Slaget om Storbritannien

Detta är historien om ett luftslag, slaget om det brittiska öriket. Vad låg bakom försöket till invasion? Varför misslyckades det? Nya Flygning bjuder här på hela historien i överskådlig form.

---

Av Daniel Karlsson

---

Men den nya tekniken gjorde krigets förödelse långt mycket värre än tidigare. Stora landområden ödelades. Människor svalt och plågades. Då som idag, hoppades man att ett liknande krig aldrig åter kunde upprepas.

Operation Seelöwe

Samtidigt tog tyskarna en eventuell invasion av Storbritannien med ro. Hitler räknade med att britterna skulle inse att Tyskland var vida överlägset och stridigheter överflödiga. Det dröjde emellertid ända till den 2 juli 1940 innan han förstod att britterna inte gick med på den "generösa" kompromissfreden. Han gav nu order om att en invasion vattenvägen skulle utarbetas. Operationen kom att kallas Seelöwe, Sjölejon.

Han hade samtidigt ett svårt vägval framför sig. Skulle han inleda attacken mot Sovjet, eller satsa på en invasion av Storbritannien? När så Frankrike kapitulerade och vägen för en invasion av öriket därmed öppnats var man inte nämnvärt förberedd för en sådan. Om den genomfördes omedelbart skulle den bli improviserad. Dess framgång skulle helt och hållet stå och falla med hur pass väl skyddad den Engelska kusten var.

Huvudansvaret för operationen lades på fältmarskalk von Rundstedt och hans armégrupp A. I en första våg skulle tio divisioner landstiga under en period om fyra dygn. Dessa skulle säkra området och upprätta ett brett brohuvud. Efter en vecka skulle man rycka fram inåt landet och erövra området från Themsens mynning till Portsmouth. Sedan skulle Londons kommunikationer skäras av. Invasionsvåg nummer två skulle vara en rörlig styrka å tre motoriserade divisioner och sex pansardivisioner. Efter detta skulle en tredje våg med nio infanteridivisioner följa och sedan en fjärde med åtta dylika. Hela operationen skulle utföras av 250000 man och med hjälp av 155 större transportfartyg och 3000 mindre fartyg.

Men operationen sköts hela tiden på framtiden. De tyska generalerna var oroliga för säkerheten och hade ingen större tilltro för sina egna styrkor. Snart började man inse att en invasion via vattnet inte gick att genomföra utan alltför stora förluster. En plan för en luftburen invasion utarbetades i stället.

Luftwaffe vs RAF

Den tyska flygoffensiven genomfördes framför allt av andra och tredje luftflottan. Dessa var baserade i nordöstra Frankrike och Holland respektive nordvästra Frankrike. De var självständiga styrkor utan någon gemensam planering, detta hade också fungerat bra tidigare, nu blev det emellertid mycket besvärande. När offensiven inleddes förfogade de båda luftstyrkorna över 875 höghöjdsbombare och 316 störtbombare. De senare drogs dock småningom bort från området då de var mycket sårbara för anfall av de brittiska jaktplanen. En luftflotta i Norge och Danmark deltog även striderna, dock endast en dag. Den långa flygningen gjorde att förlusterna blev alltför stora, och man vågade inte göra något mer försök.

Anfallen inleddes på allvar den 10 augusti 1940. Man hade 929 jaktplan till sitt förfogade, de flesta Messerschmitt Bf 109 men även Me 110. Me 109 var överlägset de brittiska Supermarine Spitfire och Hawker Hurricane när det gällde stighastighet, men hängde inte alltid med i kurvstriderna och saknade pansarskydd för piloten. Det var svårmanövrerat vid start och landning och detta i kombination med det veka landstället och de provisoriska flygfälten gjorde att många plan förlorades. Dess allra största nackdel var dock den begränsade räckvidden. De kunde flyga från Pas des Calais eller Cotentinhalvön till London, men hade då kort tid över till sina uppgifter. När det stod klart att Junkers Ju 88 och andra sårbara bombplan krävde eskort av jaktflyget, kunde man inte skicka upp mer än 300-400 bombplan per dag. Varje bombare skulle eskorteras av två jaktplan.

