av Åke Sahlin

Kära anförvanter och vänner !

Stiftaren av den Sahlinska Släktföreningen, dess ålderman under åren 1917 - 1941 och därjämte Sahlinska Släktens huvudman under nästan jämnt 41 år, min varmt avhållne far, Carl Sahlin, föddes den 15 december 1861, på en söndag, i den gamla färgerigården på hemmanet nr 16 i Vollsjö socken och Färs härad av Malmöhus län.

Det har sålunda just nu förflutit 100 år sedan dess. Släktföreningens styrelse har därför ansett att årets släktmöte i första hand skulle ägnas Carl Sahlins minne.

Svårt är det heltvisst för en son att teckna ett äreminne över sin far i objektiva tongångar. Det
borde ha tillkommit en forskare, som inte är så emotionellt engagerad. Men i denna krets tror
jag, att jag röner överseende, om jag kommer att göra mig skyldig till alltför personliga och
subjektiva bedömningar.

Vi som kände Pappa Carl, tryckt hans hand och förnummit hans redan i handslaget utstrålande vänlighet, vi som lärde känna hans förnäma karaktär, förnam hans medfödda respektingivelse, vi behöver inte veta så mycket mera än vi vet om hans ursprung, personlighet och karriär. Ni unga däremot, som inte känner till så mycket om honom, för Er har jag tänkt mig berätta ett och annat ur hans 82-åriga levnadssaga.

Hur såg det ut i Sverige och Europa, när gossebarnet Sahlin gjorde sitt inträde i livet ? Ur Skånska Tidningar från den 15 december 1861 hämtar jag:

Det rådde spänd stämning mellan Sverige och Norge. Kung Carl XV hade brådstörtat rest till Christiania. Han åkte ångbåt från Stockholm till Arboga, tåg Arboga - Örebro och därifrån med ett uppbåd av 17 hästar landsvägen Örebro - Christiania /nuvarande Oslo/. Statsminister Sibbern hade nämligen blivit avskedad på grund av att han vägrat uppläsa för kungen sin regerings utlåtande i Rewisionsfrågan. Det innehöll nämligen högst fientliga angrepp på Sverige och också på kungen personligen. Carl XV blev trots allt mycket väl mottagen med fackeltåg och ovationer, när han kom till Christiania.

I Sverige bombarderade man samtidigt en av kungen tillsatt Reformkommitté, som skulle lösa representationsfrågan i riksdagen, med olika förslag om slopandet av den gamla ståndsriksdagen och införandet av en på allmänna val grundad representation. Så blev som bekant också fallet 1865. Man debatterade också de senaste årens De Geerska lagar om kvinnans myndighet, husagans avskaffande och införandet av allmän religionsfrihet.

I Skåne talade man om att krinolinernas vidd höll på att minska ju längre söderut man kom. Den var mindre i Göteborg än i Stockholm och ännu mindre i Hamburg än i Köpenhamn. Ett förhållande, som säkert noggrant följdes i den textilintresserade färgaregården i Vollsjö. Likaså berättades det, att man i Tyskland kunde köpa symaskiner för familjebruk, som bara kostade 65 rdr och inte var större än ett stort pressjärn. Ett klänningsliv kunde sys på 15 minuter.

Gästgivaregården i Spången hade just kommit till, och man ondgjorde sig allmänt över superiet och slagsmålen på Sjöbo marknad sistlidna augusti. I Malmö hade man fått vattenledning från Piledammarna till reservoaren på Stora Torget. Man stod nu inte Stockholm efter, som i apri1 samma år fått sin vattenledning klar.

På den utrikiska fronten, så konstaterar Skånska Tidningar, har "den tyska enigheten" på nytt tagit sig uttryck i ett blodigt slagsmål i Rastatt mellan Preussiska och Österrikiska soldater. I Italien försökte energiskt den gamle fiskarehövdingen Gariba1di att åstadkomma en förening mellan Wenetien, då tillhörande Österrike, och det Italienska riket med Turin som ny huvudstad. Preussens kung Wilhelm hade retat sina härskar kollegor i Europa genom att självsvåldigt nog i oktober sätta kronan egenhändigt på sin hjässa. Han ansåg nämligen, att han mottog sin makt direkt från Gud. Speciellt engelsmännen kommenterade detta med bitterhet och ovilja, men fransmännen ironiserade över det hela och konstaterade, att det fordrades nog något mer än Guds Nåde för att skapa ett mäktigt Preussiskt rike.

