M.A. Numminen
på svenska
 
äkta finsk negerjazz i Malmköping
 

 Pedro Hietanen
 

 M.A. Numminen
Foto & text © Jarmo Haapamäki 1994
 
 
"Jag tänkte säga det på ren svenska: Det var ett jävla ös!" sa M.A. Numminen efter konserten och såg glad ut. Malmköpingspubliken hade överraskat honom genom att ta emot honom med vilda applåder och hejarklack-rop. Stämningen liknade stundtals mer rock-konsert eller ishockeymatch än trubadurkväll.
 
De berömda finska artisterna M.A. Numminen och Pedro Hietanen besökte Malmköpings Wärdshus i oktober. Först skulle de ha uppträtt i Hälleforsnäs i samband med Musik- och kulturföreningen It's Alives 1-årsfest. Den ställdes dock in i sista stund. När It's Alive! letade efter något annat spelställe för de redan bokade artisterna nappade Malmköpings Wärdshus direkt. Och succé blev det.
 
Det första man tänker på när man nämner namnet M. A. Numminen är väl hans egen sångstil, sedan kanske "Gummibollen", en av hans hits på 70-talet. Vad många inte vet är att han har gett ut 36 lp-skivor på finska, svenska, tyska, engelska, och på esperanto! Och inte nog med det: han har även gett ut böcker och gjort otaliga TV-program, mest för barn.
 
 
Negerjazz på svenska
 
Mauri Antero Numminen började sin musikaliska karriär redan 1966, för 28 år sedan.
- Ja, jag sjöng med samma stil redan då... I början komponerade jag texter från böcker som andra hade skrivit. Jag skrev prosa själv också som jag tonsatte sedan, berättar Mauri.
Jag frågade om Bob Dylan hade inspirerat honom när han utvecklade sitt sätt att sjunga men "Dylan kom ju senare".
 
Numminens första skiva på svenska kom ut -72: "M.A. Numminen på svenska". Skivans underrubrik "äkta finsk neger-jazz på svenska" blev dock mera känd titel på lp:n. - På den tiden var rasism ett okänt begrepp i Sverige så det var ingen som tog illa upp, förklarar Numminen.
 
M.A. är inte Finlands-svensk utan har alltid gjort låtarna på sitt modersmål finska och sedan översatt låtarna till andra språk, även till svenska.
- Det tog mig tre år på universitetet innan jag behärskade svenska språket såpass bra att jag kunde samtala på svenska om vilka ämnen som helst, berättar Mauri.
- Jag hade förstått hur viktigt det är att kunna behärska svenska, likaså tyska. Jag tycker mycket om att sjunga och skriva låtar på de två språken. Modersmålet finska kommer ju naturligtvis först men både svenska och tyska har sina charm, förklarar han.
 
 
Underground Orkesteri
 
Efter två EP-skivor 1966 släppte han ut sin första LP-skiva "M.A. Numminen im memoriam" 1967. Samma år släppte han även ut en EP med sånger av Schubert.
Kultplattan som många tror är hans första, "Suomen Talvisota 1939-1940" (finska vinterkriget 39-40) med "Underground Orkesteri" spelades in illegalt nattetid med Finska Rundradions utrustning år 1969.
- Vi använde inte bara deras dyra inspelningsstudio utan lov, det gick till och med så långt att Rundradion betalade ut musikerlön till några av oss utan att veta vilka vi var, skrattar M.A.
Ingen av de medverkande använde sina riktiga namn på omslaget. Mauri använde pseudonym "Skofabriken i Orivesi".
 
Efter Underground-orkestern började det rulla på. Herr Numminen sjöng låtar för barn, översatte gamla schlagers, började göra TV-program... Det tog dock flera år innan han började arbeta med sin numera "evige följeslagare" Pedro Hietanen.
 
- Jag spelade i Wigwam (progressiv rock, internationellt känt band, reds anm.) när jag träffade Mauri. Vi råkade komma samtidigt till vår dåtida skivbolagets, LOVE-records, kontor. Jag tänkte att "den där mannen vet säkert inte att jag spelar dragspel också". På något sätt började vi att uppträda ihop och på den vägen är det, minns Pedro.
Året var 1977, "Gummi-bollen" hade precis släppts i Sverige, året innan i Finland. 17 år (!) senare uppträder männen fortfarande ihop och tänker inte ändra på detta.
- Min fru brukar säga att så länge brukar inte de flesta äktenskap hålla. Vi uppträder tillsammans varje vecka. Till exempel under 1980 hade vi 200 spelningar bara i Sverige, vi hade en lägenhet i Stockholm då. Utöver Sverige-spelningarna hade vi ca. 100 spelningar i Finland. Ändå tål vi varandra och aldrig bråkat allvarligt med varandra, vilket är rätt så fantastiskt.
 