Det tvåmotoriga Me 110 som var tänkt att bli Luftwaffes stolthet blev ett stort fiasko. Det blev avsevärt långsammare än de brittiska jaktplanen, och till slut fick det till och med ha eskort av Me 109. Men tyskarnas stora problem var faktiskt inte flygplanens prestanda - utan deras dåliga radioutrustning.

Moralen låg

De tyska jaktplanen hade i början av kriget kraftigare beväpning än de brittiska, detta var dock något som britterna efter hand ändrade. Tyskarna hade dessutom använt spanska inbördeskriget som "provbänk" för sina flygplan vilket naturligtvis gav dem ett försprång.

I Storbritannien var bristen på piloter ständigt akut. Man hade fler flygmaskiner än piloter vilket ledde till att nya, snabbutbildade piloter fick ersätta de uttröttade piloterna. Ofta förlorade de nya divisionerna fler piloter än de just avlösta.

Moralen var till följd av trötthet låg. Men medan premiärminister Churchill hyllade de brittiska jaktpiloterna, fick de tyska flygarna hård kritik av Luftwaffes chef Hermann Göring. Han klagade på det mesta och lade skulden för alla misslyckanden på jaktflyget. När det gällde tyskarnas proportion piloter/flygplan var det emellertid motsatt det brittiska. Man hade helt enkelt fler piloter än flygplan.

Tyskarnas stora stötesten hela kriget igenom var den dåliga underrättelsetjänsten. Dess information byggde på material från civila flygningar före kriget, och byggdes mycket sparsamt på med ny information. Bland annat underskattades antalet brittiska jaktplan enormt, och man struntade nästan i den information man hade om britternas synnerligen användbara radar. På en punkt var man dock avsevärt bättre än britterna. Brittiska flygare som hamnat i Engelska Kanalen kunde i stort sett bara hålla tummarna och hoppas på att bli upplockade. Tyskarna hade däremot ett väl fungerande räddningssystem med bland annat ett trettiotal Heinkel sjöflygplan.

Slaget i luften

Men resultatet blev inte det man hoppats på, och den 4 september bytte man taktik. Nu gjorde man spridda anfall mot de brittiska flygplansfabrikerna som Short och Vickers-Armstrong. Ett i och för sig smart drag, men det gav också det brittiska jaktflyget en välbehövlig andningspaus. Britterna gav nu maximalt flygunderstöd till flygplansfabrikerna och detta gjorde att man med gott resultat kunde avvärja annalkande anfall.

Slagets slutfas

Snart lyckades britterna bättre och tyskarna fick åter byta taktik och allt oftare gå över till nattbombningar. Nu hade britterna stora problem att hejda anfallen. Men de skador som drabbade London och dess invånare blev samtidigt räddningen för landet och dess försvar - anfallen mot jaktflyget hade äntligen minskat.

Hitler beslöt den 17 september att skjuta upp den redan tidigare förhalade huvudinvasionen. Det brittiska flyget var långt ifrån bekämpat. Varje natt förlorade man runt tio procent av de anfallande planen, emedan britterna hade små eller åtminstone mindre förluster. Ändå fortsatte Göring att envisas med sina daganfall som gick mycket dåligt. I början av november utfärdade han slutligen nya direktiv. Man skulle helt koncentrera sig på mörkeranfall mot städer, industricentra och hamnar. Nya divisioner frigjordes, men precisionen vid nattbombningarna var som tidigare dålig. Den 29 december orsakade tyskarna stor förödelse i London, men sedan minskade anfallen till i mars då vädret blev bättre. Den 10 maj blev kulmen på en serie häftiga anfall mot huvudstaden. Den 16 maj upphörde "Blitzen". Nu riktade man in alla krafter på en invasion av Ryssland. Precis som den spanske kungen Filip III och Napoleon hade Hitler misslyckats med att erövra det stolta öriket. 1945 slutade så världskriget.

Britterna förlorade totalt 915 flygmaskiner - inte 3058 som tyskarna påstod. Tyskarnas förluster uppgick till 1733 plan, inte 2698 som britterna hävdade.