England, Frankrike och Spanien gnabbas om kolonifrågor, men de tyckes klara av skär och bränningar genom gåvor och gengåvor. Drottning Viktorias av England gemål Prins Albert, dog den 14 december i en ålder av 42 år. Det ansågs, att drottningens sorg visserligen skulle bli mycket stor och äkta, men att de inte fåtaliga engelsmän, som voro tyskhatare, nu skulle vädra morgonluft. Albert var nämligen i högsta grad tyskvänlig, menade de. I Ryssland jäser det. Man har fått deportera nya skaror polacker till Sibirien. Studenterna vid Petersburgsuniversitetet göra upplopp och tsaren ligger för tillfället sjuk. I Portugal har nästan hela kungahuset dött i tyfus - av Maria da Glorias 5 söner har 3 dött och 2 ligger allvarligt sjuka. Apoteken har stormats, för befolkningen tror att de avsiktligt förgiftat kungliga familjen.

Tidningen av den 15 december slutar sin ledare: "Året 186l går till ända med brännande frågor och motsättningar i världens alla hörn, som tränga till mera våldsam än fredlig lösning, somliga förr, andra senare.

Det var i sanning ingen lugn tid, då Carl Sahlin kom till världen, men det var på en söndag, och då föräldrarna voro varmt religiösa, är att antaga, att det trots allt rådde stor frid i färgargården efter den stora händelsen. Carl Sahlin präglades nämligen av balans, fridsinne och enastående varmhjärtenhet hela livet igenom.

Föräldrarna var färgerifabrikören Carl Peter Sahlin, då 28 år gammal och hans första hustru Anna Persson, 25 år gammal.

Carl Peter var född i Södermanland på Säby gård under Ehrendals bruk den 26 januari l834. Fadern var smed. Modern dog tidigt, när Carl Peter endast var 4 - 5 år. Han fick en styvmor, som först inte ville ha pojken hemma, varför han utackorderades. 1848 konfirmerades han och sattes därefter i bagerilära i Stockholm hos styvmoderns inte alltför sympatiske svåger, trivdes inte med det och fick sedan som l5-åring börja som lärling hos färgerifabrikören Gustaf Lindberg i Södertälje. Som 21-åring fick han gesällbrev och så vidtog den obligatoriska vandringen. Kommen till Tolånga i Skåne fick han arrendera ett eget färgeri, blev kär i dottern till en handlande på platsen, gifte sig, arrenderade ett ytterligare färgeri Vollsjö och flyttade dit 1858. Carl Peter Sahlin dog i Göteborg.

Anna Persson, Carl Sahlins mor, föddes 1838 den 29 juli i Tolånga. Hon fick fyra barn, av vilket Carl var hennes andra. Det fjärde, en pojke, dog 5 dagar efter födelsen, och Anna Persson blev efter den förlossningen aldrig mera riktigt frisk. Hon dog 27 april 1867, då sonen Carl endast var fem år gammal. Hennes syster Maria fick rycka in och omedelbart taga hand om hem och barn. Det dröjde endast sex månader till det att hon äktade sin svåger Carl Peter och sålunda från att ha varit Carl Sahlins moster hon hans styvmor vid bara 19 ås ålder.

Vad ärvde då Carl Sahlin av sina föräldrar? Inte gu1d och gröna skogar. men väl sitt utseende och sin livsinställning. Modern var av bästa skånska ull med rötter i hederlig bondesläkt, som varit tämligen stationär i Färs härad. Hon var arbetsam och skicklig. Det ingick i färgarens skyldigheter på den tiden att hålla kost också åt de anställda. Det gjorde hon med den äran. Hon var road av handaslöjd, broderi och hålsöm, vävnad och binderier. Hon ritade själv mönster och var skicklig färgsammanställningar.

