Allejutt 
1993 
1994 
1995 
1996 
1997
1998
Utveckling 

Vårdbidrag 
och 
Barnomsorg 

Gästbok

Amanda vägde 775 g och var 32,5 cm lång. Då var den där halva centimetern väldigt viktig. Idag har jag en svag aning om vad Amanda väger och hur lång hon är. Det känns inte särskilt viktigt, jag ser ju att hon växer. Från första början mådde Amanda väldigt bra. Hon låg visserligen i respirator, men andades till stor del själv. Efter fem dagar extuberades hon, men orkade inte riktigt, så man tog en lungröntgen som visade infiltrat, dvs lunginflammation. En vecka gammal hade Amanda lunginflammation, blodförgiftning och öroninflammation. Då vägde hon bara 655 g. Den kvällen satt jag hemma i soffan och bara grät. 

De tre veckorna som följde var bara upp och ner. Ena dagen var respen sänkt, nästa morgon hade den ökats på rejält. En läkare "flög" förbi, men då var jag arg och motade in henne i väggen. "Hur mår egentligen Amanda???" Hon talade om att Amanda var stabilt halvdålig. Eftersom jag föredrar halvfulla glas, framför halvtomma, uppfattade jag ordet stabilt och tänkte att det här ordnar sig. 

Den 18 juni sattes behandling för BPD (Bronchopulmonell Dysplasi) in. Amanda skulle inhaleras med Pulmicort och Ventoline 4 gånger per dygn. Sex dagar senare, den 24 juni, extuberades (togs respiratorn bort) hon, och fick CPAP istället. Det var hennes ditintills största vecka. På måndagen var hon en hel månad gammal, på onsdagen blev hon äntligen av med respiratorn och på lördagen vägde hon för första gången över kilot (1005 g). 

Sachsska barnsjukhuset hade sommarstängt, så onsdagen den 8 juli flyttade vi till Huddinge sjukhus för en vecka. Det var avskyvärt att behöva byta sjukhus, sådär i "onödan". Jag var arg på hela världen, men mest av allt på överläkaren på KS som hade bestämt att vi skulle flytta. Det var ju bara en enda vecka till innan vi kunde få komma "hem" till SB. Men på HS fick jag för första gången, på min födelsedag, sitta "känguru" på riktigt. Innan dess hade jag bara fått hålla mitt barn korta stunder, då vi bytte kuvös. Det var den bästa present jag fått i hela mitt liv. 

Onsdagen den 15 juli kom vi äntligen till SB. Vi bodde tvärs över Årstaviken och kunde vinka varje morgon och kväll till Amanda! Efter två dagar där hamnade hon i värmesäng. Då kändes det som om hon blev en "riktig" baby. Vi köpte hennes första prematurkläder och satt i timmar med henne i famnen. Redan på KS hade det konstaterats att Amanda hade förändringar på sina ögon, ROP (Retinopaty of Prematurity). Nu var det så illa att det var dags för operation. Den 6 augusti åkte vi till St Göran och några timmar senare var det klart. Amanda mådde dåligt av att ha respitarortub och sond i näsan, så vi blev kvar i den stressiga miljön i fyra dagar. Tänk bara den morgonen jag kom in till henne och i sängen mitt emot låg en pojke på 75 kg. Apparater plingade och folk gick in och ut hela tiden. Usch och fy! 

På söndagen kom vi hem till SB och då var jag som en disktrasa. Men, ingenting ont som inte har någonting gott med sig. Amanda blev äntligen, efter två månader av med CPAPen. Vilken frihet att kunna dra baljan med barn och syrgastub ända ut i dagrummet! Den 26 augusti var det dags för en ny vända till St Göran. Under operationen blev Amanda nedkyld och kunde inte syresätta sig alls, trots max andetag från respen och 100% syrgas. Läkarna fick ventilera henne för hand. Jag har nog aldrig känt mig så övergiven i hela mitt liv. Amandas pappa var på tjänsteresa till Sundsvall, min mamma var i Södertälje och personalen var helt inriktad på Amanda. Jag fick inte ens vara kvar inne på salen, vilket jag var van vid från KS. Jag fick tag på min syster som kom från jobbet för att vara med mig, men hur jag fördrev den timmen till Lise kom vet jag inte. 

Då visste läkarna i alla fall varför Amanda hade blivit så dålig och gjorde allt för att värma henne. Några timmar senare mådde Amanda bra, men framåt kvällen vände det nedåt igen, på samma sätt som efter den första operationen. Tack och lov att Hans Selldén, som var jourhavande, är av den kloka åsikten att "mamma känner sitt barn bäst", lyssnade på mig och extuberade Amanda. Som tur var hade jag rätt och dagen efter var vi tillbaka på Sachsska. 

Vi hade problem med amningen, dels hade jag väldigt lite mjölk (ungefär 10 ml per pumpning), dels hade Amanda väldigt jobbigt med andningen. Vår älskade barnsköterska, Ann-Britt , tipsade mig om att små barn brukar tycka om smaken av vitlök. Tvärt emot alla rekommendationer, fanns det någon undersökning som visade att det var bra med vitlök. Det kostar ju ingenting att försöka, så jag vräkte i mig. Döm om min förvåning när Amanda dagen efter grep tag om bröstvårtan och började suga. Utan vitlöken och Ann-Britts ovärderliga stöd hade jag aldrig klarat av att amma Amanda. Den 2 september (beräknat födelsedatum) åt hon själv, dygnet runt. Det blev tal om att gå hem med syrgas, så jag flyttade in på föräldrasal för att kunna ta hand om henne själv och för att lära mig hur all apparatur fungerar. Den 11 september gick vi hem på långtidspermission. 

Tyvärr var vi tvungna att göra om ögonoperationerna ytterligare en gång. Det var "a piece of cake". Fyra timmar efter operationen ammade vi och kl 03 åt hon 150 ml. Sen kunde ingenting stoppa oss! Den 27 oktober blev vi utskrivna "på riktigt". I november flyttade Amandas pappa p g a "tidigare slitningar" i relationen och våra svårigheter att hantera krisen i samband med Amandas för tidiga födsel. Nu var jag ensam med huvuddelen av ansvaret för ett syrgaskrävande barn och allt vad det innebar..... 

I mitten av december åt Amanda sina första smakportioner. Jag odlade vitlök i kruka på fönsterbänken och lät de gröna stråna koka med grönsakerna. Potatis med bröstmjölk kändes inte som någon favorit för mig, så lite smaksättning ville jag ge. Jag var väldigt noga med att ge Amanda bara ett nytt födoämne i taget och att vänta ungefär en vecka innan jag prövade nästa. Däremot fick hon både fisk och tomater förhållandevis tidigt. Amandas första jul blev speciell ur många synvinklar. När vi fikade efter julklappsutdelningen ramlade Amandas syrgastub i golvet och regulatorn gick sönder. Syrgasen flödade fritt. Tack och lov att Cary Carlsson på Hjälpmedelscentralen hade lämnat en extra regulator åt oss, så att jag kunde åka hem och byta. Hade inte Cary gjort det hade vi fått tillbringa julhelgen på sjukhus, till vilken kostnad för samhället, för att inte tala om hur Amanda och jag hade mått av ett sådant steg tillbaka.