Bitterheten - ett sätt stå ut

Vi får akta oss så att vi inte lägger sten på varandras bördor när vi pratar om bitterhet, ty den finns inte för ro skull utan är resultatet av ett svårt lidande. Vid beskrivningen av de bittra framstår ofta dessa som riktiga rötägg, som hemska, otrevliga personer, de riktigt misslyckade. Nästan som ett speciellt folkslag. De bittra blir några andra, inte vi själva. Men de flesta av oss hyser bitterhet för någonting. "Du skall inte vara bitter" låter underligt för den som gått igenom fasans rike. Vad finns det för anledning att inte vara bitter när det bittraste har hänt?

Bitterheten blir ett sätt att försöka stå ut med en fruktansvärd smärta, ett slags tröst. Den verkar vara ett desperat försök att kämpa mot det som trots allt hände. Som om bitterheten på något vis verkligen skulle kunna motverka det skedda. Vi kan känna oss blottade på allt, men längst där inne har vi i alla fall vår bitterhet som vi på något underligt vis när oss av. Den är ett slags förvrängd livsglädje. Kanske är det orsaken till att vi känner oss illa berörda när en person visar oss sin bitterhet. Den blir ett ständigt rinnande gift som skall drabba den som var orsak till händelse eller, när en skyldig saknas, drabba livet självt. Bitterheten ger emellertid inte någon lösning och vill absolut inte se andra möjligheter i det skedda. Den upprepar bara i oändlighet att det som hände var fel, orättvist och inte borde ha fått ske. Om och om igen, år efter år, kanske ett helt liv.

När vi blivit berövade det fina i livet vill vi inte veta av något annat. Ingenting kan någonsin ge oss samma glädje och livskänsla igen, tror vi, men livet kommer alltid med nya möjligheter, bara vi släpper in det.

Det paradoxala och tragiska med vårt bittra sinnelag är att vi är förbittrade över att livet förstördes men sedan väljer att själva ödelägga det nuvarande livet.

Efter några år är det våra föreställningar och tankar som ger förödelse, inte händelsen i sig. Det skapar en ohållbar situation att vara förtvivlad och arg över något som faktiskt skett, något som det absolut inte går att ändra på. En vanmäktig smärta förstör nuet och omöjliggör för livet att komma med läkedom och nya möjligheter. Händelsen må ha skapat skador, defekter eller totalt ändrade livssituationer, men det är tankarna, föreställningarna och känslorna kring det skedda som ödelägger livssituationen i nuet. De avgör vad vi gör med den nya situationen, hur vi handskas med det oundvikliga.

De som tänkt en del kring livets lidanden har funnit att accepterande och förlåtelse verkar vara den enda vägen ut ur bitterheten. Den vägen kan vara mödosam att hitta för den hårt drabbade. När vi försöker ge upp de inre protesthållningarna kan det kännas som att behöva ge sig, att förlora sin position. Det kräver självövervinnelse. Men vi förlorar blott vårt fängelse och vinner livet tillbaka. Någonting förut förstörde mitt liv, nu ser jag att jag själv förstör det. I samma stund som vi godtar att livet nu ser ut som det gör kommer livet att ur mörkret skapa nya situationer som vi inte kunde föreställa oss innan. Det är väl det många berättat om, det nya som växer fram efter en kris.

Kanske något av det viktigaste vi har att lära oss är förmågan att acceptera och förlåta. Det verkar finnas en nyskapande förmåga hos livet när vi upphör med hat och bitterhet. Vi kommer att vara ohjälpligt förlorade om vi kämpar mot livets gång. Om vi däremot accepterar, förlåter och följer livet i dess förändringar blir vi medskapare i ett liv som kan bli långt större och mer innehållsrikt än vi någonsin hade vågat drömma om.

Ann-Sofi Larsson, 34 år, Mölnlycke