Hon var lugn och metodisk och planerade sina sysslor väl, men samtidigt lättillgänglig och avhållen av sin omgivning. Hon hade solsken i sina stora själfulla ögon skriver äldste sonen Carl i sina minnen. Tyvärr finns ingen bild kvar av henne. Från henne ärvde Carl Sahlin säkerligen sitt konstnärliga intresse, sin energi och uthållighet och sitt lugna sätt.

Carl Sahlins far var mera utåtriktad än hans mor. Han hade redan varit länge hemifrån, fått stå på egna ben och prövat olika människors både vän- och ovänskap. Han var uppslagsrik och dominerande. Inom honom fanns ett visst behov av att göra sig hörd. Tidvisa umbäranden hade gjort honom varmt religiös. Inom Svenska Statskyrkan fanns en väckelserörelse - Evangeliska Fosterlandsstiftelsen - som han anslutit sig till. Där och inom nykterhetsrörelsen fick han rika tillfällen till att tala till allmänheten. Sålunda har detta anlag inte bara ärvts av bl a sonen Carl och dottern, skådespelerskan Ester, utan också av senare generationer, där vi finner Signe Höjer och Margit Levinson? Från sin far ärvde säkerligen Carl Sahlin sin förmåga att hålla ögonen öppna och med Linnéansk nyfikenhet koxa in i naturen och fråga sig varför och varthän.

Sin barn- och ungdom tillbringade Carl Sahlin i Skåne. Åren 1861 – 1879 i Vollsjö, där han vid 7 års ålder blev lärjunge i den av hans far nyinrättade privatskolan. I sina minnen talar han om intrycken av förstämningen i hemmet, när Carl XV dog i Malmö 1872, när koleran rasade i Hälsingborg 1873, när kronor infördes samma år istället för riksdaler, hur han fick börja arbeta vid 11 1/2 års ålder i faderns yrke, när han l875 fick gå ur hus i hus för att skaffa namnunderskrifter på en protes mot en brännvinskrog i Vollsjö, när han 1876 konfirmerades i Frenninge kyrka, när han 1877 under 1 år inackorderades hos folkskolläran Holmqvist i Skartofta för att lära sig mer och när han samma år anmälde sig hos Hantverksföreningen i Ystad för att få gesällbrev som utlärd i färgeriyrket.

1878 installerades en ångmaskin i Vollsjö färgeri en händelse som satte fantasin igång på en 17-åring, det året lärde sig Carl Sahlin också att blåsa flöjt, och efter konsultation av kontraktsprosten Lindblad och hovpredikanten Ljunghoff beslöts, att han skulle få börja "studera". En informator anskaffades för tre månader, och så inskrevs Carl Sahlin höstterminen 1879 som lärjunge i Lunds Privata Elementarskola.

Den 1 juni 1880 flyttades det Sahlinska hemmet från Vollsjö till Eslöv där redan några år tidigare filial till Vollsjöaffären upprättats. Röre1sen växte med stora steg, en 35 Hk Tangyeångmaskin monterades in, filtvalkar, kumvalkar, ruggmaskiner, centrifuger och överskärningsmaskiner likaså.

I slutet på juni 1880 bjöds Carl Sahlin av sin morbror J. Persson på sin första långresa, som gick runt Sverige, Norge och Danmark. Morbrodern var textilgrossist i Malmö och gjorde regelbundet sina försäljningsresor. I Göteborg fick de se ångaren Vega med vilken Palander seglat runt Asien och Europa för första gången. Det var då en stor sensation. De åkte båt till Christiania. Båda blev ganska sjösjuka på den resan. De såg bl a Björnstierne Björnsson på Aulestad, Norges store skald, känd bl a för sitt telegram till statsministern under unionskrisen l905: "Nu gelder det at holde sammen" på vilket han fick mottagarens svar: "Nu gelder det att holde kaeft".