 
Barernas man
 
1986 kom "Baarien Mies" ut, en rolig faktabok om (nästan) alla mellanölbarer i Finland.
- Det tog inte så lång tid att skriva boken. Jag hade ju turnérat runt i Finland under så lång tid att barerna blev bekanta, berättar Mauri.
Mellanöl är ett ämne, som de två herrarna gärna disku-terar. Det finns ju hundratals mellanölbarer i Finland och mellanöl är en så stark del av det finska kulturlivet att det som hände i Sverige -77 skulle enligt dem aldrig kunna hända i Finland.
 
- Det var en stor katastrof när man förbjöd mellanölet i Sverige. Enligt min mening kunde svenskarna dricka sin mellanöl. Däremot fanns det ca. 200 musikpubar i Sverige som serverade bra musik, mellanöl och pyttipanna. Det fungerade utmärkt. Man förde tillsammans två kultur-former: mellanöl och musik. Pubarna fick bra artister, även från utlandet. Stämnin-gen på dessa ställen var underbar. Efter förbudet stängde en del av ställena igen och resten bytte mellanölet mot vin och starköl, magin gick förlorad då. Förbudet tog livet av en hel kulturform i Sverige.
 
- Vad har man i dag att välja mellan? En trubadur-kväll med mineralvatten eller dansrestaurang? Vår musik fungerar inte i någon av de alternativen. Vi spelar nästan var som helst, men vi är helt malplacerade i en dans-restaurang, fortsätter de.M.A. Numminen har en allvarlig sida också, t.ex. har han släppt ut en skiva med Wittgensteins filosofiska verk Traktatus-Logico-Philosophi-cus som han hade tonsatt.
 
- Egentligen hade jag tonsatt verket redan på 60-talet, men då var det ingen som förstod vad det hand-lade om. Först -89, 22 år senare när det hade gått 100 år från Wittgensteins födelse släpptes plattan. Nu är det sug efter verket, bl.a. kungliga biblioteket i Köpen-hamn vill ha skivan till sin samling. Åtminstone Amigo i Stockholm har skivan om det är någon som undrar.
 
 
Vem sjunger bra?
 
När jag undrar om Mauri har någonsin spelat in en platta där har sjunger "på riktigt" funderar han en stund innan han svarar.
- Vad är att sjunga bra? frågar då Pedro Hietanen. - Vem är det som säger att du kan sjunga och du inte kan?
 
- Vi träffade häromdagen en dam som berättade att hon hatade oss på grund av Mauris sätt att sjunga. Efter vår konsert kom hon fram och sa att hon tyckte att det var fantastiskt!- Egentligen sjunger jag inte så falskt. Jag har fått denna eviga stämpel på mig att jag inte kan sjunga. Även om jag sjunger "rätt" förknippar man mig med falsk sång och man tror att jag sjunger falskt även om jag inte gör det, berättar Mauri.
- Dessutom skalar Pedro bort de flesta falsetterna när vi arrangerar nya låtar. Vi går igenom låtarna noggrant och bestämmer: "här passar det bra med falsett, här inte". Om jag nu skulle sjunga alldeles för illa, skulle ingen orkat höra mig under så lång tid, avslutar han.
 
 
Äkta finsk negerjazz på Puben i Malmköping
 
När Mauri Antero Numminen och Pedro Hietanen anlände till den fullsatta puben liknade stämningen mer rockkonsert än visafton. Publiken jublade och krävde "Gummiboll" redan innan artisterna hann greppa tag i sina instrument. Men istället började de med en kort med effektiv låt som enligt dem själva "har fångat den finska folksjälen i ett nötskal". Låttexten i sin helhet lyder så här:
"Perkele".
 
Man har roligt på M.A.Numminens konsert. Han samtalar med publiken på sin charmiga Finlandssvenska: "Om ni hör någon sjunga mitt i låten utan ord är det bara jag som improviserar".
De här herrarna kan sin sak. Pedro Hietanen är en virtuos på sina instrument, piano och dragspel, och kan leka med dem. Mitt i en M.A. Numminen-låt kan man plötsligt höra tonerna på Lambada eller vad som helst.
 
- Nästa låt har jag översatt från amerikanska. Original-versionen hette "All Of Me", nu heter den: "Allt om mig". Finska folket var välrepresen-terat bland den jublande publiken så M.A. sjöng några verser även på finska.
Paret uppträdde två gånger. Efter spelningen köade folk för autografer och man såg på deras ansikten att det har varit en lyckad kväll: Man log fortfarande på vägen ut. Kan man förbli sur när man hör M.A. Numminen sjunga om gummibollar och hör honom säga:
- Tack, människor.
 
 
...undrar JARMO HAAPAMÄKI som också tog bilderna.
 
M.A.Numminen (t h) och Pedro Hietanen inför kvällens konsert. Trots fyllda 50 år har de inte blivit allvarliga och stela. Först från nära håll kan man konstatera någon som helst åldring hos dessa eviga barn. Även poserandet inför kameran blir roligt när de får hållas. Foto: JARMO HAAPAMÄKI
tillbaka till artikelindex
 
tillbaka till startsidan