycke. En användbar teknik i sammanhanget är så kallad damaskering, som innebär att större ytor fylls ut med fina mönster eller ornament. Så kallad skraffering, med olika linjemönster som kod för olika tinkturer, har däremot endast sin plats i svartvita vapenböcker utan blasoneringar.

§ 4. Om kvinnligt vapenbruk

En kvinna kan bära släktens fullständiga vapen som representant för släkten i stort, men för sin personliga del – på personliga tillhörigheter och liknande – väljer hon därav helst enbart skölden eftersom hjälmen med dess tillbehör uppfattas som krigiska och därmed manliga attribut. Är hon gift eller änka brukar hon framställla sitt vapen i allians med makens sköld (jämför § 6).
Sedan de senaste århundradena brukar hon ibland även undvika den vanliga, krigiska sköldformen till förmån för ett så kallat damvapen. Ett damvapen har olika form beroende på kvinnans civilstånd:

	En ogift kvinna bär en rutformig sköld, om hon vill med en blå bandrosett ovanpå.
	En gift kvinna bär en oval sköld, kluven mellan makens vapen och hennes eget släktvapen. Om hon vill kan hon byta ut ovalen mot vilken annan sköldtyp som helst.
	En änka eller en frånskild kvinna bär en rutformig sköld, kluven mellan sin (senaste) makes och sitt eget släktvapen.

§ 5. Om heraldisk hövlighet

Ett vapen är en själfull symbol med ett intimt samband med sin ägare. Det är därför viktigt att vapnet inte framställs i något sammanhang eller på ett sätt som kan uppfattas som plumpt. Av heraldisk hövlighet, ofta kallad courtoisie, måste därför hjälmen med sin prydnad och vapenfigurer i skölden vändas så att deras ansikten vetter i den riktning som kräver uppmärksamhet – på begravningsvapen i en kyrka (som historiskt exempel) mot altaret, på exlibris mot bokens titelsida, i alliansvapen (jämför § 6) mot det allierade vapnet, och så vidare. Inte bara vapendjur vänds, utan även häroldsbilder (geometriska mönster). Med andra ord måste alltid hela det vapen som befinner sig till vänster om ett hedervärt föremål, från betraktaren sett, SPEGELVÄNDAS. Det kan tyckas märkligt men är fullt logiskt, för om bara besjälade figurer skulle vändas, så skulle ju den inre uppbyggnaden av ett vapen rubbas. Detta sker emellertid inte genom en spegelvändning. Det är viktigt att iaktta detta, för om man inte spegelvänder vapnet där courtoisien kräver det så kommer vapnet ändå att tolkas som spegelvänt av den som ser det, och då blir det ju helt annat vapen.

§ 6. Om alliansvapen

Två makar – och även två sambor, två kompanjoner, två parter i ett avtal eller liknande – kan illustrera sitt gemensamma åstadkommande i ett så kallat alliansvapen. Det består av de ”allierades” sköldar ställda bredvid och ofta lutande mot varandra. Under alla omständigheter iakttas här heraldisk hövlighet (jämför § 5). Sköldarna framställs gärna under respektive hjälmar eller, i fråga om äktenskapliga alliansvapen, under en gemensam – i så fall makens – hjälm. I alliansvapen ska de ingående vapnen inte skilja sig åt till sköldform och andra yttre omständigheter. I det här fallet kan alltså även kvinnor representeras av fullständiga vapen och inte av de särskilda kvinnovapnen (jämför § 4).

§ 7. Om vapen i arv

En och samma människa kan ovillkorligen bara föra ett vapen. Därav följer att barn i arv bara kan överta den ena förälderns vapen - faderns. Ibland har det förekommit att barn i stället har upptagit moderns vapen, fast då helst med någon märkbar förändring för åtskillnads skull. Faderns vapen går alltså i arv till hans söner och döttrar och därefter till hans sonsöner och sondöttrar – och så kan det hålla på hur länge som helst. Eftersom vapenrätten på detta sätt följer den så kallade agnatiska arvsprincipen så är det alltid på fädernelinjen, på svärdsidan, som släktskap räknas, heraldiskt sett. Två kusiner med samma farfar kan alltså förväntas att bära samma vapen, medan två andra kusiner med samma morfar tillhör två skilda släkter. – Verkligheten visar dock att de sistnämnda ändå, med dagens fria namnlagar, kan tänkas bära samma släktnamn. I sådana fall är det alltid heraldiskt snyggt att markera till exempel överföring av namnet och vapnet från en mor till ett barn genom en märkbar förändring av vapnet. Släktskap med och bärande av samma namn som en vapenbärande släkt är vägande skäl för att uppta dess vapen, med förutsättning då med en ordentlig förändring av det, som sagt.
Under medeltiden förde ibland medlemmar av samma släkt inte gärna exakt samma vapen samtidigt. Därför kan barn, yngre syskon eller andra släktingar om de vill tillfälligt förändra släktvapnet i någon mindre (minsta möjliga) detalj. En eventuell sådan brisyr upphör när den yngre släktmedlemmen övertar det oförändrade släktvapnet från den äldre efter dennes död. Brisering är något av ett heraldiskt extragrepp som kan användas i mån av intresse men som knappast kan rekommenderas. Det plottrar oftast bara ihop och komplicerar ett vapen i onödan.
Däremot kan ibland två eller flera olika grenar av en vapenbärande släkt uppleva ett behov att heraldiskt skilja mellan sig. Då införs någon mindre, men permanent förändring. Eftersom det i det här fallet är fråga om samma släkt hela tiden, så bör förändringen i detta fall principiellt vara mindre genomgripande än sådana förändringar som krävdes för fallen som beskrevs ovan.

Till sidans topp