1881 ägnade sig Carl Sahlin åt ett nyvunnet intresse, nämligen växtsamlande. Hela livet igenom var han road av botanik.

1883 den 11 juni tog Carl Sahlin studenten med huvudbetyget "Cum laude", fick sin vita Mössa och käpp och beundrades storligen av föräldrar och syskon. Och så gällde det att välja yrke. Sin fars hade han redan slagit ur hågen, han ville studera vidare och helst i Lund. Det blev också universitetet i Lund, där han höstterminen samma år inskrevs och började med att höra på föreläsningar i matematik, kemi och fysik. Han siktade då på att bli astronom.

I Lund deltog han i studentsångareföreningens konserter som förste bas, var också medlem av "Lilla diskussionsföreningen", som först var politiskt neutral, men efter det att Carl Sahlin hunnit flytta från Lund blev ganska radikal. Han deltog i karnevalsupptåget 1884 som ledare för ett lass till turguser, eskimåer och tschukter utklädda studenter och stiftade 1884 "Studenternas fredsförening", vars ordförandeskap han dock kort efter starten överlämnade till studenten Genell. Annars hade Carl Sahlin inte mycket tid och heller inte särdeles god råd att deltaga i alltför mycket s k studentliv. Han gav själv lektioner åt en rad gymnasister för att bättra på kassan.

Professor C.W. Holmstrand fäste sig vid och intresserade sig för sin unge elev Carl Sahlin. Han rådde honom att bli bergsingenjör. I maj l885 föreslog han honom definitivt att flytta till Stockholm för att vid Bergshögskolan fortsätta sina studier. Så blev också fallet. Dessförinnan hade han exercerat vid Södra Skånska Infanteriet på Tvedörra hed. I hela 15 dagar var han inkallad, vilket var allt man behövde offra på kronan på den tiden.

Åren på Teknis blev knogiga. Det gällde för den nye teknologen att fort bli färdig, han var redan fördröjd genom att han inte fick tillfälle at ta studenten förrän senare än vanligt. Den 3l oktober 1888 fick Carl Sahlin sitt avgångsbetyg som bergsingenjör på metallurgiska linjen och färdig att träda ut i förvärvslivet på allvar.

I sina minnen från Teknistiden har Carl Sahlin berättat mycket. Av mer allmänt intresse kan vara, att han deltog, t.o.m. som eskort åt två unga damer, i hyllningarna den 23 september l885 för den firade operasångerskan Kristina Nilsson utanför Grand Hotell i Stockholm. 18 personer ihjältrampades vid det tillfället och 60 á 70 skadades illa i den stora trängseln. "Fruntimrens förlorade hattnålar flöt formligt omkring på axlarna på oss färdiga att spetsa våra ögon utan att vi kunde lyfta våra armar en tum till motvärn", berättade han. När han på blanka vardagen skulle uppvakta sina professorer för att begära någon ynnest, så måste fracken och stärksakerna på. Gustav III:s operahus besökte han flera gånger innan det revs. 1885 års Blandare redigerades av honom tillsammans med kamraterna, sedermera arkitekten Carl Westman och ingenjören E.L. Broomé. Tillsammans med 10 kamrater företog han l888 en studieresa till bruk och gruvor från 2 maj till i slutet av augusti. Det kostade Sahlin hela 475:- kronor, eller omkrig 4:- kronor per dag. Han hade emellertid fått 200:- kronor i stipendium, som ingick i beloppet.

1887 - 88 var det bistra tider. Nere i föräldrahemmet i Eslöv hade man svårt att få debet och kredit att gå ihop. Med stor svårighet fick Carl Sahlin låna de 1.200:- kronor av sin far, som behövdes för att han skulle kunna fullfölja sista året på Teknis.

Nåväl, han var glad att ha studierna bakom sig och nu gällde det att på den pressade arbetsmarknaden skaffa sig en dräglig inkomst. Brev avläts till höger och vänster 1ångt innan han slutade Bergshögskolan.

I november 1888 fick han så anställning hos Stora Kopparbergs Bergslags AB, som gruvförvaltare - elev hos S.A. Salvén på Laxsjön. Fri inackordering efter 50:- kronor i månaden blev lönen, men därutöver inget. Trots detta skriver Carl om anställningsbrevet i sina memoarer. "Det var i alla fall det värdefullaste brev,/ skrivet av bergslagsdisponenten E.G. Ljungberg/ som jag någonsin – förr eller senare – mottagit."

Och därmed är jag inne på Carl Sahlins gärning som industriman. Både offentligt och man och man emellan har det funnits en benägenhet att underskatta hans insatser på det industriellt-ekonomiska området. Det är förklarligt. Han lät pensionera sig vid försäljningen av Laxå-koncenen vid knappa 57 års ålder och de 25 sista åren av hans liv dominerades av förtroendeuppdrag av rent allmän natur och framför allt av bergshistoriska och Kulturhistoriska studier. Detta satte också prägeln på hans eftermälen, som i uppslagsböcker och skrifter bevarats åt eftervärlden. Jag vill, utan att därför tro mig vara anledning till en felbedömning, draga fram några viktiga händelser från Carl Sahlins ekonomiska verksamhet, som belysa hans ganska betydelsefulla insatser som industri- och affärsman.

Låt mig samtidigt i all korthet få sammanfatta hans bana som industriman.

l888 blev han, som sagt, anställd i Stora Kopparbergs Bergslags AB, då landets av ålder största och förnämsta industriföretag. Han anförtroddes omedelbart en del maktpåliggande undersökningar, såväl inom gruv- som det metallurgiska området.

1893 blev han chef för hela företagets järnhantering, som vid den tiden var förlagd till fem järnverk, varav Domnarvet var det största och även Nordeuropas största. I sammanhanget blev han förordnad till disponentassistent i bolaget, vilket på nutidssvenska betyder vice verkställande direktör.

1900 erbjöds han och mottog befattningen som chef för Laxåverken. Även om han hade all utsikt att få bli den mäktige Bergslagsdisponenten Ljungbergs efterträdare, ansåg han sig vid den tiden redan så pressad av göromål, vilka mänskligt sett ingalunda komma att bli mindre, att han önskade ett något lugnare arbete och framför allt ett mera självständigt. Hos Laxåbolagen stannade han till 1917, då han medverkade till att sälja företaget och drog sig sedan tillbaka och bosatte sig i Stockholm.

Några av de viktigaste insatserna under hans Bergslagstid anser jag vara, att han upprättade en detaljrik beskrivning av bolagets gruvor och verk med kartor och mätningar, som ännu i dag flitigt anlitas och går under benämningen "Sahlins bibel".

Vid Domnarvet genomförde han en omställning av produktionen, så att man på basis av Grängesbergsmalmen kunde framgångsrikt konkurrera med tyskarnas billiga handelsjärn och stål. Tidigare hade nämligen de betydande ombyggnader, som man hade igångsatt, inte gett ett fullgott vare sig ekonomiskt eller metallurgiskt resultat.

Vidare var Carl Sahlin en drivande kraft när det gällde att stimulera och övertyga Ljungberg om att köpa nya andelar i gruvor och kraftverk. Både Grängesbergsintresset, som sedermera på l930-talet med storartad vinst för Bergslaget avyttrades, och vattenfallsköpen i Dalälven, såväl ovan- som nedanför Älvgrenarnas förening, verkställdes på 1890-talet under hans ledning.

Vid planläggningen av Domnarvets pappersbruk - sedermera kallat Kvarnsvedens - reste Carl Sahlin 1897 till Amerika för att där studera tillverkningen av pappersmassa och tidningspapper och komma med råd till bolagstyrelsen, hur investeringarna i denna nya bransch borde läggas. Huvudsakligen kom hans idéer också i tillämpning. Han var emellertid inte helt överens om att använda den överblivna stora utställningshallen av trä från Stockholmsutställningen 1897 till pappersbruket. Ljungberg hade nämligen dominerande ställning i utställningsstyrelsen och ville hjälpa dem att bli av med hallen.

Gerhard de Geer har i sin bok "Bergslagsrapsodi" nämnt, att han hört att Carl Sahlin fick sluta vid Bergslaget för att han gjort felspekulationer i träkol. Dels finns detta påstående inte på något sätt dokumenterat, dels har någon i släkten inte hört talas därom - min moster fru Diedrichs var Ljungbergs privatsekreterare vid den tiden och hon lever ännu, men har inte något som helst minne därav - och dels skulle inte Bergslaget förhört sig om, huruvida Carl Sahlin ville komma tillbaka som högste chef för företaget, om någon oenighet förelegat. Det hela får därför, liksom mycket annat av de Geers penna, anses som löst prat.

Laxå var givetvis mycket mindre företag än Bergslaget, men omfattade 117.000 tunnland skog, 5 masugnar, 3 Lancashirebruk, 1 valsverk, 1 cellulosafabrik, ett par sågverk och ett hyvleri samt flera lantegendomar. Det var gammaldags i flera avseenden och hade en mycket dålig ekonomi, när Carl Sahlin tillträdde chefsbefattningen. Efter 18 års upprustning blev koncernen, som omfattade Laxå Bruk, Aspa och Olshammars Bruk, Bångbro Rörverk och delar i Örebro Pappersbruk ett stabilt företag, som när det 1917 såldes till Vargögruppen betingade ett då för tiden ett mycket ansenligt pris av 19 miljoner kronor, varvid är att märka, att Bångbroverken, representerande ett värde av 4 - 5 miljoner kronor, undantagits.

Carl Sahlin insåg rätt tidigt att Laxåverken inte motsvarade tidens krav, och umgicks därför med diverse planer, endera på anläggandet av ny industri bl a en automobilfabrik eller inköpandet av en mera betydande industri som komplement till Laxå. Han fick emellertid inte sin försiktiga styrelse med på detta, utan det hela mynnade i stället ut i att försöka sälja komplexet vid lämpligt tillfälle.

Även om Carl Sahlins insats på Laxå inte resulterade i tillkomsten av en storindustri satte han företaget på fötter och gladde sina aktieägare med att få mycket bra betalt för sina andelar. Själv blev han förmögen på en del av aktierna, som han under årens lopp lyckats förvärva.

Hans mest bestående insats på det industriella området under Laxåtiden var onekligen skapandet av Örebro Pappersbruk. Det var helt hans idé och hans förtjänst att det kom till. Det sku1le emellertid föra för långt att berätta om den spännande situation, som rådde, när pappersbruket föddes i hans hjärna.

Under Laxåtiden hann han också med att sitta i ledningen för en hel del andra industriföretag bl a i Svenska Metallverkens styrelse, där han var ledamot och ordförande från 1910 till 1935 och deltog tidvis mycket aktivt bolaget skötsel.

Innan jag lämnar redogörelsen för Carl Sahlins industriinsatser, så må det vara på sin plats att nämna några av de viktigaste uppdrag, som han erbjöds men inte accepterade. Chefskapen för Stora Kopparbergs Bergslag, Uddeholms Aktiebolag, Luossavaara - Kiruanavaara Aktiebolag och Svenska Arbetsgivareföreningen. Även detta torde ge belägg för att han gjort sig ett gott och ansett namn som industriman.

Laxåstyrelsen var emellertid mycket angelägen att behålla sin chef och lämnade honom därför ovanligt fria händer att åtaga sig offentliga uppdrag. Som en liten kuriositet kan jag avslöja, att Laxå låg i underhandlingar om att förvärva Kolswa Bruk i Västmanland. Det behövdes ryckas upp och för den skull föreslog Carl Sahlin att om förvärvet gick i lås, så skulle han flytta dit. Där kunde han på nära håll leda en omdaning. Laxå däremot kände han så väl, att det ansåg han sig kunna sköta på avstånd. Men si, det passade inte den rätt konservativa styrelsen. Inte fick Laxå bli nr 2 inte! Och följden blev, att man nästan tvingade fram byggandet av en ny pampig herrgård på Laxå, så att familjen Sahlin skulle bli riktigt och pålitligt rotfast där. Den blev färdig ett knappt år innan Laxåkoncernen såldes och Sahlinarna ändå fick flytta därifrån. Nu är herrgården ett landstingets konvalecenthem, en skön återhämtningsplats för dem, som genomgått operationer i Länets lasarett.

Carl Sahlin deltog flitigt som förtroendeman i det allmänna. Han hade en viss medfödd begåvning att leda förhandlingar på ett fast men också sympatiskt sätt. Han valdes till stadsfullmäktige i Falun, landstingsman i Örebro län, skolrådsledamot i Laxå och andra sådana mera lokalbetonade uppdrag, men begåvades också med långt mer vittomfattande syss1or såsom ordförandeskapet i Järnverksföreningen l904 – 1928, fullmäktig i Jernkontoret 1912-1928, ordförande i Bergshanteringens vänner 1897 - 1921, i Sveriges Industriförbund l921 – 23, i Tekniska Museet 1924 - 1926, i föreningen för Riksmusei vänner 1928 – 1936, blev vidare ledamot av Kungl. Ångfärgekomitten /Trelleborg - Sassnits/ 1908 - 1907, Svensk – Engelska Komitten 1915 – 1916, 1918 års Järnvägskommitté och av Ekonomiska Statsbanskommittén 1919 – l921, Industrikommissionen 1914 – 1917 och Baltiska Utställningen 1911- 1923.

Efter första världskrigets ödesdigra lågkonjunktur anmodades han att reda upp Mälarbankens affärer, ett uppdrag, som han aldrig borde ha åtagit sig. Det Var nämligen synnerligen oangenämt och tog hårt på hans hälsa. Emellertid satt han där som ordförande i centralstyrelsen 192l - 1923 och fick bl a vara med om att ur styrelsen avskeda några av sina goda vänner, som bett honom komma dit. Banken gick sedermera upp i Svenska Handelsandels banken och dess ekonom1 räddades.

Samlandet hade Car1 Sahlin som hobby, alltsedan ungdomen. Hans herbarium t.ex. omfattade 1.100 växter, de flesta pressade av honom själv, men en del också härstammande från professor Adam Afzelius Linnésamling. Afzelius var nämligen Linnés lärjunge och biograf. Hela detta fina herbarium försvann olyckligtvis 1887, då Sahlin hade sommarferier från Bergshögskolan och växterna var deponerade hos en vän i Stockholm, vars föräldrar i oförstånd skickat alltsammans till sopverket.

Hann var förtvivlad över detta, men lät sig inte misströsta. Nya gebit blev föremål för hans intresse. Först och främst började han samla uppgifter om bruk och bruksägare. När han kommer till Falun lade han grunden till Bergslagets museum. Visserligen hade bolaget redan 1801 fått makalösa samlingar av presidenten i Bergskollegium Nils Adam Bielke, men de låg oåtkomliga. I våras hade museet en liten utställning kallad "I Bergslagets tjänst" och ur förordet till katalogen tillåter jag mig citera:

"Carl Sah1in, som utom för insatser på ansvarsfulla poster inom Bergslaget kanske framför allt kommer att ihågkommas som outtröttlig samlare av material till belysning av den svenska gruv- och järnhanteringens historia. Det var också han som sammanförde de samlingar, vilka utgör kärnan i detta museum."

Strax efter det han kam till Laxå, eller för jämt 60 år sedan, grundade han Laxå bruksmuseum, som skulle belysa speciellt den natur och kultur, som låg inom det av Laxå bruk ägda kvadratmil stora Tivedskomplexet. Museet finns fortfarande och inryms i Laxå herrgårds ena flygel. Om det skulle vara någon i den Sahlinska släkten, som har lust att göra ett uppehåll, när bilen rusar stora allfarvägen fram mellan Stockholm och Göteborg.

Carl Sahlin samlade inte endast kulturföremål under sin Laxåtid. Han upprättade också ett arkiv till vilket han genom folkskollärare, läroverkslärare och präster lät insamla anteckningar om skrock och folktro, seder och bruk, sägner och berättelser, ävensom systematiskt hopbragda data om växt och djurliv, personhistoria och brukshistoria. Han lät fridlysa den sällsynta röda näckrosen i Fagertjärn nära Aspa bruk och den gamla hedniska offerkällan i Rockebroträsket mellan Röfors och Askersund. Han lät utgräva och klarlägga ruinerna efter Antoniebrödraordens 1400-tals kloster vid Ramundeboda och mycket mycket annat.

Det bibliotek, som Carl Sah1in disponerade, var imponerande sett med en privatmans ögon. Han läste inte mycket skönlitteratur och politik, men desto mera bruks- och bergshistoria, memoarer och personhistoria, topografi och allmän kulturhistoria. Och han hann med det otroliga. Ofta satt han före kl. 7 på morgonen vid sitt skrivbord, hans verkligt stora kärlek, som hans fru skämtsamt brukade säga. Hemligheten med hans arbetskapacitet låg enligt min mening däri, att han dels läste och memorerade mycket snabbt och hade en ren Linnéansk läggning för att koxa i naturen, notera, inordna och systematisera.

Betänk bara, att han hann att till trycket befordra närmare 400 egna skrifter, initiera och granska ett 50-tal främmande författares alster, samla och gruppera över 400 bilder - handteckningar, kopparstick, akvareller, litografier och träsnitt - från bergslagen och bergshanteringen som 1919 skänktes av honom till Jernkontoret.

Jag skall inte trötta med att gå djupare in på hans vetenskapliga och kulturella insatser. Den som vill veta mera kan läsa därom i hyllningsskriften "Studera och Probera" överlämnad till Carl Sahlin på hans 80-årsdag 1941. Må det dock i detta sammanhang vara en son tillåtet att tala om några av de många utmärkelser, som förunnades Carl Sahlin under hans livstid.

Han var hedersledamot av Ingenjörs- Vetenskapsakademien, av Södermanland - Nerikes Nation i Uppsala, av Skaraborgs Läns Fornminnesförening, hade tilldelats Jernkontorets stora guldmedalj, Kungl. Vetenskapsakademins Wahlbergsmedalj och äldre Linnémedalj och medaljen Illis Quorum 12:e storleken, promoverats till fil. hedersdoktor vid Stockholms Högskola och tilldelats flera in- och utländska ordnar. Jernkontoret har hedrat honom med ett porträtt i sitt sessionsrum, likaså Sveriges Industriförbund och Svenska Metallverken. På Tekniska museet står en byst av honom och hos Örebro Pappersbruk hänger en porträttmedaljong.

Hur tedde sig nu denne man i privatlivet ?

Carl Sahlin var mera allvarlig än skämtsam till sin läggning med saknade ingalunda humor. Han var inte reslig till kroppen - ca 168 cm - men stor i anden och förde sig med poängterad värdighet utan högfärd. Han var måttlig i mat och dryck, noggrann med sin klädsel, sina åtaganden, moraliskt oförvitlig, god konversatör, exemplarisk pater familias, snäll och artig mot sin hustru och ovanligt barnkär. Han var ett stöd för många släkten och hjälpte gärna med råd och pengar. Han var inte intresserad av sport, gick sällan på biograf eller teater och konserter. Ty arbetet var hans stora glädjekälla och forskningen hans rekreation. Han hade en imponerande pondus, som gjorde att han sällan behövde ta till hårda tillrätta visningar. Man lydde honom ändå. Han var religiös, gick ofta i kyrkan om söndagarna och höll också andakter i hemmet med de sina. Han delade gärna med sig av sitt vetande och det var en högtid att få lyssna till honom vare sig det var vid eftermiddagskaffet i hemmet, på en promenad på Skansen i Stockholm, under ett besök vid Röfors hytta eller en bilfärd genom det svenska sommarlandskapet.

Kort och gott en högst underbar människa.

Stockholm på Tekniska Museet den 15 december 1961

Åke Sahlin